Det är en mörk och stormig natt i ingenmanslandet mellan Aspudden och Midsommarkransen, då jag stjäl en hund.
Kvällen rullade in på småtimmarna med samma frenesi som jag rullade hatt över staden. Goda vänner, dryck, sång, dans, glamour, sunk, punk, dekadent leverne – för kul för att säga god natt.
När stängning anländer, och det är dags att rumla hemåt, gör Norsborg i stället för Fruängen att jag hamnar i Aspudden. En kort promillepromenad har ingen dött av. Halvvägs upp i dödsbacken möter jag den. Hunden. Någon sorts… liten hund. Den står vid mina fötter och stirrar på mig, koppellös, tungan ute och viftande på sin lilla svans.
Jag ropar i mörkret: ”Hallå?” Haaaaallåååå?! Vems är hunden?” Inget svar. Snillet blixtrar inne i dimman. Hon jag delar livet med blir mycket gladare om jag kommer hem klockan fyra på morgonen – med en jycke! En orimlig tanke. Dels för att det inte är vår hund, men mest för att vi aldrig haft det Lilla Fridolf/Selma-förhållandet. Ingen av oss brukar stå på lur med en brödkavel i väntan på att den andra ska komma hem från en slarvrunda. Det ligger inte för oss.
Men just där framstår det som den bästa idén i hela mitt liv. Speciellt då hundens mörka ögon låser fast mina, vädjandes ”ta hem mig, älska mig, gosa med mig”. Jag skopar upp vovven i famnen och sicksackar vidare hemåt mot Telefonplan.

Mina tankar spelar upp lustfyllda scenarion kring hur makalöst det ska bli att vakna upp med en hund i sängen. Hur mycket vi ska leka, stoja, och hur glatt överraskad min partner ska bli över den livsnjutande spontanitet som fört med sig en sådan bedårande present. Carpe diem, c’est la vie, la vida loca, och övriga svanktatuerade motton dundrar mellan öronen.
Efter ett hundratal meter hinner två andfådda män upp mig. De ser förskräckta ut, säger ”vi kan ta över” och lyfter den fyrfota guldklimpen ur mina armar. Kanske att jag får ur mig ett ”eeehhh… uh, öh, okej” som svar, men det är osäkert. Jag stirrar som ett fån på deras ryggar medan de i raskt tempo vandrar iväg med vad som helt klart inte är mitt husdjur längre.
Dagen efter är domen skoningslös. ”Hur djävla dum är du, en sådan förbannad tur att du inte hann hem”, hånar Cornelia. Som sig bör. Själv är jag mest tacksam över att jag inte fick mig en snyting för min tanklöshet.

Vad jag vill ha sagt med denna hundnapparanekdot, förutom ett försenat förlåt till ägarna? Tänk efter före. Ett gott råd som det fåtal hatande rättshaverister som hört av sig angående min förra krönika, bör ta till sig. Ni kan fräscha upp minnet här.