Storasyskonens framlagda kläder för dagen går jättebra att torka näsan på om man känner sig snorig.

Tycker E alltså.

Storasyskonen - som normalt slår knut på sig själva för att gå E tillhanda - är inte lika förtjusta. Mycket märkligt.

H:s kläder - Plan B

Man vet att man är mamma om man tar sig några minuter till att fundera över om det ändå inte är ett tecken på en viss personlig mognad att hon bara snöt sig i deras kläder, inte i sina egna.

E fyller två på lördag. Hon har redan anammat en hel del av det viktiga tvåårsbeteendet, att bli arg för saker och ting. Här kommer en liten topplista, i omvänd ordning.

10. För att det inte är ”glasch” till middag.

9. För att hon inte får/kan ta på sig tröjan själv

8. För att man inte kan använda byxor som tröja, hur gärna man än vill

7. För att hon inte får spola på toaletten

6. För att vi inte fyller på med tandkräm när hon ätit upp den första under tandborstningen

5. För att hon inte får klättra i bokhyllan

4. För att hon inte får ha sönder vår stora vackra glasskål

3. eller vår stereo

2. för att hon inte får köra bilen när vi skall åka i den

och slutligen:

1. för att hon är två år och ingen förstår henne.

Just det, jag glömde:
När hon inte hittar sin chokladkanin.

Mitt i morgonkaoset, som är en virvelvind av folk som klär på sig, leker, borstar tänderna, gör klart läxor, ringer kompisar och blir omkringkörda av E i hennes vagn, sitter S rakt upp och ner i sitt rum. Det är stillheten som gör att jag stannar upp. Han sitter där, på golvet, förlorad i sin egen värld.

Han är påklädd, tandborstad och har packat väskan så det finns ingen anledning att tjata på honom – dessutom håller A och E på med något i vardagsrummet som vad jag förstår behöver avbrytas innan något går sönder – men bilden av honom, av stillheten mitt i kaoset, gör att jag stannar upp.

-Vad gör du, S? frågar jag nyfiket.

-Jag skapar, säger han lugnt.

-OK, säger jag, och noterar på nytt den totala avsaknaden av verksamhet, av föremål i hans närhet, vad skapar du?

-En helt ny idé. En idé som jag aldrig har haft förut.

-Det låter spännande.

-Mm. Han lyckas få den dubbeltecknade konsonanten M att låta avfärdande. Jag förstår att jag borde gå, eller iallafall vara tyst. Jag går till vardagsrummet, avvärjer en potentiell fruktskålskatastrof och fortsätter med morgonen. Nästa gång jag går förbi S rum sitter han kvar.

-Är din idé färdigskapad nu? kan jag inte låta bli att fråga.

-Snart.

-Du vill tänka lite längre?

-Jaa.

När det är dags att klä på sig och fara till skolan och han står och kränger på sig jackan försöker jag se på hans ansiktsuttryck om han blev klar med sitt idéskapande. Han ser att jag tittar och ler mot mig.

-Jag är klar nu mamma.

-Är din idé färdig?

-Japp, färdig som en sockerkaka.

-Som en sockerkaka.

-Ja, du vet, gräddad i ugnen. Han pekar på sitt huvud.

-Får jag höra idén?

-Vet du mamma, om du vill veta vilken idé jag skapade får du tänka ut den själv. Jag kan ju inte göra allt åt dig.

Men det kan jag ju inte. Jag kan inte ens veta var hans tankar började, än mindre var de slutade. Vad jag kan göra – vad min befogenhet som mamma är att göra – är att stå bredvid, se honom, glädjas åt hans utveckling, hans speciella personlighet. Det är vad jag kan göra. Jag kan bli berörd av själva processen.

Några rader från Kahlil Gibrans Profeten, några rader om att vara förälder, dyker upp i mitt huvud:

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Vi var och åkte skridskor idag. Tja, de under tjugo åkte skridskor (visst, sanningen att säga går det precis lika bra att säga ”de under 41 åkte skridskor” men man känner sig ju liksom inte lika ung då). Eller nja. Under tjugo men över två. Hon som passar i kategorin under två tyckte att det var urkorkat att vi allesammans var ute på en bana som inte var sandad. Varför, liksom.

Hon valde till sist, efter att noggrannt men fåordigt ha uttryckt vad hon ansåg om familjens samlade intelligensnivå,  att ta sig fram med hjälp av rullator.

