www.bbc.co.uk/worldservice/learningenglish/language/wordsinthenews/2012/05/120516_vwitn_cat_cafe.shtml Här har vi det! Min nya affärsidé! Något för Hornstull 2013?

...alle  nordmenn på Söder! Jag klär mig i vitt, rött och blått och låtsas att jag är någon annan idag!

Och sp lägger jag in en lagom smörig sång, med en av de ljusa stämmor som vårt broderfolk verkar ha hur många som helst av, och som de verkar tycka bäst om - nej, det är inte Sissel, det är Kari:

www.youtube.com/watch

Jag pratade med en man i en butik igår. Just det, jag köpte inget! Men jag hade nog gjort det, för där fanns fina sjalar, rökelser, gardiner och allt lullull från den andliga världen man kan tänka sig. På rea. Jag nöp i ett överkast som var så vackert att jag kunde gjort av med mina sista pengar när han frågade vad jag jobbade med. Lärare, sa jag med samma entusiasm som man säger disktrasa.

- Åh, du är Brahmin. Du är här uppe, säger han och måttar högt över sitt eget huvud med handen. Sen visar han med handen alla de andra kasterna som ligger under. - Så är det i mitt land, men så är det inte här. Det är synd. - Va? sa jag och släppte tyget. - Du förstår, vad vore världen utan lärare? Om brahminen säger nej så måste även kungen lyda. Utan lärare, ingen skulle lära sig något, ingen skulle kunna något, ni borde ha mycket mycket mer pengar och de förstår inte vilken hög status ni har. Du är mycket viktig.

Mitt ego växer som en ballong och jag vet att jag rodnar fast jag inte känner det.  I det ögonblicket är kastsystemet helt okej för mej och rak i ryggen med stolt uppsyn går jag ut ur affären. Utan att ha köpt något. För det behöver inte jag. Jag är ju Brahmin. Tänka sig.

Sånt här gillar vi. Plastlappar på träden så man kan se vilken sort de är innan de har blad. Jag gick mellan nakna stammar och spretande grenar och försökte gissa, den enda jag kunde var ovanstående. Och glasbjörk, men det fanns inte. Växte inte där. Men jag blev tagen av Näcken i forsarna vid Gysinge, det ser ut som hemma (alltså hemma hemma, oss bönder i stan emellan) innan de byggde om forsen så den blev lugn och ointressant. Nä om man skulle ta och gå ut nu när det slutat blåsa? Här finns ingen Näcken, här finns kaos, byggdamm och undervattniska tunnelbyggen. Men vi viskar tyst, för att inte bli avslöjade som oäkta och därmed o-pk Hornstullsbor: "det blir nog bra när det blir färdigt".

Pang sa det så var allting utslaget. Höga halter av björkpollen som jag inte är allergisk emot, HA!

Men på väg hem från jobbet, genom ett sommarklätt Gamla Stan där turisterna nu verkligen är här, drabbas jag av vemod. Det är en perfekt sommardag, det kan inte bli bättre, och jag drabbas av sorg. Vad är detta? Varför är jag byggd sån? Varför jublar jag inte, kastar av mig jackan, beställer en Hof och sätter mig med solbrillerna på och njuter av livet?

Depressiva gener, check. Men vaddå, ska de bestämma hela tiden? Jag vill skratta, ta på sommarkläder för tidigt, skita i ära och rykte och namn och kasta mig ut i detta mörko landets enda glädje - de hundra dagarna av sommar. Som inte börjar förrän 1 juni, men ändå. Kan inte. Vill inte, jo vill, men det går inte.

Går hem med nageltrång och ryggsäck fylld med för gammal och tung dator. Svett. Vill svalka mig i Riddarfjärden men vill inte fastna i några mystiska kablar eller sjögräs. Avstår. Hatar sjögräs och grönslick.

Tungsinne. Bara är så, ett karaktärsdrag. Vissa har det, andra inte.
Passar bra det mörka halvåret, men nu, när det äntligen är tid att leva, är vemod den starkaste känslan. Jag KAN vara rolig och social, några vet det. Men nu är ryggsäcken tung och svetten rinner på onämnbara ställen.

Det blir bättre - kanske redan imorgon?

