Pressvisningen av ”Moonrise Kingdom” gick av stapeln vid lunchtid idag och det var med nöje jag tågade ut från biografen med en gedigen film i bagaget. Wes Anderson (är alltid väldigt nära på att skriva Craven) har aldrig riktigt varit någon favorit hos mig, även om han gjort några bra filmer, däribland ”The Royal Tenenbaums”, så det var med både hopp och en del skepsis som jag satte mig i salongen. Men ack så bra den var.

Andersons senaste film handlar om två förälskade 12-åringar som rymmer hemifrån på 1960-talet. Hela historien utspelar sig på en ö och ”jagas” av deras föräldrar, sheriffen och scoutkåren. Rollistan är fantastisk, med namn som Bruce Willis, Edward Norton, Frances McDormand, Harvey Keitel, Tilda Swinton, Jason Schwartzman och den självskrivne Bill Murray. Tillsammans gör de alla en ensamble typisk för en Wes Anderson-film, som funkar oerhört bra.

Jag gillade handlingen. Den är enkel och rättfram. Andersons konstnärliga berättande som han inte delar med någon annan för berättelsen framåt på ett snyggt sätt, ett bekvämt sätt. Man gillar att bara sätta sig ner i stolen och bli ”behandlad” av Wes – en upplevelse man sällan får med andra regissörer. Den ende jag kan komma på som har samma effekt är min personliga favorit, Woody Allen. På samma sätt som med Wes tappar man helt tidsbegreppet och blir som förtrollad av världen man får serverad framför sig.

Det är en härlig resa med utmärkt skådespeleri, sköna karaktärer och snygg estetik. Biopremiär 6 juni.

SE ÄVEN: "Submarine". Snäppet bättre film om ungdomlig kärlek, fantastiskt utförd av debutregissören Richard Ayoade.

Lediga dagar betyder film! Igår såg jag ”John Carter”, Disneys gigantiska projekt som floppade totalt på vita duken och gjorde att produktionsbolaget led en förlust på 200 miljoner dollar. Stora problem för Disney med den här filmen alltså, men SÅ dålig kan den ju inte vara. Eller?

Jo, det kan den. Det enda jag satt och tänkte på under filmen var hur i hela friden (gammalt uttryck som används för sällan!) Disney tänkte med den här filmen. Idén, att ta serien som filmen är baserad på, är fullkomligt bisarr. Någon borde dragit i handbromsen och funderat på om monsterhundar, kostymer som några töntiga lajvare i Berseleparken och en malplacerad Dominic West verkligen kommer att gå hem i stugorna.

Det där med Dominic West. Stjärnan som briljerade med sin charm i The Wire har gjort en hel del tveksamma roller sedan dess, och att vara ”den onde” i ”John Carter” får nog läggas i tveksamma-roller-efter-The-Wire-högen. Det var inte bara West som var tveksam. Nästan hela rollbesättningen kändes orolig, vilket gjorde att huvudrollen spelad av den ganska okända Taylor Kitsch kändes naturlig och bra, vilket han i sin tur inte alls var.

Regissören Andrew Stanton gjorde sin första icke-animerade film, efter succéer som ”Finding Nemo”, ”Wall-E” och ”A Bug’s Life”. Håll dig till sådana filmer, Andrew.

SE ISTÄLLET: ”Avatar”. James Cameron lyckas skapa en fantastisk värld som gick hem hos biopubliken, till skillnad från ”John Carter” som floppade totalt. Den är snyggare, mer engagerande och har en stabil handling - se den istället.

Jag är mållös. Min Blu-rayspelare har gått varm i två timmar och fyrtiotvå minuter och nu sitter jag här vid datorn i ett hopp om att få ner några ord om filmen jag precis såg. Den här gången, det brukar ju gå bra, har jag svårt att få ihop en bra inledning. Kanske borde jag inte ha börjat med ”Jag är mållös”, det är ju en ganska trist inledning när jag tänker efter. Men det går inte att skriva en inledning på en text om den filmen jag precis såg. Det går inte.

