Går på välbekanta stigar och saknar dig. Går på nya och saknar dig. Går och lägger mig, saknar dig, vaknar, saknar dig. Går till jobbet, tränar, funderar, saknar dig. Saknar dig, saknar dig, saknar dig. Det var du och jag mot världen och nu är det bara jag. Varje  dag i tretton år med dig och nu tio månader varje dag utan dig. Jag vill inte ha fler dagar mellan dig och mig. Det är så ensamt.

Maggio är överallt! Välförtjänt visserligen men ändå! Hon är fanimej överallt!

Jag kände inte min morfar särskilt väl. Han dog när jag var ganska liten, men ändå tillräckligt gammal för att jag ska ha ett tydligt minne av honom och huset vi åkte flera timmar i bil till vid jul och lov. Minnen från en åttaårings syn på världen. Jag minns att han inte hade något hår. Kommer ihåg hans bruna, stickade koftor, rutiga tofflor och hans händer knutna bakom ryggen när han gick. Jag kommer ihåg marmorklockan i köket som slog högt varje hel- och halvtimme, även när man skulle sova. Jag kommer ihåg vita porslinsfigurer i fönstren lika stora som halva mig och den roliga motionscykeln i källaren med de många gångarna. Gungstolen man kunde gunga så långt bak med att håret nästan snuddade vid golvet. Fast vi inte fick. Det blåa badrummet som hade två handfat. Ett barns fascination för de där sakerna. Varför minns jag dem så väl att jag kan ta på dem i tanken men inte hur min morfars röst lät?

Varje vår runt den här tiden får jag en summa pengar från min morfar insatta på mitt konto. Avkastning från ett gäng aktier som han tydligen köpte åt mig och min bror för längesen, som vi fick styra över själva när vi blev myndiga. Han hade näsa för sånt där, har mamma sagt till mig i efterhand. Affärer och moderna prylar, som bakmaskiner, bilar och motionscyklar. Ingen förmögenhet, ligger kanske på en tiotusen varje år. Pengar som ska användas till något speciellt, var tanken. Och medan övriga pengar i ens liv rinner till och av en i en skrämmande ström av konsumtion kan jag nästan ordagrant bokföra vad dessa pengar gått till.  Första året finansierade de delar av min ögonoperation. Som gjorde att jag varje dag efter den kunde slå upp ögonen och skarpt se ljuset utanför fönstret eller stjärnorna ända tills jag somnade på mina resor med sovsäcken. Och som gjorde att jag kunde slänga de förhatliga glasögonen som mitt tjugoåriga, självmedvetna, osäkra jag hatade. Nästa år gick dem till inträdet till Angkor Wat, tågbiljetten genom Kina och de sista nudlarna på Transsibiriska järnvägen då de övriga respengarna sinat till botten. De två påföljande vårarna lyxade de till vardagen för en fattig student. Några extra öl, en bäddsoffa, den där helgresan till kompisen i Amsterdam. Våren därpå överlevde jag den oavlöande praktiken som förverkligade barndomsdrömmen tack vare dem. Och sen kom Australien och jag fann mig själv luspank halvvägs genom västkusten, visserligen med en redan betald bil men med många bensinpengar kvar att betala. Tur att det var april då.

Och så i år då. Ligger pengarna där orörda på kontot, för första gången. Har bestämt att jag inte ska röra dem, än. Även fast de där joggingskorna, jeansen, datorn, spotifykontot, ridlektionerna gärna vill bli mina. De känns inte värdiga nog. Mitt inre säger mig att jag snart kommer hamna i en såndär situation igen som jag rusat in i för att hjärtat sagt åt mig att göra det, och där den ekonomiska planeringen inte riktigt..planerats. Jag undrar om morfar hade gillat vad jag gjort med hans pengar. Jag vet inte. Jag hoppas det. Helst hade han nog velat att jag återinvesterat i nya aktier eller något. Eller kanske i en ipad eller något annat modernt. När jag blir vuxen morfar! Tills dess hoppas jag att du förstår.