Full fart framåt. 

När vi var klara, dvs när E började visa väldigt tydligt att hon frös, tyckte jag dygdigt att vi skulle åka hem och dricka te. Barnen invände att det är mycket godare med choklad.

Jag tycker att det är viktigt att låta barnen visa vägen ibland. Man kan lära sig så mycket av barn, nämligen. De har så ofta en instinktiv förståelse för det viktigaste i livet. De har så ofta RÄTT. Så också denna gång.

På väg hem från skola och dagis pratar vi om att de haft julgransplundring och Tjugondag Knut på skolan idag, och dansat ut julen.

A bidrar med att på dagis har det varit fredag den trettonde. De stora barnen skrattar och säger att det är samma datum överallt. A säger att fredagen den trettonde är speciellt, för det händer dåliga saker då. Jag förklarar lite om skrockfullheten angående fredag den trettonde och S funderar lite och säger sedan:

-Ja, det var en himla otursdag idag. För alla granar som måste ut i blåsten.

Vår egen gran sparar vi ett par dagar till av diplomatiska skäl - lättare att ta ner den när barnen inte tänker så mycket på den. Och för att jag skall slippa hitta på en historia om att granarna inte alls står ute i blåsten och fryser utan istället samlas allihopa på Gran Canaria, tar på sig bikinin och badar i poolen och pratar julminnen över en hamburgare.

Konversation mellan H och mig idag:

H: Och kom ihåg att jag vill börja med konståkning.

jag: Konståkning?

H: Ja! Jag har ju tjatat och tjatat om det!

jag: Du menar inte….simhopp?

H: Jaja, det är samma sak.

På den här bilden virkar hon. 
Det är möjligt att det är en syssla
som är lite mer lättbegriplig för våra gener.

En dokumentärpjäs i tre akter som heter "Listiga H!" Det här hände idag.

AKT 1

Imorse, vid frukosten:

-Mamma, vet du vad? Det är - öhm - någon som undrar vad du önskar dig i julklapp.

Svaret är enkelt. Jag svarar som jag brukar: pyssel och teckningar från barnen. H:s ansikte skrynklar ihop sig som om jag förolämpat henne.

-Jag menar om - öh - någon vill köpa dig en present. Med riktiga pengar. Med sina EGNA pengar, säger hon stolt.

Tänker snabbt. Och som vanligt när jag tänker, tänker jag på choklad.

-Choklad, säger jag.

-Choklad, säger hon. Jo, jag undrar bara en sak, hur stavas choklad i början? Sj eller?

-CH säger jag.

-Ah, säger hon. Jag bara undrade.

AKT 2

Efter att jag hämtat dem i skolan. I H:s klass har de gjort en tidning, en jultidning. Alla barnen har suttit vid datorn och skrivit egna artiklar. Hon läser upp sin för mig och jag blir vederbörligt imponerad. Så blir det tyst, H tänker.

-Jo, ehm, när jag blir stor skall jag bli en sådan som skriver i tidningen.

-OK.

-Och då gör man en sak med folk som heter intellivuja.

-OK?

-När man frågar dem frågor och så.

-OK.

-Så nu skall jag öva på dig.

-OK.

-Här är den första frågan: Vilken sorts choklad gillar du?

-Ehmm....

-Det är till min tidning alltså.

-OK. Hm. Jag gillar choklad med nötter i.

-OK. Heter den något särskilt?

-Tja, nötchoklad kanske.

-OK. Och jag vet att choklad stavas CH i början.

-Bra! Fint att du  kom ihåg det.

-Hejdå mamma.

Listig som en journalist. 

AKT 3

När alla barnen har gått och lagt sig kommer H upp ett varv. Frågar:

-Kan vi stanna på Skolstamacken på väg till skolan imorgon bitti?

-Javisst.

-För att jag skall bara...gå in där ett tag. Och...intervjua dem som jobbar där. Om...just det! Om choklad. För visst säljer de choklad där?

-De säljer choklad där.

-Bra! Eftersom jag skall - öh - intervjua dem. Om choklad alltså.

Visst är hon underbar? 

exakt idag, kom vår nya tvättmaskin hem till oss. ÅTTA KILO tvätt kan den ta.

Det kanske ni inte tycker är så mycket att fira. Men tänk: 8 kg tvätt.

Tanken var att livet skulle bli så väldigt mycket enklare.