”Almost Famous”;  Året är 1973 och 15-årige William är besatt av den häftiga rockmusiken. Han blir ombedd av tidningen Rolling Stone att skriva en artikel för dem. Trots sin mors bekymrade invändningar åker Billy på turné med de kommande stjärnorna Stillwater. Och vilken jävla turné det blir.

Känslan jag fick när filmen var slut var att den talade till mig, till mig och ingen annan. Jag känner igen mig i den där William som är 15 år gammal och försöker skriva seriösa grejer men ingen tar honom på allvar. Jag känner igen mig i att vilja vara någon, ”att livet pågår någon annanstans”, som Markus Krunegård skulle ha uttryckt det. Och bara det, att ”Almost Famous” sa detta till mig, gör det till en av de bästa filmerna jag någonsin sett. En av de viktigaste.

2006 slog Sacha Baron Cohen igenom för den breda publiken med den fantastiskt roliga filmen ”Borat”. Aldrig tidigare hade jag skrattat så mycket på bio. För några år sedan kom då den andlige uppföljaren – ”Bruno”. En film som tyvärr inte höll samma mått som sin så kallade föregångare.

Innan Baron Cohens nya film ”The Dictator” hade han alltså drivit med homosexuella, amerikaner, östländer osv. Alltså bara ämnen som amerikaner blir upprörda över. Nu är han tillbaka för att driva med något som också ”the average american” skrattar åt. Diktaturer, araber, mellanöstern, Afrika. Jag blir lite äcklad av den tanken, att försöka försonas med den amerikanska publiken på det sättet som SBC använder sig av nu.

Men nu, när jag väl sett filmen, måste jag på något sätt ta tillbaka mina tankar. Jag hade fel, han driver exakt lika mycket med amerikanerna och deras fördomar som tvärtom, och det var ju skönt, men spelar ingen roll i bedömandet av filmen. Den var inte alls rolig, använde samma skämt hela tiden (vilket oftast var att Sacha Baron Cohen skrek ”SHALALALA” jättehögt) och handlingen i filmen lämnade mig otillfredsställd.

Så, tyvärr lyckas inte Sacha Baron Cohen nå upp till den klassen hans humor hade 2006. Han är inte ens i närheten. Fast jag antar att alla är glada ändå – amerikanerna som tror att filmen driver med araber, européer som förstår att den även driver med amerikanerna och de länder från diktaturer som ändå inte ens vet om att filmen existerar.

Den 25 april kom Kents nya album ”Jag är inte rädd för mörkret” ut. Ett mycket bra sådant som håller hög klass rätt igenom, och är enligt mig det bästa gruppen gjort sedan ”Vapen och ammunition”, kanske till och med det bästa någonsin. Jag skrev i samband med det första singelsläppet om ”999” och dess liveversion som var fruktansvärt bra och nu har de äntligen gjort en till, den här gången till låten ”Jag Ser Dig”.

Precis som sist slår det mig hur välproducerat det är. Varje bildruta är stilfullt upplagd med perfekt ljussättning och man tröttnar liksom aldrig på att stirra in i Jocke Bergs solglasögon. Sedan gör det ingenting heller att låten är fantastisk tillsammans med så mycket annat på skivan. Allt på plattan känns genomtänkt och fokuserat, de har verkligen tagit sig tid den här gången. De har någonting att säga.


P.S: Bästa spåren på skivan är 999, Petroleum, Isis & Bast, Jag Ser Dig, Tänd På, Beredd På Allt, Ruta 1, Färger På Natten, Låt Dom Komma och Hänsyn. Ja, det vara alla.

Det här året kan komma att bli det bästa filmåret på länge, med gigantiska verk som ”The Dark Knight Rises”, ”Prometheus”, ”The Hobbit” och många fler. Sedan finns de filmer som inte är lika stora nu på förhand men som ser minst lika bra ut; en av dessa är ”The Gangster Squad” som ser oerhört intressant ut.

