Med Luther på axeln

Tillbaka i stan efter en härlig sommar i Bohuslän. Lite blåsigt men mycket sol och inte alltför regnigt. Underbar avkoppling. Och avkoppling är just vad det är. Ute på landet får jag närmast dåligt samvete om jag sitter vid datorn när det är sol ute. Utan att märka Luther kan jag sitta i timmar och lösa krypto, läsa eller arbeta mig igenom ett stort korsord. Det är som Martin stannade på fastlandet och aldrig nådde min ö.
Men tillbaka i stan är det tvärtom. Här ska mail, samtal och brev besvaras. Initiativ ska tas och sammanträdena avlöser varandra. Och går jag, om än bara för en kort stund, ut på balkngen och sätter mig i solen, så är Martin genast där och klappar mig på axeln.
Vad är det som får honom att aldrig lämna oss när vi väl lämnar sommaren och landet? Eller är det bara jag som känner så. Och jag ska ju ändå snart fylla 70 år!
Ulf Adelsohn

Kommentarer

(2) Visa senast först

1
Leif Paulsson 2011-09-17 19:33:05 Anmäl

Luther

Hej! Men snälle rare. Luther har inte ett dugg med Ditt problem att göra. Han var minst lika sprallig som Du. Men det är en outrotlig fördom som Du fullföljer. Hälsningar/Leif
2
Hans Bergqvist 2011-11-01 09:52:32 Anmäl

Om luther på axeln

Jag är övertygad om att det är en annan specifikt svensk företeelse som gör att vi känner obehag inför att inte arbeta. Det är den gamla lösdriverilagen, som ju gällde väldigt länge. Det var straffbart att inte ha ett arbete. Denna lag kanske funnits i vissa andra länder, men jag tror detta var sällsynt. Lagen syftade ju till att centralmakten skulle ha kontroll över medborgarna. I Italien ex vis fanns ingen stark centralmakt som hade anspråk på sådan kontroll, sålunda var det inte förbjudet i detta land att vara utan arbete. Sedan har vi felaktigt lagt skulden på protestantismen för vårt omedvetna skuldbeläggande av att inte göra något alls.