Och det har det blivit också!

Nu behöver vi bara köra en tvättmaskin om dagen.

Det är faktiskt underbart.

Och med all extra tid vi har sparat har vi ägnat oss åt kulturella studier. Av choklad.

Så där ser man att det är både gott och nyttigt att tvätta lite mindre ofta.

Fast det är klart att när man äter sådär mycket choklad så blir ju kläderna lite större också.

Och då är det klart att då tar de ju lite mer plats i tvättmaskinen.

Så om vi fortsätter våra nya kulturella vanor kanske vi snart är där igen: Två maskiner om dagen.

Kort sammanfattning: livet blev enklare. Men inte lättare.

Haha, imorse när jag klädde på E upptäckte jag att hon har börjat sjunga med ord. Inte för att hon kanske begriper dem men för att hon vet att de hör ihop med att sjunga. Den här sången fick jag höra imorse:

Blinka lilla akta dig, akta dig, akta dig

Blinka lilla akta dig, annars vita lamm.

Tipp tapp tipp tapp tippetippe tipp tapp

GOD JUL!

När hon kom till GOD JUL som hon liksom skrek ut sträckte hon ut båda armarna som till en kramgest och sedan började hon klappa händerna.

Man kan bara dra slutsatsen att de håller på att öva luciatåg på dagis. Eller vad tror ni?

Så har det blivit dags, nästan. Kvällen innan morgonen när du plötsligt inte andades. För nio år sedan alltså.

Du verkade frisk med bra AGPAR när du föddes. Ingen anade någonting. Du var nu tre dagar gammal. Det där septumet i hjärtat skulle sluta sig. Och då spelade det plötsligt roll att en av dina hjärtmuskler var på tok för stor. Så då kunde hjärtat inte slå. Då kunde du inte andas. Och så småningom, efter läkarinsatser av många slag, strax efter midnatt när det hade hunnit bli den 26, när alla dina närmaste släktingar och våra närmaste vänner hunnit hälsa på dig, så dog du.

Och vi dog.

Vi var så starka, sade folk. Starka som överlevde. Men grejen är att man överlever inte, inte samma person som man var innan. Man blir någon annan, en sån som överlever. Men inte samma. Det är inte samma person som överlever. Det är andra egenskaper som flyttar in och tar över och bestämmer att man skall överleva.

För ärligt talat vill man inte direkt överleva. Man vill inte direkt dö heller. Det finns - ingenting. Bara gråhet. Förlorar man ett barn och har andra barn, ja, då finns nog överlevnadsbehovet där på ett annat sätt från början. Då måste man och då värnar man, det tror jag. Men för oss var det bara - vakuum.

Så det kanske är tur att de där andra egenskaperna flyttar in och bossar runt lite och befaller en att göra det som krävs för att överleva. Som Tom Hanks säger i filmen Sleepless in Seattle, efter att hans fru har dött:

Well, I'm gonna get out of bed every morning, and breath in and out all day long. And after a while, I won't have to tell myself to get out of bed every morning, and breath in and out all day long. 

Och så blir det och så överlever man och dagarna går. Och så småningom en dag blir gräset grönt igen och vattnet blått och maten smakar något, och så kommer man på att det var bra att man överlevde. Och om man har tur så får man någon att slösa all den där föräldrakärleken på som plötsligt befann sig utan sin älskade. Om man har en sådan tur, då är man jordens lyckligaste och då finns det aldrig mera några skäl till att inte överleva. Då vill man leva och leva och leva.

Men nu var det Ansgar och den där morgonen.

Han var sjuk, när han levde. Det märktes inte förrän den där morgonen men han var sjuk. Han klarade sig inte här. Men jag tror att han är någonstans där allt är bra, där han mår bra, där han frodas. Där allt frodas, och vissa saker frodas kanske på grund av honom? Nu mår han bra. Nu har han inte ont i sitt hjärta. Nu passar hans hjärta perfekt. Hans hjärta, som bokstavligen var alltför stort för denna jord.

Någonstans i den kosmiska meningen med allt måste det finnas ett behov av ett hjärta som är alltför stort för denna jord. En uppgift för ett sådant hjärta. En kärlekens kallelse. Som dök upp där på morgonen den 25 november i en sal på Akademiska sjukhuset, och som gjorde vårt liv kallare men hela universums liv bättre. Det är det jag vill tro hände den morgonen:

One of these mornings you're gonna rise up singing...