Filmen följer ett gäng Los Angeles-poliser som jobbar för att stoppa den organiserade brottsligheten i staden som trycker på från östkusten och leds av Mickey Cohen, spelad av Sean Penn. Regissören bakom ”Into the Wild” är inte den ende giganten på spelplanen, utan han jagas av Josh Brolin, Nick Nolte, Ryan Gosling och den alltid lika intressanta Giovanni Ribisi. Jag ser fram emot att få se Gosling på bio igen, en skådespelare som jag hyser en stor respekt för då han alltid levererar och har en charm likt få andra. ”Drive” var ju förra årets bästa film, bland annat.

Los Angeles är alltid lika spännande att se på film, det är en stad som är gjord för att visas upp i den här noir-estetiken som ”Gangster Squad” verkar ha. 40- och 50-talet är älskvärt, kläderna och hela stilen går inte att beskriva med nog superlativ.


P.S: Det är Ruben Fleischer som regisserar. 2009 gjorde han det årets roligaste komedi, ”Zombieland”.

Häromkvällen tittade jag på den klassiska filmen "The Hitcher" från 1986. Filmen som översatts "Liftaren" är berättelsen om en ung man som kör längs en landsväg och plockar upp en liftare. Man vet inte mycket om någon av dem, speciellt inte liftaren. Den unge mannen ska lämna över bilen han kör till en kompis, får vi reda på i filmens ganska långa första dialog mellan antagonisten och protagonisten. Det hela är mycket enkelt. Rutger Hauer gör en fantastisk insats som den galna liftaren vars enda mål är att göra livet ett helvete för allt och alla.

Det var första gången jag såg filmen, och jag slogs av hur enkelt berättandet var. Det är inget krimskrams, det är bara där och då. Inga sidohandlingar, allt kretsar kring huvudpersonernas öden. Det är detta som är intressant, hur enkelt berättandet är. Så görs de inte längre. Det gör att det blir totalt fokus på vad som händer i bild. Det finns inga intriger som ligger och vilar i mitt bakhuvud. Det enda jag vet är att liftaren är ond och föraren god.

Man får aldrig reda på vad liftarens motiv är. Han bara gör. Vid ett tillfälle i filmen blir han tillfrågad varför han gör som han gör, men med noll respons. Idag ska nästan alla filmer göra det komplicerat, men ändå förklara allt. Man anser att en smart bakgrundshistoria gör filmen bättre och att denna bakgrundshistoria ska vecklas ut och bli allt mer tydlig ju mer filmen utvecklas. Det kan såklart vara alldeles utmärkt, men det känns som att vi totalt bortser från berättartekniken där vi inte får reda på så mycket. När vi sen vågar, blir det enormt bra.

”The Hitcher” börjar med att den unge mannen, Jim Halsey, åker längs en väg. Han plockar direkt upp Ruther Hauers karaktär John Ryder, vars personlighet är anonym filmen igenom. Man sitter och undrar vem han är, och det är här felet begås idag. Vi ska nu förklara vem han är, varför han gör som han gör och varför han valt ut just Jim Halsey som sitt offer.

Jag vill inte veta.

Det blir så himla mycket mer intressant om man inte gör det komplicerat och låter tittaren själv teoretisera angående bakgrunder och motiv. Detta gör att filmen blir obehagligare. Nästa gång jag sitter i en bil kommer jag att hoppas att inte Hauer dyker upp i backspegeln, att jag inte blir tvingad att stanna vid vägkanten och få en kniv tryckt mot kinden. Så känner jag aldrig efter att jag sett filmer, men med tanke på att karaktären John Ryder som Rutger spelar kan vara vem som helst gör det att jag tar honom till mig mer än jag borde. Det är ju jag som skapat hans karaktär i mitt huvud. 

Min absoluta favoritförfattare, Bret Easton Ellis, har sitt nya projekt klart för sig. Han har skrivit ett manus som regissören Paul Schrader, som skrev filmklassikern Taxi Driver, ska regissera. Filmen kommer att heta The Canyons och vara någon sorts sexuell collegefilm, vilket låter som ett typiskt Bret Easton Ellis-upplägg.