Så ser han ut, min diabeteskatt.
 Stolt och nöjd med att få sitta i veterinärens bur som är större och högre än hands egen, han kan sitta majestätiskt i sin fulla längd och låta sig beundras. Eller vad han nu tänker.

 Vi är på blodsockerkontroll och han får all den omsorg och uppmärksamhet han önskar. Låter sig rakas på höger framben, och yttrar ett litet pip när kanylen sticks in under huden. I övrigt behåller han sin värdighet. Slickar på en intressant plastgrej och rullar sig på undersökningsbordet.

 När jag hämtar honom på kvällen ligger han lugnt i buren och låtsas först inte om mig. Va, vem är du? Veterinären tar fram hans egen transportbur, och med ett styng av dåligt samvete häller jag ner kungen i den. Jag måste skaffa en rejälare bur. Tre rejälare burar, kommer jag på sen, jag har ju tre stora katter som ibland reser i åtta timmar i bil. Ser allt smink, alla kläder och frisörbesök ställas in även denna månad och nästa.

 Hans blodsocker är för högt och vi ställer om dosen och bokar ett nytt besök. Jag är glad att han har en sjukdom som är behandlingsbar och en veterinär som han gillar. Mitt livspussel - vilket för övrigt är ett ord jag hatar och inte borde använda - ser ut så. That's all.

av rättegången mot Monstret från Vestkansten, eller fascisten med 30-talsfrisyr. Jag hämtar igen det jag missat under veckans kringkastning (ja, det ska stå så, inte kringkasting!). MELLANSLAG OCH NY RAD Det är lite Nürnbergrättegången 2.0 då den tilltalade unser Hermann brukade rättssaken som talarstol och trumpetade ut sina budskap ifall det fortfarande fanns någon därute som inte fattat. I allt det stora hemska lägger jag märke till domare Arntsens skjortsnibbar. Fy Fabian vilka snygga skjortor hon måste ha! Om det finns såna, då skulle jag gärna klä mig som det anstår en dam i min ålder och ställning. Dags att tänka på uniform kanske? Igen? Jag har ju haft det under två andra kapitel i livet, så varför inte? Det är bekvämt att aldrig behöva tänka på vad man ska sätta på sig på morgonen, så länge det är rent och nystruket. Det blir som ett slags rustning. MELLANSLAG OCH NY RAD Och det är väl det de behöver, de som är satta att mangla galningen som är frisk i tio veckor. Det är långt tid. Och vad har det här med Hornstull att göra? Inte ett iota. Förutom att jag sitter här och tycker att ombyggnationen och allt oväsen däromkring helt enkelt saknar betydelse. Jag är mer rädd för den svarta skjortan som kräket hade på sig i fredags. Fascisterna i Italien hade svarta skjortor också, liksom SS-trupperna. Med silverdetaljer istället för silverslips. Vaknar odjuret igen får vi fan slå ihjäl det ordentligt den här gången. Och kulturmarxist - vad är det för ord egentligen? MELLANSLAG OCH NY RAD Nå, arbetsveckan börjar om några timmar, och jag ska tala om Wienkongressen. Står om den på sidan 202 i Epok, så ni kan ju läsa på i förväg kära kursdeltagare. Eller så sätter jag på en film från BBC om drottning Bettan den andres kröning och kryper in i serverrummet med min smarta telefon och tittar på rättegången istället.

men jag känner sorg eftersom alla inkassobolag verkar ha flyttat dit. Varför? För att det ska bli så otrevligt som möjligt? För att de tyknaste typerna sitter i deras kundtjänst i rutten tånglukt i Sveriges ars**e och svarar impertinent och messerschmittigt på de enklaste frågor. Med den drygaste dialekten som finns att uppbåda. Och låtsas förstå hur trängselskattsystemet i Stockholm fungerat sedan det infördes samt hur många bilar som står staplade på varandra längs gatorna här, flitigt övervakade av parkeringsbolag med lasermätare och nya fula gula lappar som fladdrar ilsket under vindrutetorkaren.
Då kommer mitt fula jag fram, även om det är jag som bär skulden: bönder. Töntar. Idioter. Goa gubbar my ass. Tacka veta jag trevliga stockholmare i de otrevligaste av situationer som lärt sig att trots att jag är den uslaste, fattigaste och klantigaste medborgaren i staden så talar de med mig som om jag ändå fortfarande är en människa. Tack för det, hela stan! Jag hoppas jag slipper ångra dessa ord...