Ansgar, tre minuter gammal. 

Klockan 09.09 för nio år sedan, i en kejsarsnittsoperationssal på Akademiska sjukhuset i Uppsala, öppnade sig himlen och släppte ner ett fantastisk, vackert, unikt gossebarn till ett par föräldrar som blev precis så nockade av kärlek som alla förstagångsföräldrar kan bli.

Förvåningen över hur snabbt hjärtat fylls av en så stark och stor kärlek, en sådan som ändrar livet totalt.

Förvåningen över att en kombination mellan just den här mamman och just den här pappan kan bli något så fantastiskt, så stort, så eget.

Beskyddarinstinkten som går utanpå alla andra instinkter man har.

Jag viskade till ett fjunigt (och urargt, hungrigt) litet huvud "vi skall ta hand om dig". Det kunde vi förstås inte. Kunde inte beskydda honom mot hans medfödda hjärtfel. Men vi ville, ville med hela våra hjärtan, med hela oss.

Inte visste man hur fullt av kärlek  man kan bli innan man fick barn.

Klockan 00.28 på natten, fyra dagar senare, öppnade sig himlen igen och tog tillbaka det fantastiska, vackra, unika gossebarnet.

Det blev föräldraskap på det svåra sättet. Det andra sättet, det barnlösa sättet. Det sättet där man får en begravning att samla sina vänner kring istället för ett dop.

Men kärleken är lika stark ändå.

Jag hatade, å, vad jag hatade, orden i Tryggare kan ingen vara: "Vad Han tar och vad Han giver, samme fader Han förbliver". Lina Sandell-Berg, som skrev de orden, var kanske from nog att tycka att de tröstade i sorg, men jag tyckte inte det, tycker inte det.

Men en sak har sorgen lärt mig, ifråga om de orden.

"Vad Han tar och vad Han giver, samma föräldrar vi förbliver."

Kärleken dör inte, beskyddarinstinkten dör inte. Den får söka sig andra vägar. Svårare vägar, abstraktare vägar.  Men vägar. För kärleken hittar alltid sina vägar.

Någonstans i himlen är det discobowling-kalas idag, ett kalas med ballonger i svart och silver. Inga småbarns-färgglada ballonger, för idag är det en stor pojke som firas: Ansgar nio år. Och här på jorden söker sig kärleken ständigt nya vägar.

Grattis Ansgar. Vi är så glada att vi fick dig.

Mina barn kör hårt med kom-ihåglistor just nu. Det här är A:s, ritad förstås, för imorgon.

Första teckningen, den översta delen visar hans tomma säng (det i mitten är kudden) och den andra hur han smyger ner för trappan för att väcka oss och kolla när Bolibompa börjar. Jag funderar på att skriva: 06:30 längst upp på sidan, så att inte denna viktiga första uppgift blir - ja, ni vet - utförd för tidigt.

Nästa bild visar inte, som jag trodde "min sovande mamma sedd från sidan" utan frukosten: Oboy och macka.

Den här bilden visar "ha kul på dagis". Kolla in blicken och det sneda leendet. Något säger mig att det där "kul" på dagis är en av de där sakerna som fröknarna och jag kommer att ha ett litet samtal om när jag hämtar honom på dagis. Men å andra sidan, står det på kom-ihåg-listan så måste det göras. Sådan är regeln.

Bilden firar ett dubbelt syfte för den betyder också (och nu skall man titta på de långa pinnarna i båda händerna istället för blicken och leendet) "slå S i wii-spel när vi kommer hem". Den står alltså inte för, och det tycker jag är viktigt att betona, "slå S MED wii-spelets fjärrkontroller när vi kommer hem".

Och här kommer morgondagens sista ämne på kom-ihåg-listan. Min spontana tolkning var "ät en stor pizza till middag" men det är det alltså inte.

Det är A på bilden och det stora runda ovanför honom är inte att han bär världens alla bekymmer på sina axlar, icke heller ett lyckohjul som han skall snurra och inte någon typ av mat. Nej, det är en medicinsk bild, tagen liksom inifrån munnen. Den föreställer A tänder och betyder "borsta tänderna i två minuter". Tittar ni noga kan ni se (den till synes gravt underdimensionerade) tandborsten han håller i ena handen.

