Fär mer än tio år sedan föreslog jag en "lex Djurgården" för att förhindra att man hellt byggde igen detta unika parkområde. Reslutatet blev den lag om nationalstadspark vi nu har.
Hur har det lyckats? Jag ibland blev lagen för sträng, exempelvis då man i åratal kunde fördröja bygget av Fysikcentrum som sedan länge var planerat. Även bygget av Norra Länken fördröjdes.
Men i andra avseenden verkar lagen ha blivit för slapp. Ta en promenad från Djurgårdsbron och se. Krogen  till höger innan man kommer till  Wasamuseet har fått breda ut sig i det oändliga och Wasamuseet ska få ny entré (lite mindre efter diskussion med regeringen). Området skyddas nu av ett långt plank. Lilla gångbron framför Wasa är stängd och nya museer planeras i gamla Wasahallarna.
Längre ut på Djurgården har Rosendals trädgårdar nästan planterat hela det område där förr fanns stora gräsmattor där barn och vuxna kunde ha picknic eller spela brännboll.
Restaurang Gotthem, som nu blivit hemvist för kungliga klubbar, har byggt till och marken framför har blivit krog.
Djurgårdens ridskola har nu inhägnat större delen av de hagar och ängar som förr var tillgängliga.
Allt detta nog så bra, men hur långt får det gå?
Dock verkligen på pluskontot: All mark vid vinterviken som förr var ett förfärligt fult plåt- och skjulområde har blvit den finaste park och de gamla skjutbanorna har likaså återvunnits.
Men nog måste vi alla vara på vår vakt, annars går stora delar av Djurgården förlorat som park- och strövområde.
Ulf Adelsohn