Man får perspektiv av att dela boende med sin fiende. Inser att ens egna pedantiska mor kanske inte var så pedantisk after all. Fy fabelen vad jag har svårt för personen jag hyr mitt lilla rum av. Biter mig i tungan varje gång för att jag inte ska säga något olämpligt. För det har jag ju knappast något för. Har flytt hem till ön över påsk för att få lite andrum. Här finns internet, brieost, 2,2 kg hallonbåtar och skog. Det enda som saknas är lilla nosen..

Jag är ledig i massa dagar. Ska plugga matte mest, springa lite längs vattnet och sova sovmorgnar. Det känns som en mellanlandning, efter påsk börjar våren på riktigt, eller hur?

Jag tror jag drar till Canada nästa vinter. Ärligt. Jag tror jag måste åka snowboard varje dag i ett halvår någon gång i mitt liv, och varför inte nu. Ska suga på den karamellen ett tag, men just nu är den god. Very god. Okej att Canada typ är kallaste landet i världen men jag har hört att solen ändå skiner ganska mycket där. Och att snöåkningen är outstanding. Ju mer folk omkring mig här hemma pratar framtid och lägenhetsköp, desto mer vill jag bara dra. Kanske för att jag känner mig så utanför i allt det där, för att det känns som det bara är jag som inte vill. Jag tycker det är så konstigt, för jag tycker det är jag som är den normala. Hur kan man hellre vilja ha rutin, vardag och gråskalor (hehe) när man så LÄTT kan få den färgfulla världen i sin hand? För, allt ligger bokstavligen ett klick iväg. Det är så förbannat enkelt. Oemoståndligt enkelt.

Har haft ont om ord på senaste. Har istället lånat andras och fullkomligt bosatt mig i böckernas värld. Efter en maratonläsning som pågått i cirka en månad vaknade jag igår upp efter att jag vänt det sista bladet i Extremely Loud and Incredible Close (ljuvlig). Kikade ut genom ett soligt fönster och insåg att det visst blivit april i almanackan. Skrev ihop den årliga sistaminutenkollojobbsansökningen (som jag sedan aldrig får), kikade på fiskrensning i nordnorge i juli och mailade språkreseföretaget. Ja, precis som det brukar se ut i min mailkorg i april. Jag velar hela vintern vad jag ska göra och sen vaknar jag plötsligt upp och inser att jag måste IVÄG. Och hetssöker det mesta. Det brukar bli bra iallafall.

Pannkaksfrukost. Ledig torsdag. Jag ska alltid jobba 80%. Jag tycker egentligen det borde vara standard, i dagens välfärdssamhälle. Varför ska vi jobba i samma takt som stackarna på det eländiga sjuttitalet (eller när det nu var.) Fler skulle få jobb och fler skulle få tid till rekreation och eftertanke. Win-win. Det är sjukt värt att få sovmorgon, skriva och läsa i solens sällskap, sjunga duett med Cornelis i ett ensamt hus, ägna sig åt det triviala i mjukisbyxor. Det är värt dom där tusenlapparna minus i kontot i slutet av månaden. Sjukt värt.

Är totalt HÖG på träningsendorfiner. När ingenting annat fungerar kan man lita på träningen, den slår nästan aldrig fel. Att ta i med kroppen så mycket att man tillsist inte orkar lyfta vattenflaskan gör att man plötsligt ser på livet med lite andra ögon. Friska istället för de tidigare något dimmiga. Omvärlden kristalliseras till enkla ekvationer redo att lösas. Efteråt har jag en paradoxal känsla av styrka och utmattning i mig och på tunnelbanan hem känner jag mig liksom, oövervinnerlig. Tittar på trötta och glåmiga människor som passerar och känner mig mentalt på en annan nivå. Ler mot gubben som nästan nockar mig med sin stora väska. Ler åt lillkillen som spiller cola över halva vagnen. Hummar högt med i ipodtunes. Och även fast mina medpassagerare säkert ser mig som minst lika glåmig och grå känner jag mig inte så. Oövervinnerlig. För stunden.