Så alltså - morgondagens komihåglista:

-Gå ur sängen, nerför trappan. Kräv att få se Bolibompa.

-Ät mackor, drick O'boy.

-Ha kul på dagis.

-Borsta tänderna i två minuter.

Tror ni att ni kan klara det allihopa?

Om man tänker så här "jamen fyra barn är ju inte så mycket, känns som ganska få faktiskt".

Då kan man ta med de två yngsta på familjegudstjänst där de två äldsta har köruppvisning.

Då trillar en ett-och-ett-halvt-åring ner från bänken som hon hoppar upp och ner på.

Då tröstar man henne samtidigt som man missar att vinka till sexåringen som skriker "M-a-m-m-a!" med irriterat tonfall mitt i processionen.

Då bestämmer en femåring för att det viktigaste i livet är att öppna det lilla gammaldagsa låset som sitter på bänken för att hålla den stängd under gudstjänsten, vilket är en väldigt bra sak om man har en ett-och-ett-halvt-åring innanför den låsta dörren.

Då ser ett-och-ett-halvt-åringen de stora barnen tåga in i procession och blir manisk av längtan och skriker deras namn samtidigt som hon försöker klättra över ryggstöden fram till dem där de står längst fram i kyrkan.

Då upptäcker man att femåringen sitter och sjunger "det blir fika efteråt sen, det blir fika efteråt sen" på melodin Tryggare kan ingen vara, med en röst som blir högre och högre för varje strof.

Då upptäcker man att ett-och-ett-halvt-åringen sitter och vrålar "vov-vov" till en väggskulptur som förefaller föreställa djävulen på väggen precis bredvid vår bänk, till stor förnöjelse för familjen i raden bakom. Sedan pekar hon på en bild av Jesus och säger med tydlig röst "mormor".

Då måste femåringen kissa vilket man är ganska tacksam för. Då tar man på ett-och-ett-halvt-åringen den nyligen avtagna overallen, klär på femåringen jacka och mössa och går ut utanför kyrkmuren till en gräsplätt bakom parkeringen och tänker att man nu kommer att missa en del av köruppvisningen och ådra sig sexåringens eviga ilska.

Då upptäcker man att femåringen klädde sig i snickarbyxor imorse och att det inte alls är lätt att bara ta av en jacka och kissa då utan att hela grejen med ytterbyxor och fleecetröja och allt allt allt måste av, samtidigt som ett-och-ett-halvt-åringen måste bäras för att inte springa ut i trafiken.

Då slår man världsrekord i snabbt påklädande av femåringen samtidigt som man skiftar arm på ett-och-ett-halvt-åringen, bär in båda i kyrkan och upptäcker att man inte missat körsång.

Då drar man en lättnadens suck varefter man upptäcker att ett-och-ett-halvt-åringen på väg in i kyrkan snodde med sig en skinkmacka, tänkt som fika efter gudstjänsten och försöker mata den ovan nämnda djävulsfiguren på väggen och, när den inte vill tugga, säger uppmuntrande saker som "mmmm, jääääätegotti, mmmmm" till den.

Då sjunger de stora barnen, fint, högt och med stor glädje och man får tårar i ögonen och tänker att det är helt underbart att se sina barn göra så fina insatser, samtidigt som man pillar ut små bitar skinkmacka ur djävulsfigurens mun och väser sjutton skäl till att man inte får leka sönder låset på dörren till kyrkbänken till sin femåring.

Då blir det fika efteråt sedan och man upptäcker att man nu har en flerstämmig kör av barn runt omkring sig som vrålar "mamma sluta prata" så fort man försöker att artigt konversera en annan vuxen.

Då märker man att de stora barnen går runt och njuter av att de fick hedersuppgiften att ringa i klockorna innan gudstjänsten och nu funderar på om de kan göra det igen, utan att någon märker det.

Då märker man att femåringen och ett-och-ett-halvt-åringen häller ut sin överblivna saft i ett paraplyställ i vapenhuset.

Då går man ut till bilen och upptäcker att skjutdörren på bilen på något sätt har fått ett säkerhetsbälte insnurrat i sin mekanism så att den inte går att öppna. Då går man och hämtar en vänlig mormor till stordotterns bästis som har både ficklampa, skruvmejsel och sin man med sig och med hjälp av denna underbara kombination vaktar man alla barnen från att bli påkörda av de andra utbackande bilarna samtidigt som man (jaja, de, jag vaktade mest barn på det där maniska sättet som man gör när klockan är halv åtta och alla borde ha sovit för ett tag sedan)lagar bildörren och sedan kommer man på att man behöver köpa både mjölk och bröd till O'boyen och mackorna imorgon bitti.