Och mina bästa göteborgska vänner och alla göteborgare som flyttat hit är naturligtvis undantagna!
Så nu vet ni hur jag har det också!
Häpp!

Fem smutsiga små fingrar gånger två samt en lindrig hjärnskakning senare går bilen igen. Pigg som en mört och som om den aldrig varit död. Som tack för mitt slit fick jag motorhuven i huvudet.

 Men jag tröstar mig med orden i min påskekrim: det är förlorarna man minns. De goda historierna handlar aldrig om den ständiga framgången utan om de spektakulära förlusterna. Trots att Roald Amundsen vann kapplöpningen till Sydpolen är det Robert Scott man minns ute i världen. Ingen av Napoleons vunna slag ihågkoms så som nederlaget vid Waterloo. Serbiens nationalistiska stolthet bygger på det  förlorade slaget mot turkarna vid Kosovo Polje 1389.

 Och nu hädar jag måhända (men det var inte jag som började...) men se på Jesus. Han som segrade över döden borde stå utanför graven med armarna i vädret. Istället föredrar man den spektakulära förlusten: bilden av en man som hänger på ett kors och tvingas ge upp. ”Eftersom det är historien om förluster som rör oss mest”.

 Så jag har bidragit med några för mig hårda förluster och motgångar. Eftersom jag strävat efter den förgängliga framgången och misslyckats med det gläds jag åt mina bakslag och blir ihågkommen för dem. Och jag ska tälja mig en amulett där Jesus står med armarna i vädret i en segergest värdig Zlatan efter det perfekta målet.

Fyra pluttar! Eller dioder. Som lyser. Vilket betyder att batteriet är klart att använda... jag kanske kommer iväg... miraklernas tid är inte förbi. Kanske. Jag har ställt in det på "Recond" för att det ska göras ordentligt, ett totalurladdat och kanske fruset batteri som sovit vintersömn under huven. Då ska två gröna pluttar lysa när det är helrenoverat, då är det julafton! Lika bra att ta ut glädjen i förskott! Påsk eller jul, spelar roll!

 En pundarbil, läste jag just att man kan kalla såna. Avställda, till synes övergivna bilar, med punka.Fulla med skräp i bakluckan.  Allt stämmer. Förutom att det är min förlängda själ, mitt andra hem, min boj i bukten och min puck i stolpen. Den ska få en chans att hosta upp sig över natten, så kanske, kanske ligger vi på vägarna i skitvädret imorgon. Håll tummarna!

Jahapp. Inget bloggande från vare sig Berlin eller fjällstugan. Nä, jag är inte bitter. Inte det minsta. Hoppsann, där läckte det lite ur ögonvrån. Och rinner till i fingertopparna som löper amok öber tangentbordet. Säkert tänker de stava fel också, vilket jag aldrig gör, jag skriver bara för fort så att "fast" blir "fats" som i förra bloggen. Jasså ni märkte inte det? Ouppmärksamma läsare! Jasså ni märkte det? Petnoga pedanter, skaffa ett liv!


Och nu ska vi styckeindela. Ordentligt. Inte för att det gör något om det ser ut som ett barn har skrivit en skoluppsats, men är man en kvasthilda så vill man ju att det ska märkas. I ord och bild.


Jodå, katten mår bra. Men han har lite höga värden så vi ska på återbesök. Och min fot ska röntgas så att ortopedenn blir övertygad om att "nämen herregud stackars männscha det där ska vi rätta till" och sätta kniven och mejseln i knölen. Så kan jag gå som förr igen, mil efter mil. I väntan på allt detta ska jag ta hand om mig. Hur gör man då? Nån som har en manual? Alltså - inga tusenkronors-spa med lerbad och skit, det ska vara gratis och inte plågsamt. Lagom för en lat människa. Just det. Jag ska lata mig. Men först sprida ut lite täckbark över rabatten och jaga ogräs med omiljövänliga medel (sorry, men jag måste.) Och sen - vältra mig i självömkan över raserade påskdrömmar. Bitter, det bästa en påskkärring stil kan vara!

