Nöje
Har du hört talas om synthartisten Thomas Lehn, eller om elektrotrion World Domination? Förmodligen inte, men det bryr sig inte Fylkingen om. Klubben på Münchenbryggeriet har arrangerat spelningar efter eget huvud i nästan 80 år.
– Det här är jag jättepeppad på att se. Och det här också. Och det där med.
Katt Hernandez är improvisationsviolinist och kommer från Massachusetts. Nu sitter hon i en soffa i Münchenbryggeriet och pekar exalterat på så gott som varenda punkt i Fylkingens vårprogram. Att namnen är okända spelar ingen roll. Modulsyntkonserter, videoinstallationer och liveelektronik – här är allt stora happenings.
• En fylking är en medeltida stridsformation där de starkaste kämparna går längst fram, det som på franska heter avant garde. Verbet ”att fylkas” betyder att samlas.
– Flera av de här artisterna är faktiskt världsstjärnor inom sina genrer. Så är det i alla grupper, det finns namn som är stora och som ingen utanför gruppen känner igen, säger Jan Liljekvist.
Han jobbar halvtid som producent och är i och med det en av några få personer som avlönas av Fylkingen. De flesta av de 250 medlemmarna jobbar ideellt, med allt från att sälja merchandise till att arrangera konserter. Och så uppträder de själva.
– Utöver det har vi ungefär tio produktioner om året som vi kallar
| |
|
| |
 |
| |
Katt Hernandez och Jan Liljekvist. |
Fylkingenproduktioner. Då är det ofta utländska artister som kommer hit, och dem betalar vi vettiga gager. Vi har ungefär 200 000 kronor om året för att göra det, säger Jan Liljekvist.
Bidrag och vilja
Budgeten består till stor del av bidrag från stat, kommun och landsting. De pengarna är enligt Jan Liljekvist orsaken till att Fylkingen förblivit Fylkingen: en arena för det riktigt smala och oprövade. Här behöver en liten publikuppslutning inte vara ett misslyckande.
– Jag minns en gång när jag själv skulle spela och hade ställt fram åtta stolar i en cirkel. Sen kom det två personer till, så jag fick möblera om. Då kändes det som en succé att det kom så många. Men jag har mött många artister som föredrar att spela för en mindre publik, säger Jan Liljekvist.
Fylkingen bildades som en kammarmusikförening. Med åren har en förskjutning skett mot det experimentella och konstnärliga, eller mot det konstiga för den som så vill. Katt Hernandez värjer sig mot ordet.
– Jag tycker att konstigt är ett konstigt ord. Det här är en plats för experiment, där nya uttrycksformer kan uppstå och växa, säger hon.
Spektrum av konstighet
Lars Bröndum, en annan av de många medlemmarna, menar att det finns ett slags spektrum av konstighet.
– Det kan vara ganska okonstigt också. Det beror på vilken kväll du kommer. Ena kvällen är det kanske klassisk kammarmusik, nästa är det någon som står och krattar i en amplifierad sandlåda, säger han.
Den amplifierade sandlådan är en intern snackis. Den lilla motorsågsmassakern också. Fylkingen har ett imponerande arkiv och gav för tjugo år sedan ut en bok om sin historia.
Jan Liljekvist har funderat en del kring presentation, och kring hur man lockar nya besökare:
– Folk säger att ”jag har så bred musiksmak, jag lyssnar på både Mozart och Madonna”. Men det som vi presenterar här finns också i spektrat inom alla människor, tror jag. Frågan är väl hur man når ut till dem som kanske egentligen skulle vilja vara här, men som inte känner till att vi finns.
Smalheten ett grundvillkor
Samtidigt är smalheten själva grundvillkoret. På vissa av Fylkingens arrangemang kommer 150 personer, på andra tre. Så måste det enligt Jan Liljekvist få vara.
– Vi gör det som ingen annan håller på med, ungefär. Så sett är vi raka motsatsen till ”Idol”. Här har alla rätt att spela och sjunga utifrån sina egna förutsättningar, säger han.