Då känner man efter i fickan, hittar inte plånboken och säger ett fult ord och att man har glömt plånboken i kyrkan.

Då säger snart-åtta-åringen att nej, det har man inte, hon har "sagt till Jesus" och den skall ligga i bilen "förmodligen på golvet mamma, du tappar ju så mycket saker jämt".

Då upptäcker man att hon har rätt. Som vanligt.

Då kör man alla barnen till affären och går in precis innan den stänger och köper tre limpor och sex liter mjölk.

För vid det laget tror man att man har uppåt fjorton barn.

En del av den stora skaran. 

Alla som känner oss, ja, nästan alla som överhuvudtaget har träffat oss, vet att A äger ett enormt förråd av osynliga böcker. Dessa osynliga böcker är fackböcker, inom varje upptänkligt ämne och han lånar glatt ut dem till alla som ser ut att behöva den. Så den medlem av Hell's Angels som stod och fyllde sina däck på vår bensinstation häromdagen fick erbjudandet att få låna "en osynlig bok om motorcyklar" - otaliga ammande mammor har fått erbjudandet att låna "en osynlig bok om tuttmjölken" och så vidare.

Häromdagen när vi satt och åt fiskgryta blev jag erbjuden att få låna "en osynlig bok om hur man lagar godare mat."

Jag tackade förstås för den vänliga tanken och frågade var han hade sitt bokupplag. I det osynliga landet, förstås. Det är också där hans osynliga kompisar bor.

När A hade ätit klart och gått sin väg så kom S till mig.

-Jag har också en massa osynliga böcker, förklarade han för mig. Men jag har lagt min bokhandel några mil söder om det osynliga landet. För på det sättet slipper jag att det kommer kunder och vill köpa böckerna. Jag vill ha alla mina osynliga böcker för mig själv.

Jag tyckte det lät förtjusande och sade att det vore trevligt att få besöka honom och titta på alla de osynliga böckerna. Jag fick det om jag lovade att inte låna någon.

-Du är välkommen. Jag har ett osynligt schackspel också. Vi kan spela lite osynligt schack och du kan få dricka lite osynligt te.

-Men hur skall jag hitta dit då?

Han kom tillbaka med ett tomt papper. Det var en karta. En karta över det osynliga landet. Sedan behöver jag bara gå ett par mil söderut, och gå in i den första osynliga kundhatande bokhandeln jag såg.

Dit måste jag ta mig. På något sätt, någon gång.

Han verkar liksom leva i en lite mer apart och vacker värld än vi andra.  

S är jättearg på mig. Jag är den dummaste mamman som finns i hela universum. Anledningen är att han inte får borsta tänderna med leverpastej som han hade tänkt. "Men!," skriker han, med det slutliga argumentet skickligt tillhanda "den är ju bredbar!". jag invänder att den är bredbar men inte har tillräckligt hög fluorhalt för att tillfredsställa de löjligt kritiska tandläkarna som granskar och bestämmer vilka tandkrämer som duger som barntandkräm.

tandkräm

inte tandkräm

S invänder att det minsann inte bara är han som tycker att jag är den dummaste mamman i universum utan att alla i hans klass tycker samma sak. De måste ju ha haft någon slags omröstning, i så fall, och jag hinner förvirrat undra ifall jag kan vänta mig att få något diplom innan han kommer med nästa drapa. "Det är faktiskt forskning! För vetenskapen!"

Jag frågar vilka vetenskapliga landvinningar han tänker göra genom att borsta tänderna med leverpastej och han förklarar att han tänker borsta tänderna med "olika grejer varje dag" och sedan andas på folk och se vilket de tycker är bäst och vilket de tycker är sämst.

Jag sätter en definitiv gräns vid saker som säljs som tandkräm.

Nu undrar jag om jag är en sådan där som håller på att förstöra framtiden genom att tänka alltför mycket inside the tube.