Har varit på riktigt ruttet humör de senaste dagarna. Vet inte riktigt varför. Tror jag saknar våren och solen riktigt, riktigt mycket. Det goda humöret i torsdags är som bortblåst. Suck. Shoppade därför loss ordenligt på cdon när jag kom hem från jobbet. Det brukar vara en fin tröst, tillfälligt iallafall. Har alltid velat läsa Thoreau så nu klickade jag hem både Civil disobedience och Walden, känner för lite olydnad och skogsflykt så det passade bra. Sen blev det visst fyra till. Allt för under 500-lappen. Hur sjutton kan det vara så billigt med böcker? I Australien kunde man inte få en nypocket under 300 spänn typ. Är det mindre skatt på böcker i Sverige? Är det en sån där grej som alla vet förutom jag? Hur mycket får författarna per bok? Per pocket kan det inte vara mycket alltså. Kanske borde köpa mer inbundet. Men jag kan typ inte läsa det längre. Jag vill kunna vika och bända och lägga i väskan där vattenflaskan har läckt och glömma på gymet och hämta den nästa dag och vika öron på fina ställen och spilla kaffe och låta sandkorn krypa in i mitten. Det känns inte riktigt som man kan göra det med hårda böcker. Dom känns så..seriösa. Viktigpettrar.

På bra humör, en helt vanlig torsdag! I ett vintrigt Stockholm! Ibland drabbas jag av såna här lyckorus och en tacksamhetskänsla över livet och över att jag mår bra. Över att jag har möjlighet att göra precis vad jag vill med mitt liv, och att jag inte är speciellt rädd för att göra det. Det kanske låter lite smått sliskigt, men det är helt sant. Bra, mycket bra.

Ibland är man glad att man har vuxit upp litegrann. Det är skönt att kunna skita i vad andra tycker. Lita på sig själv. Tycka om sig själv. Veta vad man gillar, vad man ogillar. Vilka människor man vill ha omkring sig och vilka man kan skita i. Det gör det hela så mycket enklare att slippa vara så jäkla ängslig hela tiden.

and you need that burning fire in your soul to know



you're still alive.

Sitter i skolans datasal och knaprar på en pingvinstång skrivandes veckans labbrapport. Jag gillar skolan. Det är så himla roligt att lära sig nya saker. Till och med kemin är faktiskt riktigt intressant när man förstår. Det är kul att kunna koppla ihop alla provtagningar och labbkörningar jag gjort på jobbet med varför man faktiskt tar dem och hur de olika kemiska ämenena fungerar i kroppen. Jag blir nog aldrig någon riktig labbråtta men sådär lite lagom har jag inget emot att lära mig. Är riktigt glad att jag valde att läsa basåret, även om det skulle visa sig att jag inte kommer ha någon vidare nytta av det yrkesmässigt. Det känns som det är massa basics som bara är, roligt att kunna. Har kunskap ett egenvärde i sig? Alltså blir man en lyckligare människa av att bara veta massa saker utan att använda dem på ett aktivt sätt i verkligheten? Det känns så konstigt, här går jag omkring och vet en massa saker utan att använda det, oh vad bra jag har det. Hahaha.

(Här skulle jag egentlien lagt upp en bild på en råtta. Men jag har utvecklat någon slags råttfobi sedan några feta, håriga ena krälade förbi rakt framför mina fötter på Roslagstullsbacken på väg till skolan härom månaden. Djurvän som jag är är väl inte detta särskilt pk men AHHH. Jag får kräkreflexer alltså. Så ni får helt enkelt imaginisera.)

Idag börjar jag jobba 14.30. 14.30 är en konstig tid att börja jobba. Ägnar förmiddagen åt att räkna integraler. Jag har bara en tenta kvar, sen har jag fixat matte D! Det känns gött. Fattar inte riktigt att jag klarade förra grand danoisetentan. Jag lämnade in först av alla, efter 45 min. Först av alla! Det har aldrig hänt. Jag gjorde 75% av talen, gjorde en enkel omslagsräkning i huvudet och räknade med att inte bli godkänd. Så jag lämnade in och bokade in omtentamensdatumet i kalendern. Tydligen är jag inte så hajj på enkel huvudräkning eftersom jag blev godkänd. Men tror läraren var lite snäll också. Snälla människor är bra.

Annars har jag snott Igelkottens elegans av mor min och jag vill bara läsaläsaläsa. Endast några kapitel avverkade men historien om en överintelligent 12-åring som planerar självmord  tilltalar mig.

