Jag kände inte min morfar särskilt väl. Han dog när jag var ganska liten, men ändå tillräckligt gammal för att jag ska ha ett tydligt minne av honom och huset vi åkte flera timmar i bil till vid jul och lov. Minnen från en åttaårings syn på världen. Jag minns att han inte hade något hår. Kommer ihåg hans bruna, stickade koftor, rutiga tofflor och hans händer knutna bakom ryggen när han gick. Jag kommer ihåg marmorklockan i köket som slog högt varje hel- och halvtimme, även när man skulle sova. Jag kommer ihåg vita porslinsfigurer i fönstren lika stora som halva mig och den roliga motionscykeln i källaren med de många gångarna. Gungstolen man kunde gunga så långt bak med att håret nästan snuddade vid golvet. Fast vi inte fick. Det blåa badrummet som hade två handfat. Ett barns fascination för de där sakerna. Varför minns jag dem så väl att jag kan ta på dem i tanken men inte hur min morfars röst lät?

Varje vår runt den här tiden får jag en summa pengar från min morfar insatta på mitt konto. Avkastning från ett gäng aktier som han tydligen köpte åt mig och min bror för längesen, som vi fick styra över själva när vi blev myndiga. Han hade näsa för sånt där, har mamma sagt till mig i efterhand. Affärer och moderna prylar, som bakmaskiner, bilar och motionscyklar. Ingen förmögenhet, ligger kanske på en tiotusen varje år. Pengar som ska användas till något speciellt, var tanken. Och medan övriga pengar i ens liv rinner till och av en i en skrämmande ström av konsumtion kan jag nästan ordagrant bokföra vad dessa pengar gått till.  Första året finansierade de delar av min ögonoperation. Som gjorde att jag varje dag efter den kunde slå upp ögonen och skarpt se ljuset utanför fönstret eller stjärnorna ända tills jag somnade på mina resor med sovsäcken. Och som gjorde att jag kunde slänga de förhatliga glasögonen som mitt tjugoåriga, självmedvetna, osäkra jag hatade. Nästa år gick dem till inträdet till Angkor Wat, tågbiljetten genom Kina och de sista nudlarna på Transsibiriska järnvägen då de övriga respengarna sinat till botten. De två påföljande vårarna lyxade de till vardagen för en fattig student. Några extra öl, en bäddsoffa, den där helgresan till kompisen i Amsterdam. Våren därpå överlevde jag den oavlöande praktiken som förverkligade barndomsdrömmen tack vare dem. Och sen kom Australien och jag fann mig själv luspank halvvägs genom västkusten, visserligen med en redan betald bil men med många bensinpengar kvar att betala. Tur att det var april då.

Och så i år då. Ligger pengarna där orörda på kontot, för första gången. Har bestämt att jag inte ska röra dem, än. Även fast de där joggingskorna, jeansen, datorn, spotifykontot, ridlektionerna gärna vill bli mina. De känns inte värdiga nog. Mitt inre säger mig att jag snart kommer hamna i en såndär situation igen som jag rusat in i för att hjärtat sagt åt mig att göra det, och där den ekonomiska planeringen inte riktigt..planerats. Jag undrar om morfar hade gillat vad jag gjort med hans pengar. Jag vet inte. Jag hoppas det. Helst hade han nog velat att jag återinvesterat i nya aktier eller något. Eller kanske i en ipad eller något annat modernt. När jag blir vuxen morfar! Tills dess hoppas jag att du förstår.