Vi vet inte mycket mer om filmen än så. Den ska handla om ”youth, glamour, sex and Los Angeles, circa 2012”. Det mest intressanta är inte själva filmen (eller egentligen är det ju att Bret Easton Ellis har skrivit den), utan sättet folket bakom filmen, vilket just är BEE, Paul Schrader och en producent, inga fler, går tillväga för att få ihop allting. De använder sig helt och hållet av internet. Tillsammans med deras egna pengar får de in en hel del donationer genom kickstarter.com och casting sker via sociala medier på facebook och twitter. Jag tycker att det är en intressant väg att gå, det är trots allt fler och fler indiependentfilmer som kommer att behöva gå den här vägen, även om jag tror att det är av konstnärliga skäl den här gången - man vill helt enkelt inte att en massa stuidiofolk ska lägga sig i.

Ny film skriven av Bret Easton Ellis alltså, denne makalösa författare. Jag är just nu i slutskedet av hans senaste bok, Imperial Bedrooms. Hans penna är vassare än någonsin men tyvärr skriver han alldeles för få böcker, medan man väntar på nästa verk kan man dock med fördel följa hans twitterkonto. Bilden ovan är ifrån filmens poster.

Det är väldigt mycket på tv just nu. Nya säsonger av gigantiska tv-serier som Mad Men, The Killing och Game of Thrones går för fulla muggar och det ingenting som konkurrerar med dem. Eller? Jag har alltid fallit för de lite mindre tv-serierna. De som är lite mer ärliga och verkliga. Querky, kanske är ett bra ord.

Förut var det ”How to make it in America” som gällde. En serie som HBO lät gå i två säsonger men sedan lade ner, efter endast 16 avsnitt totalt. Det var en skam att det inte blev en tredje och sista säsong - det hade äntligen börjat hända någonting. Nu har HBO dock kommit med en ny fantastisk indieserie som utspelar sig i New York: ”Girls”.

Tv-serien handlar om fyra tjejer som är väldigt olika och umgås med varandra. Själva huvudrollen spelas av den alltid lika roliga och sköna Lena Dunham, som även skrivit och regisserat serien. Och hon gör helt klart ett bra jobb, sällan har jag njutit så mycket av de tre första avsnitten av en tv-serie. Låt er inte luras av att det låter som en ny ”Sex and the City”, snarare driver Dunham med den gamla HBO-serien som kommit ut med två filmer de senaste åren.

UPPDATERING: Direkt efter att jag skrev inlägget såg jag Lena Dunhams egenregisserade film "Tiny Furniture". Jag rekommenderar den om man tycker om "Girls", hon återanvänder några skådespelare och har samma stilgrepp. En fin liten film.

Läs om "Girls" i New York Times. 

I inlägget nedanför skrev jag om The Avengers och hur svårt jag har för Marvel ibland. Det är en saknad av svärta som jag mest känner av, en saknad av det där allvarliga. Batman-filmerna av Christopher Nolan, som det kommit två av de senaste åren har precis det där. Svärta. I sommar kommer den tredje filmen, ”The Dark Knight Rises” och den tredje och bästa trailern släpptes nyss.

Det jag gillar med Batman är hur han är en vanlig människa (och allt det där). Det vill ni inte läsa. Det vet man liksom redan. Men på riktigt, se den här trailern och säg att DU inte är PEPPAD!

Var på nya Rigoletto häromdagen. Det var premiär för ”The Avengers” som stod på agendan, en film som väldigt många människor sett fram emot väldigt länge. Jag var lite lagom peppad, men är inget större fan av de tidigare Marvel-filmerna (förutom Iron Man). Det speciella med ”The Avengers” är uppbyggnaden till filmen. Efter eftertexterna till varje tidigare film (Captain America, Thor, Iron Man, The Incredible Hulk osv) kom det alltid en sorts teaser av vad som komma skall, The Avengers. Det har gjort att man... Ja, har sett fram emot det under en lång tid.