Det här med svordomar ger upphov till mycket spännande språkliga nydaningar. De vet att de inte får svära. Men ibland behöver man ju grovt språk att ta till. A har hittat en nyckel i Suneböckerna som har gjort det egenhändiga svärordet "Hellprutta också" för det känns argt och är likt men inte för likt, en äkta svordom. S har bestämt sig för att man skall spara svordomarna tills man verkligen verkligen behöver dem (när man vill tala om för sina föräldrar att man är mycket MYCKET upprörd)och har tagit fasta på mitt råd "beskriv hur ni känner istället". Så han bemöter vardagens små förtretligheter med till exempel den här lösningen, som uppkom när han råkat snubbla över E:s brandbil och slagit knät i hennes lilla stol "Jaa, det gör JÄTTEONT i knät och liksom VÄLDIGT ont i FOTEN och också GANSKA ont på insidan av rösten, så här: OOOOOOOONT!!"

H har idag hittat den rätta lösningen, när vi var och såg filmen Smurfarna med några goda vänner. Deras ständiga vaga användning av begreppet "smurf" användes flera gånger i olika sammanhang i filmen och när vi kommit ut på gatan utanför sade hon förtroligt till mig "Då vet man ju hur man skall svära då! Man säger bara SMURF! för då kan man TÄNKA vilket ord som helst. Och ingen vet!"

Och det är ju också en intressant språkfilosofi: att använda språket för att inte tala om vad man tänker på. Anar ni, liksom jag, en framtida bana inom politiken?

Har varit uppe vid Ansgars grav idag. Ville göra fint inför Allhelgona. Det är alltid sorg i hjärtat när jag sätter mig i bilen för att åka till graven. Jag tar fram gravlyktan, handlar gravljus, lite annat i stil med ljung och så vidare. Och så en lång bilfärd, en resa uppåt, inåt, bortom.

Jag känner alltid sorgen när jag är där. Förstås. Men idag kände jag ilska också.

Igår var vi hemma hos ett par kompisar. De hade en glad pumpa stående utanför huset, med ett gravljus inuti. "Fint," sade mina barn. "Ja, det är ett pumpaljus i," svarade sonen och visade. "Nej, det är ett gravljus," sade mina barn.

Varför måste MINA barn vara de som vet vad ett gravljus är? Varför måste det vara just de som är berövade sin storebror, som aldrig får lära känna honom? Varför måste det vara M och jag som aldrig får se vår barnaskara samlad, aldrig får veta hur de funkar ihop? Aldrig får se vår äldsta son växa upp, se hur han blir, hur han är? Varför?

Som ett gravljus flammar min ilska, lever på olja som slukas av lågan och försvinner och slutar med ett uppgivet mörker. Jag blir arg ibland. Inte så ofta. För vad tjänar det till? Men idag, vid graven, flammade den till, den existentialistiska ilskan.

Och nu vet jag, nu börjar sorgemånaden, den som kommer att innehålla Ansgars födelsedag (den 22), dopdag (den 25), dödsdag (den 26). Den som också innehåller den stora glädjen, livets vinst, den fantastiska härliga starka dagen (den 19) - H:s födelsedag. Den dagen när livet visade att det vann.

Och sedan sorgens årsdagar. November är lång och kall.

Men den där dagen, den nittonde. Glöm inte den. Det är den dagen. Den gör att allt är värt det. Ingen sorg, ingen ilska, ingenting skall få förstöra den häpna glädjen som vi som mött döden känner över att livet kan triumfera. Bli starkt igen. LEVA. Samma känsla som ilskan, fast liksom tvärtom, är den fantastiska glädjen över de andra barnen, Ansgars småsyskon. Det är lika obegripligt, men mycket underbart: Varför fick vi bli sådana som fick fler barn? Varför blev vi utvalda till att bli välsignade FYRA gånger till, med så ljuvliga, fantastiska, mirakulösa barn? Varför var det just vi som fick gå vidare, fick möta den starka glädjen också och inte bara sorgen?

Tacksamhet. Existentialistisk tacksamhet. Lika verklig som existentialistisk ilska. Men oändligt mycket lättare att leva med.

A håller på att lära mig sitt hemliga språk. Så här har det gått hittills:

"Jag älskar dig" heter Jotarimba.

"Jag älskar dig mest i hela världen" heter Gattaramixa.

"Du är den bästa mamman i hela världen" heter Amataranta.

"Ge mig lite Lego" heter Amatarantaranta.

Sedan finns det inga fler ord på språket.

Det är inte så svårt att förstå att jag älskar det där språket, eller hur?