...blev det inte. Jag skulle ha varit där nu, om om inte om fanns. Det fick bli inställt på grund av sjukdom, tack Universum för att jag var smart och tog avbeställningsskydd. Tror det är enda gången i livet jag gjort det, som om jag kände på mig. Så nu sitter jag här och väntar på Hornstull 2013 istället. Känns som eoner dit. Varje dag ett nytt hål, ett nytt stängsel, en ny avspärrning, ännu en gata bortgrävd. Men det blir säkert fint när det blir klart. Som Centralen, det artar sig. Trots att jag går vilse även där nuförtiden så syns det att det går framåt. Och jag som är neggo till alla förändringar som jag inte valt själv erkänner ödmjkt att jag gillar det jag ser. Lilla Nygatan är också bortgrävd och avspärrad på olika vis varje morgon när man kommer, men idag har jag sett hur fint stenläggarna lagt mönstret med kullerstenarna. Tyvärr kan jag inte fota dem varje dag, även om jag vill, men jag vill inte komma ut som byggesfluktar-nörd ännu. Lite värdighet sparar jag. Fats bara lite.

Som sagt, underbart är kort. Nu är jag ledsen och skör. I natt förstörs min dygnsrytm för ett halvår framåt. Jag som redan har en störd dygnsrytm ( störd i samhällets mening, inte i min alltså, jag är okej med den) med sömnproblem och vakenproblem . Jag som alltid måste gå och lägga mig när jag inte vill och gå upp när jag inte vill för att vardagslivet ska fungera. Imorgon kommer jag alltså att ha en timme för lite, ligga en timme back redan när jag vaknar. Och så ska det vara nu, basta. Vilken av EU-kommissionärerna ska man vända sig till med sin klagan? Någon lobbyist därute? Att varje morgon tänka "egentligen är klockan bara fem" och känna sig blåst på en timmes sömn är inte bra för ett redan dåligt morgonhumör. Men om man gör så här då, att man sover resten av helgen så att man spar timmar på ett sömnkonto i hjärnan, skulle det funka? Så tar man ut en timme varje vardag, det borde räcka iallafall några månader? Till semestern då jag kan slänga klockan i älven och leva tidlös... I have a dream...

Nu är det som bäst, innan allt slagit ut. Nakna träd på rätt sida om vårdagjämningen. Innan det gröna exploderar och man yrvaket eller allergiskt gnuggar sig i ögonen och undrar vad det var som hände. Va? Redan? Men fan vad fort det går, jag hinner inte med, är det redan midsommar? Jag vill sitta på en stol och glo på samma trädknopp i en månad nu, bara sitta still och stirra på det magiska när allt blir återfött. Den här tiden är ett tillstånd av övergång, ett ingenting, inte vinter, inte vår, mittemellan. En fredad zon, ett gränsland. Med den särskilda energi som bara finns just när man checkat in på Arlanda terminal 5 och överlämnar sig åt andra människor. Piloter och flygpersonal. Jag kan inte göra ett skit, bara luta mig tillbaka och njuta av den livsfarliga starten då man trycks bakåt i stolen och bara le. Enda gången jag lämnar över mig, helt. Jag har inte ens tillit, jag bara är. Några få dagar är det samma känsla med de nakna träden. Ett löfte och en punkt. Nästan som på resa, nästan på väg, inte hemma, inte framme. Mitt emellan. Det bästa. Jag trivs bäst öppna gränsland, mitt emellan vill jag bo, för att misshandla några rader av den store poeten som lämnat oss för Skåne. Eller nåt. Eller var fan han nu är. Och jag har sett en prickig baddräkt med med ben som jag kan ha medan jag badar i vassen. Och just i detta nu hörs de första fyllevrålen genom min öppna balkongdörr. Det är nog det säkraste vårtecknet.