Filmen då. Jag gillade den, även om den inte alls lever upp till hajpen som finns omkring den. ”The Avengers” bygger på att alla de stora Marvel-superhjältarna den här gången ska slåss mot en gemensam fiende tillsammans. Om man är ett fan av DC-comics går det att jämföra med Justice League. De slåss och de slåss och de slåss, det skämtas och det är allmänt trevligt, men det blir inte bättre än så. ”The Avengers” har ingen edge, det är en ganska slätstruken film som inte har någonting att säga.


Jag tycker att ”det roliga” i filmen går lite överstyr. I samband med nästan varje scen fanns det ett skämt, en one-liner, som man satt och väntade på. Och det är lite synd, för när skämten väl är roliga reagerar man inte mycket alls då man ALLTID förväntar sig ett skämt. Det är aldrig oväntat att Hulken smäller till någon när slaget är över eller att Robert Downey Jr pratar lite för länge om någonting så att det blir roligt eller kanske att Scarlett Johansson skämtar om någonting sexuellt. 

Men jag är nöjd ändå. Mina förväntningar var som sagt inte särskilt höga alls, och filmen var allt som allt ganska bra. Den hade några episka delar som var en fröjd för ögat och det fanns flera moment i filmen (som man inte bör avslöja) som var riktigt bra. En trea.

Äntligen damp de första bilderna på Quentin Tarantinos kommande film ”Django Unchained” ner. Såhär peppad på en film var det länge sedan jag var. Christoph Waltz, Leopnardo DiCaprio och Jamie Foxx spelar de centrala rollerna i filmen som utspelar sig i amerikanska western. Den sistnämnde såg jag faktiskt alldeles nyligen i Tom Cruise-filmen ”Collateral”, som jag sett tidigare, men valde att titta på igen för att det var så länge sedan.


Det jag tog med mig ifrån ”Collateral” var att Jamie Foxx är en fruktansvärt underskattad skådespelare som inte alls får lika mycket rampljus som han förtjänar. Visst, killen har vunnit en Oscar, men om man frågar en filmfantast på stan att nämna tio bra skådespelare skulle denne aldrig nämna Foxx. Allting talar med andra ord för att han kommer att passa utmärkt i rollen som slaven Django. De andra två skådespelarna, DiCaprio och Waltz, är även de geniala skådespelare, och trion tillsammans gör att jag har skyhöga förhoppningar på den här filmen. Biopremiär 13 januari 2013.

Som vanligt, när jag bloggar, är jag tillbaka på hotellet. Har gjort en himla massa under de senaste dagarna, men det är omöjligt att hinna blogga om allting. Just nu tittar jag på ”Cheaters” - där en man klädd i tomtedräkt är otrogen mot sin flickvän med en annan kvinna som också är klädd i tomtedräkt. Det är intressant.


Häromdagen var jag på Madame Tussaud. Det är väl lagom kul, man ser dockor gjorda av vax som föreställer kändisar, vissa bra, andra helt värdelösa. Dockorna, alltså. Leonardo DiCaprio ser ut som en 80-åring med gulsot, till exempel.

Det har inte varit överdrivet bra med uppdateringar, det brukar ju sällan bli det. Men den här gången kan jag faktiskt skylla på hotellets wifi, som knappt kan kalla sig för wifi. Helt värdelöst - det är ett under om jag får iväg den här posten överhuvudtaget.


Såg filmen "The Cabin in the Woods". HÄRLIG film som driver med skräckgenren och totalt spårar ur mer och mer längs filmens gång. Det var verkligen filmen man önskade att man själv hade skrivit.


Sedan var vi på "Ripley's Believe It Or Not". Det är ett museum med märkliga saker, vilket innebär att man hittar saker som den här grejen ovan. En målning på en tortilla. Jag gillar sådant.


Vi var även på Harrods. Stället dit människor som har för mycket pengar går till för att, ja, bli av med sina pengar. Åk dit om du vill köpa en glashäst för en och en halv miljon kronor.


Scott satt och pratade med oss på puben Campbells som ligger i South Kensington. Han kommer ifrån Nya Zeeland och är ute och reser, precis som vi. Han var jättefull och trodde att vi kom ifrån Norge även fast vi med tvättäkta svensk dialekt hävdade att vi var ifrån "SCHWEEDEN".

Har ÄNTLIGEN anlänt till London på riktigt. Jag, min mor och min bror ska vara här i en vecka och det ska bli riktigt härligt (GUD vad jag avskyr ordet "härligt").

Att flyga är helt värdelöst av en anledning. Allt tar en sådan tid från och till flygplatsen. Men det VET ni ju. När vi väl kom fram var vi dock glada... Eller jag var det i alla fall.



Innan dess åkte vi tåg, och då såg jag en tant som såg väldigt mycket ut som Margaret Thatcher. Hon såg bitter ut, och sov.



Men nu sitter jag här på hotellet. Alla är trötta, sega efter en hel dag av farandes. Ska bli skönt att kliva ut genom dörren imorgon och upptäcka att man är i London. Nu ska jag läsa Evening Standard.

Ja, jag är en sådan jävla tönt att jag gick och köpte The Clashs biografi för att läsa i London. Om man ska göra det någon gång, någonstans..

Tidigare idag flög nya Café in genom brevinkastet. En jävligt snygg tidning, den här månaden, med sköna blåa färger och en stencool Moneybrother på framsidan. Men, det var inte de snygga färgerna jag hade tänkt skriva om, utan att jag ska till London på onsdag morgon, och stannar där i en vecka.

Det är någonting konstigt med mig och tidningen Café. Vi lyckas alltid synka varandra. När jag skulle till New York i somras hade Per Bjurman en stor guide om vad man bör göra i städernas stad, och vad man inte bör göra. Och nu, precis som förra gången, har Café en stor guide, den här gången om London och av Jan Gradvall. Helt perfekt.

Jag har inte varit i London sedan 2006, det känns verkligen som att det är dags igen. Den här gången blir det mindre London Eye och Oxford Street och mer ökända gathörn. Hoppas att jag får tid att uppdatera bloggen med lite bilder, observationer och andra ganska ointressanta saker.

Vadan denna rubrik? Att Magnus Betnér, en av Sveriges största komiker just nu, gör en Louis CK? Jo! Betnér har varit ute på turné, och efter en turné brukar han kränga showen till Kanal 5 som sänder den, Betnér får pengar och går sedan vidare till nästa show. Inte den här gången. Den här gången har han, likt Louis CK, valt att distribuera den filmade showen helt själv, genom att lägga upp den på sin hemsida och få folk att ladda ner den för 49 kronor. Efter att man betalat pengarna får man göra exakt vad man vill med filen som såklart hamnar på ens hårddisk.

Det här greppet använde alltså Louis CK också när han skulle sälja sin senast filmade show. Han lade också ut den på sin hemsida och tog 5 dollar i betalt. Jag tycker att det här är ett utmärkt sätt att visa att det faktiskt går att tjäna pengar på sin skit även i dessa The Pirate Bay-dagar. För Louis CK lyckades. Han tjänade miljoner rätt ner i fickan för att han gjorde på det här sättet, och då blandade han inte in några filmbolag eller liknande som lade sina näsor i blöt.

Jag är själv en TPB-supporter. Mitt tankesätt angående det hela är att distributörerna, oftast filmbolagen (men inte i det här fallet), ska anpassa sig efter mig som konsument. De måste hitta lösningar som jag trivs med, inte tvärtom. Det är JAG som konsument som har rätt att ställa kraven. Skrev en krönika på MovieZine om det. När Magnus Betnér gör på det här sättet visar han exakt den innovativitet som jag saknar hos filmbolagen. Han anpassar sig efter situationen och hittar en enkel lösning på problemet. Nu ska vi bara se till att det här lyckas så att det blir en trend. HÄR hittar ni hans hemsida där ni kan köpa showen för 49 kronor.

Har helt glömt bort att skriva om den nya restaurangen ”Flippin’ Burgers” som nyligen öppnade sina portar på Kungsholmen. Som man förstår (hoppas jag) är det en restaurang som öppnades helt och hållet för att servera den perfekta burgaren. Ägaren Jon har åkt runt i staterna och testat alla möjliga olika typer av hamburgare för att plocka med sig det bästa, och det har han lyckats med.

Stället ligger fint placerat längs Kungsholms Strand. Det var lite av ett hustle att hitta dit, men det kan ha att göra med att Google Maps och jag ej vill samarbeta. Hursomhelst. Stället ligger utmed vattnet, vilket är en fin touch. Personligen hade jag föredragit om det legat på någon tvärgata här på Söder, men det är väl bara acceptera att Jon & Co bakom Flippin’ Burgers valt att placera sig på kungarnas holme. Det är ett väldigt litet ställe. Om man inte vill stå i kö en längre tid så lyder rekommendationen att komma dit vid öppning, det vill säga runt kl 17. En timme senare är det kö längs med baren och ut på gatan, man kan med andra ord lätt få vänta i en timme på att få sätta sig vid ett av båsen.

Maten då? Jo, den var utsökt. Det finns cirka fem burgare att välja mellan. Jag valde att gå på en dubbel ”Flippin’”. Deras meny verkar inte finnas att tillgå på deras hemsida , och jag är högst osäker på vad alla burgare hade på sig, men det var ganska standard. Hela konceptet är att det ska vara som det var tänkt från början, det vill säga att en hamburgare som bara heter det på menyn inte heller ska vara någonting annat än bröd med kött. Jag tycker att det är helt rätt sätt att tänka. Deras cheeseburgare har bara ost på sig, ingenting annat.


Självklart finns det ”roligare” alternativ för den som inte klarar av att äta en burgare med ”bara” ost på. Jag, till exempel, testade en ”Flippin’”, som hade lite allt möjligt på sig. Ost, dressing osv. Burgaren var helt perfekt. Den absolut godaste jag ätit. Det är ett ganska bra betyg. Och inte nog med att hamburgaren var helt fantastisk, de serverade också utmärkta shakes med Ben & Jerrys-glass. Stort fan av Strawberry Cheesecake som jag är, valde jag en sådan. Det var exakt lika gott som det låter. Priserna är helt okej. En burgare ligger mellan 90-130 kronor, exklusive dricka, pommes, och shake. Om man ska ha allt hamnar på runt 200 kronor i snitt, vilket på något sätt måste ses som ett godkänt pris på ett sådant här ställe.

Men så var det där andra. Lokalen är lite för liten, det är lite för trångt och det drog kallt ifrån vattnet in i restaurangen. Även om matupplevelsen var så pass bra att man egentligen kanske borde bortse från allt annat kan jag inte riktigt göra det. Hade Flippin’ Burgers haft en större lokal hade helhetsintrycket blivit ett helt annat. Det kändes lite som att man blev inskyfflad i ett hörn bredvid små förråd och toaletter. Och visst, det kan låta mysigt (förutom toaletterna, de är fan aldrig mysiga) så infinner sig aldrig den där känslan man vill ha. Det är lite för stressigt. Flippin’ Burgers har varit igång i knappt en månad och är redan alldeles för populärt för sitt eget bästa.

4/5

Tv-serien som utspelar sig i Seattle och är baserad på den danska serien ”Förbrydelsen” är tillbaka. ”The Killing” blev hyllad när det var dags för premiär förra våren, med den svenske stjärnan Joel Kinnaman i en av de större rollerna. Jag föll för serien direkt. Det finns någonting väldigt vackert med ett melankoliskt Seattle.

Jag gillar hur serien är uppbyggd. Det är väldigt enkelt och rättfram. Det är en klassisk deckarserie om en flicka som hittas mördad i bakluckan på en stor politikers bil. Inte HELT olikt Twin Peaks, även om de är väldigt långt ifrån varandra. Tv-serien The Killing, av AMC, är hur spännande som helst. Den andra säsongen inledde med ett gediget dubbelavsnitt. Kolla in, nu.