Nöje Fortfarande nere med hiphop.
Fortfarande bästa vänner.
Rusiak och PeeWee pratar om sin nya skiva och raplivet nu och då.

– Visst får jag stunder av Hornstulls-ångest. Jag får panik och sticker till Stureplan.
Rapparen PeeWee, eller André Möllerfors som han heter, pratar om den klaustrofobi som kan uppstå i en liten stadsdel. En tunnelbane-station, några kvarter – större är inte Knivsöder.
39-åringen sitter bredvid vännen och kollegan Thomas Rusiak, 34, på en uteservering vid vattnet som flyter under Liljeholmsbron. Båda gömmer sig bakom varsin starköl i höstsolen, men hanterar det faktum att de manglat dj-båset till tre samma morgon med olika vigör: Rusiak är pratglad, energisk, medan PeeWee är knäckt, hålögd.
Tillsammans har de i veckan släppt ett självbetitlat album under namnet Still Pee & Ru". Det är första gången de två vännerna gör musik sedan 90-talets Sherlock, vilket ger soundet en hård smak av det decenniets stökiga hiphop korsat med samma årtiondes jazzighet.
Duon är posterpojkar för Södermalm i allmänhet, och Hornstull i synnerhet. I låten ”Frustrating beautiful” hör du ett välbekant plingande och en automatiserad röst som ropar ut ”Nästa: Hornstull”. Området har spelat en stor roll i skapandet. Det är deras vardag, deras marker där det händer mycket, som tagit sig uttryck i Still Pee & Ru.

Har kommit hem
– Polarna skämtar om att jag ska ta med mig passet när jag drar till city, fortsätter PeeWee. Men vi bor och hänger här – det är väl inte konstigare än en kungsholmare som gillar sin stadsdel? Jag är född i Köpenhamn, uppvuxen i Malmö, och Hornstull påminner mycket om de städernas stämning. Jag har levt på 13 olika ställen i Stockholm, de senaste sju åren här. Det känns som att jag kommit hem. 
Rusiak har bott här i 16 år – i samma lägenhet. Det är där skivan formats och spelats in.
– Plattan reflekterar de senaste tio åren, säger han. Det här ett område som är fantastiskt för reflektion, med vattnet, parkerna, öarna.
Rusiak och PeeWee var med och formade den svenska rapexplosionen på 90-talet, en scen som just nu upplever en smärre renässans. Även om pratet om en ny jättevåg nog mer är säljkrokar för industri och press.

Mycket mindre
– Men visst är den eran tillbaka, konstaterar Rusiak. Under varje årtionde blir ett äldre dito trendigt. Det är 20 år sedan 90-talet började så det är den vanliga cykeln.
– Det är från den tiden folk känner igen oss och soundet säger PeeWee. Men stuket är uppfräschat och texterna av dag. Vi är här och nu. Det är inte många återblickar mot att det skulle ha varit bättre förr.
Hur såg Söders rapliv ut på 90-talet?
– Scenen var mycket mindre. Det fanns få ställen och du kände alla i lokalen. På det tidiga 90-talet, då vi två blev vänner, var krögarna rädda för hiphoppare, minns PeeWee. Men Sjögräs, där Mange Schmidt var barchef, var ett tillhåll.
– På gamla Kelly’s, numera Malmens hotellbar, körde tjejerna från kaféet Svart Kaffe klubben Svart Tisdag. Där lärde vi känna Petter, säger Rusiak.
Han fortsätter med att förklara likheter mellan då och nu:
–  Dagens hiphopkultur har blivit lojal mot den inhemska scenen igen. Du följer en viss dj, en viss publik. Där på 00-talet blev det väl utsuddat. Kanske för att det inte skapades lika intensivt som förr.
Ni pratar om krögare och arrangörer som var rädda för  att boka hiphop. Har det förändrats?
– Ja och nej, säger Rusiak. Det har alltid funnits förutfattade meningar om hiphoppare, det är en dille som krögarna fått på hjärnan att de skulle vara bråkigare. Den attityden har börjar komma tillbaka på vissa hak. Vi kan bokas för att spela skivor och enda kravet att det inte får spelas rap. ”Dina gäster kommer att uppskatta det, tro mig”, säger jag då.