Det kan ingen ta ifrån oss, eller hur? Även om det inte var Thorsten & Revolutionsorkestern så var det en granntjej, Loreen heter hon visst. Jag är rätt insnöad så för mig är hon en nyhet med en heeeeeelt okej låt! Och - barfota! Hon och Thorsten! Och jag som ger fan i Mellon på riktigt har ryckts med av det stenhårda föraktkalaset mot De Udda. Hade inte folk i min närhet börjat prata om Ranelid och hur förskräckligt de tyckte det var det han gjorde, hade jag nog inte brytt mig. Och hade inte Thorsten & Co varit med hade jag inte brytt mig heller.  Konstnärer i Melodifestivalen kryllar det ju inte av.  Klart man blir nyfiken. Fortsätter det så här kanske även jag blir en mello-hysterika!
Annars har det varit för mycket Harry Hole i helgen, jag är röksugen hela tiden, han röker ju som det fyllo han är! Och varenda gång han tänder en cig så känner jag mmmmm..... Ja, jag är rökfri nikotinist, men att läsa Jo Nesbø tär verkligen på motståndskraften. Att Harry dricker Jim Beam som en svamp påverkar mig dock icke alls eftersom jag tycker det smakar apa. Istället drömmer jag om ett paket Calmar Nyckel, korta filter och blå Rizla. Men men. Jag ska börja igen när jag blir pensionär. Då ska jag även ha en kaffetermos med iskall gin och tonic med mig på stranden, alla ska tro att jag dricker kaffe i skuggan (det blir nog två termosar, en med kaffe också)  och är en snäll tant i Burkini som inte läser deckare utan sublimt intellektuella franska författare på originalspråk.
(Förlåt Loreen, men du får komma med från Baku istället...)

Bara en bild. Som skulle varit med i förra inlägget.

Jag har så onödigt vacker väg till jobbet. Det förstör mina försök att sätta personligt rekord varje morgon, för det är alltid något jag måste stanna och fota. Och samma motiv. Så jag har bara bilder på katter och Stadshuset och några båtar. Inga människor. Det betyder inte att jag inte tycker om människor, bara att jag inte tycker om att fota dem. Lika lite som jag gillar att bli fotad själv. Men det var inte det jag skulle säga. Bara visa en rolig u-tubfilm dagen till ära! Ruth Wakefield är jag tveksam till, men fick Melitta Benz någonsin nobelpris? Det borde hon. Känner att hennes uppfinning är den absolut mest oumbärliga. För övrigt: halva makten, hela lönen, gå hem 15:51 och sluta vara sjuknärvarande!

- Nej varför skulle jag ha det?
- Tänk, det har jag aldrig hört någon fråga förut!
- Nej, men jag vet många som borde ha gjort det.

Replikskiftet är från TV-serien Bron, och det är Martin som undrar om Saga har barn. Själv har han fem stycken med tre olika kvinnor och är nysteriliserad.

Det replikskiftet gav mig en nyckel jag länge saknat. På frågan "har du barn" blir ju mitt svar alltid nej, men det är ett nej med dubbeltydigheter. Jag svarar ibland "tyvärr inte" för att slippa fler frågor. Man ska då förstå att jag är ledsen för det.

I själva verket har jag valt att inte ha det. Men jag kan inte förmå mig att stå för det, jag spelar sorgsen för att slippa motivera mig. Man ska vara ledsen, man ska vilja ha barn. Ibland är jag sorgsen på riktigt, men det är ett fact of life ungefär som att jag är ledsen för att jag inte föddes som bredkäftad dansk. Tänk om det är så att jag valde bort det med flit, för att slippa ta hand om? Att jag är en av den som önskar att jag var född till man och slapp gå omkring med skriande tom Hysteria? Att jag hellre har djur?

Nästa gång någon frågar är därför svaret givet. - Varför skulle jag ha det?

Och så ska jag säga: jaså har du barn. Men känner du dej inte bunden? Du kan ju inte resa bort hur som helst? Är det inte jobbigt att du måste köpa nya kläder åt det hela tiden eftersom det växer varje år? I 18 år? Och diabetes har han. Måste du verkligen ha honom kvar? Är det inte lika bra att du... ja du vet.

Man vet ju hur det är. De som är allergiska mot djur skaffar barn istället. Surrogatdjur. Jojo. Jag vet ju att hon hellre hade velat ha katt, men det gick ju inte, så hon fick skaffa barn istället.
Jaja, bara hon är lycklig så.


Så nu behöver ni inte undra längre. Jag kan ha katt, tre stycken, jag slipper ha barn som surrogat. Kan ha hund också, men just nu har jag inte plats.





 

Torgny Lindgren, Pölsan.

28 mars är min namnsdag, jag brukade äta bakelser. Men sedan 1986 har det alltid funnits en mörk molnkant, och jag glömmer bakelserna. Istället äter jag vemod och saknad. Hela talet, för den som vill höra mer: