Debatt
Vi har en tendens att imponeras av personer med funktionsnedsättning som lyckas i livet, som lyckas ta en examen, som lyckas skaffa familj, ett eget hus eller startar företag. Vi imponeras av att de gör saker som vi andra gör, vi imponeras av att de lever som alla andra, att de lever fullvärdiga liv. Om vi ser en person med funktionsnedsättning som har nått framgång i livet, anser vi att den personen utfört någonting mer, något utöver det vanliga. Men visst, ofta är det så att personer med funktionsnedsättning får anstränga sig mer än oss andra för att få en plats i vårt samhälle. Och den ansträngningen är absolut värd all respekt. Men den har inte sin grund i funktionsnedsättningen som sådan, utan snarare i att samhället inte är tillräckligt anpassat till personer med funktionsnedsättning. De behöver ta sig över eller förbi diverse funktionshinder för att nå sina mål. Det är viktigt att vi öppnar dörren och ser vilka människor som finns bakom nedsättningen, ser vad som finns inuti det hus av mångfald som personer med funktionsnedsättning utgör. Det är likväl viktigt att fråga sig vad normalitet innebär och vidare, vilka vi anser vara normala. Och då kommer vi in på våra normer och värderingar som tyvärr går hand i hand med våra fördomar. Vi har tillsammans skapat de normer som avgör vad som är normalt och således då också, vad som är onormalt. Vår inställning till människor med funktionsnedsättning leder till en beskyddande diskriminering, vilket hindrar många människor från att både fullgöra sina skyldigheter och leva sina möjligheter. Sedan år 2006 finns det en FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är emellertid inte så att personer med funktionsnedsättning har en massa rättigheter som vi andra inte har, däremot sågs det som nödvändigt att anta denna konvention för att undanröja hinder för dem att vara i åtnjutande av sina mänskliga rättigheter. I den bästa av världar hade en sådan konvention inte behövts.
Björn Augustson