På torget: Drömmen om något bättre, del 3 Går det att organisera samhället annorlunda än som vi har det idag? Daniel Wiklund i Vårberg kallar sig socialist och menar att samhällsförändring måste börja väldigt lokalt: med en gemensam picknick på gården, eller att man börjar träna svenska tillsammans med grannarna.

- Vi lyckades inte rädda skolan. Men den här helgen var otroligt inspirerande för alla som var med. Det blev en verklig mötesplats, en symbol för ett samhälle som lever, säger Daniel Wiklund.

Daniel bor i Vårberg, pluggar till förskolelärare i Flemingsberg och jobbar extra som barnskötare på en förskola i Bredäng. Ockupationen av Västbodaskolan 2007 blev för honom en konkret bild av hur en samhällsförändring kan gå till.

- Det finns likheter med det som hände på Tahrirtorget och med Occupyrörelsen i USA. Man tar allmänna utrymmen i besittning och gör dem verkligt tillgängliga för folk.

Inom vänstern kallas det för att skapa ”allmänningar” – med udden riktad mot samhällets kapitalistiska grundlogik.

- För mig är det delvis ett egenintresse, att jag själv ska få det bättre: jag vill kunna känna mig trygg på jobbet och inte vara rädd att sparkas, ha råd och tid att ha en meningsfull fritid, att inte hela lönen ska gå till SL-kortet. Men för att nå dit måste man hjälpas åt, säger Daniel.
Ett färskt exempel utspelade sig i Umeå tidigare i höstas: en grupp aktivister tog över en park under en dag och skapade en spontan cykelverkstad, gratis för alla.

- Lokal demokrati handlar inte i första hand om att de lokala partierna är aktiva. Det viktiga är att folk börjar mötas och diskutera i sitt närområde: ”Det här vill vi ha, det här vill vi förändra”. Det behövs lokala rörelser över partigränserna. Och att man gör saker själv.

Daniel berättar om en kompis som bor i en förort till Göteborg i ett kvarter där många hade blivit rånade på kort tid.

- Då flyttade några grannar ut ett bord på kvällarna och började bjuda folk på kaffe. Det gjorde stor skillnad.

Tidigare var Daniel aktiv i Syndikalisternas ungdomsförbund, den grupp som tog initiativ till skolockupationen i Farsta. Idag känner han sig inte hemma i någon speciell rörelse utan beskriver sig mer allmänt som socialist.

- Socialism för mig handlar att vi som är samhället faktiskt ska bestämma över det gemensamt.

Målet – det klasslösa samhället utan kapitalistiskt ägande – det är ändå ganska avlägset, medger Daniel.

- Jag säger inte att det kommer att bli revolution i Sverige. Men man kan inte heller utgå från att det inte kan hända. Embryot finns. Det är bara att se på Egypten. För tre år sedan var det ingen som trodde att detta skulle ske.

Men också i den mer näraliggande dagspolitiken finns det många konkreta frågor han vill driva: Spårväg syd till exempel, som skulle knyta ihop och stärka det lokala samhället i förorterna.

- Stadsplanering är viktigt, det behövs parker med hög kvalitet också i Vårberg, inte bara inne i stan. Jag är helt övertygad om att man skulle kunna bygga stan på ett annat sätt för att underlätta möten.

Samtidigt finns det gränser för vad man kan uppnå med stadsplanering. Idén om allmänningen är att man kan göra det själv – och inte sitta och vänta på att politikerna ska göra det åt en, framhåller Daniel.

Är det inte fler lokaler till föreningslivet som behövs? Ett allaktivitetshus?

- Inte nödvändigtvis. Occupy-rörelsen i USA har ingen lokal. De skapar en lokal genom att ta en allmän plats i besittning. Hela poängen är att man är ute, där man syns, dit folk fritt kan strömma till.

Hur ser första steget ut tror du?

- Man kan göra olika ”träffa dina grannar”-aktiviteter i sitt hus, ordna gemensam picknick, träffas på gården och träna sig i att prata svenska. Men man måste göra det själv, det måste komma underifrån. Man kan inte skapa demokratirörelser med konstgjord andning.