Jag har bestämt mig för att bemöta den resterande delen av vintern på halva vägen. Sträcka ut en hand. Jag är föröverjävligt trött på kylan och mörkret, men. Det ger faktiskt möjlighet till ett av livets största nöjen, snowboarding. Så jag fokuserar allt på detta faktum, trixar med jobb och klämmer in mesta möjliga tid fram till vårsolen börjar tina upp trötta trottoarer åt surfing på vita vågor. Lycka är att gilla läget, var det inte så?

England är över och jag har sedan dess däckat i 48 timmar. Sovit, sovit, sovit, sovit. Jag fattar inte hur jag kan sova så mycket! Min kropp är så skum. Å ena sidan är den världens klenaste som aldrig pallar en längre avvikelse från 8 h dygnssömn, å andra sidan kan den gå en hel dag utan mat och träna livet ur sig utan större problem. Antingen eller liksom. Men det här med sömnen har nästan börjat bli ett problem, det är så SJUKT JOBBIGT att ta sig upp på morgonen för mig. Det är som att ge sig ut på bergsklättring med 20 kg packing. VARJE morgon. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att mornar är pest, men det här kan inte vara fullt normalt. Det kan inte vara meningen att man vill dö varje morgon. Annat var det i Oz, där ville jag gå upp. Jag ville gå upp för jag ville inte missa en sekund av morgonhavets krumsprång, jag ville inte missa morgonfotbollen innan frukost, jag ville gå upp och fråga vad de garvade åt så förbannat i köket. Där var jag av någon konstig anledning inte lika dödens trött. Har ni varit där någon gång? När man liksom inte vill gå och lägga sig, för man vill inte sova bort ett ögonblick av livet? När man tillsist tvingas att lägga sig horisontellt för att kroppen inte pallar mer även fast hjärtat skriker, bara lite till! Då hjärtslagen slår så hårt under täcket att man inte kan vänta tills nervsystemet fått sin vila så man kan hoppa upp igen och omfamna ögonblicket.

(Okej, det här inlägget skulle ju handla om England och the toughest interview of my life. En annan gång helt enkelt.)

Det finns en mapp bland mina bilder på datorn som jag inte orkar med att öppna. Men som ändå flimrar förbi varje gång jag ska åt något annat där. Den innehåller den varmaste sommaren, havsvågor, långsamma promenader längs gotlandsstränder, gamla ögon och tunga andetag. Tunga, tunga andetag under vakna nätter. Jag behöver egentligen inga bilder för jag vet hur det ser ut. Såg ut. Jag ser dom där bruna ögonen i min egen ögonvrå och saknaden hugger till igenom hela kroppen. Skär igenom mig med kniv. Den förbannade saknaden. Och den förbannade hopplösheten. Och så insikten. Ingenting, ingenting får dig tillbaka till mig.

Nästa vecka drar jag till England för en heldag på veterinärskolan i Nottingham. Ska intervjuas, rundvandras, gruppmomenttestas. Tydligen ingår ett praktiskt test också. Ska bli väldigt spännande, samtidigt som jag är sjukt kluven. En barndomsdröm som håller på att besannas eller fem år av mitt liv ägd av någon annan? Vet inte just nu. Men det är väl ingen nyhet iochförsig. Men hur det än går och vad jag än bestämmer mig för ska jag njuta och ta till mig allt jag kan på intervjudagen. Skolan verkar ju helt fantastisk. (17 stycken stall för studenternas hästar!) Nytänkande och modern. Precis vad jag behöver efter alla år vid traditionstyngda Uppsala. Ska pussa på hästarna och drömma mig bort bland dissektionsborden, vandra runt bland anatomimodellerna och fingra på stetoskopen. Nöffa med grisarna och busa med voffsingarna och bara andas veterinärstudentliv.

Jag och dom dära britterna.

Här går jag runt bland mina höga hästar

spanar ner på folket

flyger högt

drömmer högt

nöjer mig inte

väntar mig mer

som att jag är värd mer liv

Kalla mig fin i kanten men

after all

vet jag hur havet smakar