Hela natten dansade hon mot kroppar så diffusa att de kändes overkliga. Svettiga ryggrader och händer överallt, men hon behövde inte bry sig om dem. Hennes kropp var likt alla andra kroppar bara en kropp i sammanhanget. En dansande kropp som dansade för att den älskade att röra på sig, för att hon älskade att röra på den. Hon älskade friheten i stegen, friheten i att se sina egna händer i luften, friheten i att vara en kropp bland alla andra.

Hon kommer in på stationen till morgonkaffet. Känner hur hundra händer visiterar och hur tusen frågor väntar på ett svar. Solen har börjat gå upp över vinterklädda grenar och morgonrusningen lämnar ingenting kvar. Ljudlös gråt och torra läppar. Vatten till konfrontation.

Över bordet ser hon hur hon förklaras som fullbordad. Hon får en filt över sina axlar när dem frågar hur berusad hon var. Hon tar en klunk vatten när dem undrar om de kläder hon har på sig var dem hon hade vid tillfället. Hon undrar varför det spelar någon roll, vad det har med händelsen att göra. Hennes undran besvaras med en mening:

Det är viktigt.

En månad senare sitter hon med en person till sitt försvar i en sal där en mängd människor har samlats. Inte för att en mängd människor är särskilt intresserade av själva händelsen, utan just för att en mängd människor är intresserade av hur händelsen kunde ske. Hur var det möjligt att han kunde göra så med henne ?

Hennes klädsel förklaras som utmanande, i detalj beskrivs hur hon såg ut vid tillfället och hur hon hade agerat både före och efter händelseförloppet. Hennes klädsel blir gärningsmannens medhjälpare. Den hjälper honom att utföra det som kommer att förfölja henne hela livet. Hennes beteende slås fast som lockande, romantiskt och villigt. Hur skulle han kunna stå emot och hur skulle han kunna stoppa något så inbjudande?

Hennes tidigare sexuella erfarenheter granskas i detalj, en årsredovisning per år hon varit sexuellt aktiv och vad hon gjort i sexuella sammanhang. Utlämnad sitter hon med sitt försvar och tittar på han som gjort henne illa. Hon ser tillfredställelsen i hans ögon, tillfredställesen över att det inte är hans rättegång de deltar i, den här rättegången är hennes.

Det är här och nu hon ska dömas för fullbordandet av sin egen våldtäkt. De frågor som till honom ställs är inte hur han brukar ha sex, eller hur han agerat innan och efter våldtäkten. Frågorna till honom handlar om händelsens karaktär och förklaringsmodeller till hans eget agerande.

Hennes rättegång dömer likt många henne till hänvisningar om att hon inte borde ha haft de kläder hon hade vid tillfället, att hon inte borde ha följt med mannen hon tidigare funnit det trevligt att prata med, att hon inte borde ha druckit och att hon absolut inte borde ha haft tidigare sexuella förbindelser.

Några dagar senare läser hon att Magnus Hedman fällts för att ha köpt sex.Hon skummar igenom artikeln och fastnar på förklaringen till hans dom. I den läser hon hur Magnus Hedman borde ha förstått att kvinnan han köpte sex av var prostituerad p.g.a hennes klädsel och smink. Det borde te sig tydligt att hon var en hora. Hon viker ihop tidningen och kastar den i papperskorgen, hennes frihet är borta. Friheten i att kunna ha på sig vad hon känner för, eller sminka sig så som hon finner sig bekväm i, är av rättsväsendet förklarat som fel. 

För gör du fel är du horan, gör du fel är du madonnan, gör du fel får du fan skylla dig själv. Då finns ingen där för dig när du har varit med om ett brott, då finns det ingenting som kan styrka att det faktiskt har hänt. Då har den perfekta våldtäkten klubbats i samtliga beslut, som just perfekt fullbordad. För att du gjorde fel, för att du inte tänkte dig för och för att du inte visste bättre.


Anledning till att det finns ett så stort mörkertal på våldtäkter och andra brott av sexuell karaktär är för att just den perfekta våldtäkten finns. För att det fortfarande finns normer och värderingar kring hur vi kvinnor ska klä oss och bete oss. Det finns många fel och sällan många rätt. Där allting handlar om klädsel. beteende, relation till gärningsmannen och bearbetning om det som faktiskt har hänt, är det otroligt svårt att våga anmäla den som faktiskt har genomfört ett brott.

Ingen får göra något med din kropp mot din vilja, det är ett brott, hur det än ser ut och hur det än har gått till. Den här natten önskar jag att alla kvinnor ska våga anmäla det dem har blivit utsatta för, den här natten önskar jag att stöd för dem som väljer att anmäla sin gärningsman finns när dem behöver det och den här natten önskar jag att vi alla kommer överens.

Ett brott är alltid ett brott, en handling är alltid en handling och min kropp tillhör mig precis som din kropp tillhör dig.

Skriket vänder i hennes hals när slaget träffar perfekt. Ögonen spänner i hennes, ilskan vrider hennes nacke och golvet tar smällen. Hon blundar när tankarna rusar, reser sig på tio och lämnar rummet. Ryggen tar sparken, sparken för henne ut i hallen och skallningen gör allt svart. Tyst. 

Han är borta när hon vänder på sig, tar sig krypandes till vardagsrummet, blicken fäst på alla tavlorna, deras lyckliga ansikten. Drar fram kvittot på tandläkartiden som senare under eftermiddagen ligger bokad. Ringer med anledning av återbud, influensan går över hela landet. Lägger på och torkar badrumsgolvet. 

I en annan stad, när samma dag har gått mot natt, har en tonårsflicka låst in sig på sitt rum. I panik låst dörren trots att festen pågår utanför. Ilskan får henne att krossa spegeln, hatet får henne att somna. Det ligger glas på golvet när hon vaknar och örngottet får hon byta. Det är tidig morgon och solen har flera timmar på sig att gå upp. Men hon vill aldrig att den ska gå upp igen, hon vill aldrig behöva lämna sitt rum, sin trygghet. Han kan vara vart som helst, en bekant som på bara några sekunder blivit hennes största skräck. 

I en villa någonstans i Sverige, tidig vintermorgon, sitter en tvåbarnsmamma sömnlös. Hennes man skriker, raseriet vet inga gränser den här gången. Hon vet inte vad hon har gjort, men det hon har gjort var fel, så fruktansvärt jävla fel. När han drar ned henne från stolen i köket får hennes stämband bli hennes försvar. Hennes kropp orkar inte stå emot den fysiska kraft han besitter. Hans händer känns alldeles för hårda mot hennes hals, skriket tystnar och han försöker väcka henne. Men hon kommer aldrig att vakna igen. 

Olika former av fysiskt våld, men alla med en sak gemensamt. En handling utförd efter ett övervägande, ett övervägande som handlar om att gå från tanke till fullbordande. Det finns inga ursäkter, det finns inga situationsförklaringar eller förmildrande omständigheter. Det finns absolut ingenting som kan få handlingen ogjord eller mindre brutal. Berättelserna ovan handlar om tre kvinnor, varav två överlever våldet dem utsatts för. Två kvinnor vars fysiska skador kommer att läka, men de psykiska skadorna, skadorna som inte syns som blåmärken, rodnader eller öppna sår, kommer aldrig att läka helt. Den tredje kvinnan kommer aldrig att vakna igen och två barn förlorar sin mamma.
 
Berättelserna är av mig diktade, alla eventuella likheter mellan berättelserna, personerna och situationerna i detta blogginlägg och verkliga personer och situationer är helt och hållet oavsiktliga. Jag har dock låtit mig inspireras av verkligheten för att kunna spegla ett Sverige som fortfarande har ett enormt arbete att ta tag i under rubriken "Mäns våld mot kvinnor".

2009 mördades 16 kvinnor i Sverige. För dem kvinnorna var förövaren en man som de kände väl. 2010 har precis avslutats och därtill kommer nya siffror. 2011 har precis börjat och med detta år önskar jag att begreppet "kvinnofrid" blir ett begrepp som ska komma att återspeglas den 31 december, 16 kvinnor dödade av män de aldrig trodde sig mista livet till är 16 kvinnor för mycket.

Hennes kalla knän gör ont mot asfalten. Blöta av snöslask i ett decembermörkt Sverige. Natten mot den trettonde december ligger jag och sover lugnt bakom en svart rullgardin. En gardin som döljer det som händer i hela landet, som stänger ute det smutsiga, förnedrande och äckliga. Natten mot den trettonde december tittar hon upp och möter en man med nedhasade byxor, slår sina knän mot fuktig parkeringsasfalt och önskar att allting bara kunde vara över nu. 

Ingen träffar en hora och ingen är en torsk. En fantasti som platsar så bra i ett samhälle som vill dölja sina brister till en nästintill patetisk leverans av ett samhälle med goda män, glada kvinnor och nöjda barn. 

Efterfrågan ger marknad. Precis som porrindustrin har sin marknad, har prostitutionen sin. Skulle vi inte efterfråga dessa sexuella kontakter, där pengar möjliggör kvittens på och därefter makten över en människa, en fysiskt och psykiskt levande individ, skulle den inte finnas. Det skulle inte vara aktuellt att bygga en marknad som aldrig skulle kunna sälja sig in i vårat medvetande och i våra handlingar. 

När jag skriver den här texten lutar sig en bekant över min axel, frågar varför jag skriver "vi", varför jag inte skriver "dem". För det är väl inte vi som gör allt det här ? Det är ju inte vi som står för allt det här eländet ? Irriterat förklarar jag att vi alla har med denna marknad att göra, på olika sätt och i olika situationer, men vi är alla kapabla att använda oss utav den, nyttja den, skydda den, tysta ned den eller väcka marknaden till liv genom att diskutera den, använda oss av den, återgestalta den och på så sätt ge marknaden en innebörd, ett utrymme. 

Alltid denna talan om "dem", aldrig om "oss". Jag minns en diskussion under en föreläsning i ett kvavt klassrum, gymnasieungdomar som ivrigt diskuterade vem som är en våldtäktsman. Ett försök till att väcka funderingarna kring om det syns, om det märks eller om det känns. Minns tydligt hur jag kollade på en av de ledande killarna i ett stort gäng om tio och gav honom en situation där hans kompis stod åtalad för att ha våldtagit en jämnårig flicka. Ser hur han skarpt lyfter blicken och knivskarpt ser bakom min näthinna 

"Min kompis skulle fan aldrig göra något sånt, jag skulle inte tro dem, hon skulle bara ha hittat på, det är ju så enkelt för er tjejer att bara hitta på"

Snabbt återger jag fall på fall som jag lika fort kan koppla till verkliga individer, riktiga människor, familjefäder, fotbollsintresserade tonårspojkar och karriärstinna medelklassmän. Ger dem fallen, innehållet och om inte en bild, så en kort beskrivning av mannen som utfört gärningen och därtill blivit dömd. Frågar dem sedan om det någonstans i beskrivningarna eller bilderna syns att de alla är dömda för våldtäkt, och vart det i sådant fall syns? 

Det blir tyst.En sanning svår att smälta. En verklighet svår att förstå sig på. För den har aldrig exponerats på det sättet, den har aldrig fått skärande lysrörsljus över sin uppenbarelse. Den har legat i mörkret. Blivit tillbakadragen och skygg. Kall och undvikande. 

När sanningen blir en vän man helst glömmer bort, ett samtal som aldrig kommer fram, en röst som aldrig hörs, så blir den farlig. För där och då kan den verka i sin ensamhet och utföra allt det vi ältar inte finns. 

Diskussionen möter min bekanta över axeln. Höjer ögonbryn och öppnar munnen till ljudlöshet. Frågar om jag inte är förbannad, arg och fullkomligt utom mig av ilska. Jag svarar med att jag är besviken, att jag är så fruktansvärt jävla besviken över den lag som stiftats med tanken om att mota bort denna typ av verksamhet, fällandet av torskarna, inte praktiserats annat än i dagsböter. Att andra brott prioriteras med en helt annan anda, ett driv och en vilja att lösa, och fälla. 

Den trettonde december knäar en flicka framför en man med neddragna byxor. En man som köpt en timme av hennes liv, en timme av hennes vilja, en timme av hennes makt. Det händer i morgon, om några månader och det händer i natt.

Hon är styrka i varje andetag, modig i varje steg hon tar och under ständigt arbete. För att vi blundade för henne, för att samhället inte märkte henne, för att samhället inte tog sitt ansvar i att ta hand om henne, flickan. När hon sitter fyra korsade bord bort kollar jag på hennes läppar och ser varje ord. Ser hjälplösheten,hopplösheten och helvetet. Där alla händer håller någon annans, lever vi. Där ett barn fick eget ansvar för sitt liv, utan hjälp. Där alla hemligheter förblir hemligheter, håller vi alla tyst. 

Hennes upplevelser träffar mig i bröstet och skjuter det åt sidan. Gräver sig djupare in i varenda nerv och mitt minne kommer tillbaka. Bilder kastas över mig likt skottsalvor från ett rikligt laddat vapen och skriket vänds inåt. Genom henne ser jag mig själv, i henne ser jag det jag valt att förklä i omformuleringar och vita lögner. Jag hade tur, jag blev sedd och hörd, och när jag kommer hem sköljer kallt vatten över mig samtidigt som jag slår kroppen mot smutsigt badrumskakel. 

Allting som har hänt och allting som har varit har jag låtit skammen hantera. Skammen är snyggt klädd i kostym och hanterar alla mina miserabla ärenden. Skammen åtar sig gärna allting jag vill glömma och lägger det i ett stort arkivskåp. Det är inte sällan han skrattar när han åtar sig mina ärenden och med röd penna noterar "SKYLL DIG SJÄLV" på alla mina handlingar och noteringar. Alltid mitt fel och aldrig någon annans. Vi har ett ganska tufft förhållande till varandra, jag ger och han tar alldeles för mycket. Helst vill han sova intill mig om nätterna och hest håna händelser och minnen. Jag låter honom ligga med eget täcke och skyddar mig mot sängramen.

När jag hörde hennes röst upprepa liknande situationer, där hon stod hjälplös i ett system som inte gav henne mer än löften, blir jag förbannad. Här sitter en stark tjej framför mig och berättar om sitt liv, hur hon levt och hanterat den ena situationen värre än den andra, medan jag som blev omhändertagen direkt, aldrig har vågat berätta. Aldrig har vågat yttra mer än svaga minnen i en diskussion om livet och snabbt tagit mig vidare till meningar om vackert väder.

Skammen har varit på fest när han ramlar in kring midnatt. Han är mer berusad än vanligt och äcklar mig med sitt hånfulla leende.Men den här gången ber jag honom lämna lägenheten. I hysteri skriker jag att han aldrig mer får komma tillbaka, han hör inte hemma här och jag tänker inte längre betala honom i livsglädje. Jag måste säga att han blev förvånad, chockat vände han sin kostymklädda kropp och lät mig stänga dörren. 

Han skickar ett meddelande om förlåtelse någon timme senare och jag släcker lampan. När han ber om ett svar ger jag honom det:

Det som har hänt har drivit mig. Men det har också slängt mig mot asfalt och skrapat grus mot mina kinder. Du har varit den största anledningen till att jag aldrig har pratat om det, du har varit källan till att jag aldrig har kunnat släppa det, och du har lagt grunden för många samtal med personer jag aldrig lär mig namnen på. Det är över nu. Det var aldrig mitt fel. Aldrig.

Jag har en person att tacka ikväll och det är Amy. Jag har aldrig trott att personer kan göra så mycket intryck, jag har aldrig vetat att en människa kan rädda en annan bara genom att berätta sin historia, men i onsdags räddade hon mig. Bort från skammen, bort från smutsen och till berättelsen. Berättelsen där både flickan som blev sedd och flickan som blev glömd, hittade sina vägar i hopp om att göra det samhälle vi lever i till ett samhälle vi vill leva i. Där inget barn blir glömt och skammen får vända i dörren.

Hon samlar ihop alla papper och slår numret till kommunen. Ber om att få prata med den som är ansvarig i ett landskap av ärenden och blir kopplad till en mörk upptagen röst. Rösten är så upptagen att det förvånar och hon presenterar det hon noggrant har överlagt i sina inre telefonsamtal. Hon kan inte uppfatta om rösten är intresserad eller om den har lagt på, för det är alldeles tyst på andra sidan. Hon berättar om de ideella krafterna, det kontaktnätverk som finns, alla de tjejer som vänt sig till den organisation hon representerar för att de velat ha råd, hjälp eller bara ett hej.

Hennes röst arbetar sakligt igenom organsiationens funktion i kommunen, hennes röst förklarar hur fritidsgårdsgrupper går till och hur föreläsningar är eftertraktade av många av kommunens skolor. När hon frågar om han är kvar så svarar han att det inte är någonting han ger ekonomiska medel till, när hon konfronterar med den hänvisning hon har fått till honom förstår han inte vem det kan vara som skulle ha kommit på något så konstigt, när hon undrar vad ärendet om bidragsmedel tagit vägen säger han att han inte har en aning.

Hon är förbannad när han lägger på och hon är utom sig av ilska när hon förstår att organisationen ligger i gränslandet. Gränslandet där ingen vill kännas vid eller ens ta ansvar, där hon ringer informatörer som hanterar ärenden som rör föreningar och de undrar om organisationen är någon form av fotbollslag, där hon vänder ut och in på ansökningar tillsammans med jouren och aldrig riktigt vet vem det är som ska komma att hantera dem.

När hon över natten försöker beskriva sin ilska över att kommunen placerar dem mellan två stolar hoppas hon att de någon gång ska läsa det och överlägga hur det ska se ut i framtiden.

Vissa nätter räddar vi liv. Andra nätter förklarar vi att ett brott har ägt rum. Några nätter finns vi bara som en trygg osynlig vän över nätet, en vän att anförtro sig till, en vän som inte har några baktankar, en vän som kan behålla även de värsta hemligheter. Ledig tid är tid vi tillägnar de tjejer som behöver oss, för vad det än kan vara, och vi är rädda om den tiden. För tonår är svåra, tonår går fort och vi vill inte tappa någon på vägen. Vi vill finnas där vi behövs, när vi behövs. Så sätter ni oss i gränslandet, förklarar det arbete tjugotalet tjejer utför varje vecka, årets alla veckor, som ett arbete utan värde.

Vi är socialtjänsten, polisen och sjukvårdens skugga (men även psykologers och kuratorers), ibland plockar vi upp dem som aldrig någonsin vågat, velat eller orkat höra av sig till ovan nämnda, för att det är svårt att berätta, jobbiga saker att ta i samtalsrum och ibland så mycket lättare att skriva om anonymt över nätet. Vi hoppas att de väljer att anmäla om ett brott har skett, att de väljer att ta hjälp om det är vad dem önskar, att dem tar tillvara på sina liv, men vi tvingar dem aldrig. Och vi avslöjar aldrig vad de har varit med om.

Men det vi erbjuder, den kompetens vi besitter och den unika organisation vi har här i kommunen nonchaleras och ignoreras, bespottas när vi inte hör hemma i någon nämnd och inte känns vid av nämndernas individer, där vi får presentera om och förklara igen.

Jag inbjuder er att besöka oss, att träffa de tjejer som gör det här arbetet möjligt för att få information om vilka vi är, vad vi gör och varför vi gör det.

Hör av er till mig, eller till tjejerna på jouren så bokar vi en tid, där vi avslutar med en överenskommelse om att vi i framtiden ska höra hemma någonstans, kunna vända oss till personer som vet vilka vi är och som vet vilken betydelse organisationen har för kommunen och som ger oss en möjlighet att kunna överleva som organisation, men också som en vän på andra sidan att vända sig till när ingen annan lyssnar och ingen annan verkar förstå.

Vänligen
Engla-Johanna Lamell

Livsglädjen rusar framåt, kastar sig över problem och bekymmer och löser allting som kommer i dennes väg. Bekymmersfritt tar Livsglädjen sig vidare, borstar smuts från axlarna och skrattar på alla vimmelbilder. Ingen kan se hur Livet kapar Livsglädjens hälsenor och tuggar i sig hopp, drömmar och lyckliga slut. Livet spottar ut Livsglädjens alla delar, fimpar dem likt glödande cigaretter mot asfalt och skrattar falskt när Livsglädjen försöker samla ihop små bitar av ett helt liv.

Jag kunde se hur han grät. Hulkade på en alldeles för mjuk madrass och lät oljiga händer saltas. Jag kände ingenting, jag kände varken ilska eller sorg. Ihåligt kramade jag hans nacke och lät honom be om förlåtelse. Och jag förlät. För jag förlåter allt. Vi klarar det här och alla är värda en chans till. Det finns alltid flera chanser och då som nu agerar jag Gud i mina egna trauman. Där synder alltid går att förlåta och med det glöms allting bort. Själen blir tvättad med tvål och ingen tar någonsin upp det igen.

Tomheten är det fientliga landet i kriget om livet. Vi har många konflikter och inte alltför sällan skjuter vi hejvilt omkring oss. Vi laddar utan att sikta och lämnar en fruktansvärd oreda mellan oss. Inte alltför sällan vinner Tomheten krigföringen för en kort stund, tar sig över livets gränser och bygger byar i min själ. Lämnar mig med en fysisk uppenbarelse som går på autopilot och vaktar sitt nya land. Lägerfesterna är långa och krigarna alldeles för många när jag försöker samla mina trupper igen.

Hon ville aldrig göra det hon bestämde sig för att göra. Men för alla dem hon älskade såg hon ingen annan utväg. När hon berättade tog det ihåliga mig i sin famn viskandes "stora flickor klarar också stora bekymmer". Jag grät när jag sa att det var okej och jag grät när jag sa att det inte rörde mig ryggen. För det gjorde för ont för att inte kännas under huden. När hon levde med det hon hatade, levde jag med hoppet om att det en dag skulle se annorlunda ut. Jag samlade alla krafter jag behövde och slog mig hela vägen ut genom dörren. I flera års tid tog jag hand om och sopade undan, log mot alla dem jag mötte och förklarade livet som bekymmerslöst. När det blixtrade log jag, när musiken fyllde dansgolven dansade jag och när någon ville hålla min hand, höll jag i den. Utan att säga ett ord.

Jag arrangerar mitt psykes krismöte och fördelar trupperna med största försiktighet. Utdrivandet är en process jag planerar noggrant och kriget blossar upp igen. Vi går ut aggresivt och jag förlorar många av mina styrkor i skottlossningar och över oplanerade skyttegravar. När fältet är rensat är det jag som har förlorat och nu har även Viljan valt att delta i kriget om mitt land, min kropp, min psykiska identitet.

Han gav upp i ett garage. Jag fick händelsen berättad, såg framför mig hans ensamhet och grät över alla mina svagheter. Skrek inåt om nätterna och gick ovan världen om dagarna. Alla brev jag skrivit till honom, alla samtal jag tänkt ringa till honom, alla böcker jag fått utgivna i huvudet som varit honom tillägnade, låg dokumenterade på datorn, i samtliga anteckningsblock och på alla mina att göra listor. När jag låg på golvet kunde jag känna parketten mot ryggraden och se livet i taket. Livet var vitmålat med dålig täckfärg.

Det faller ned ett vitt kuvert på golvet. En kallelse. Jag tittar på den och den ler mot mig. Jag går med den in i köket och den överröser mig med kärleksfulla ord. Likt en vinst håller jag den hårt mot hjärtat och den kramar tillbaka. Den natten ligger jag och tänker på omhändertagandet som generation efter generation har legat kvinnorna till i min släkthistoria. Där vi tar om hand och oroar oss för alla andra. Där vi jobbar så mycket med andras bekymmer att våra egna liv tycks bekymmerslösa, när det enda vi egentligen känner är tomhet. När det är försent går vi många år i behandling och får uppmaningar om att tänka på oss själva. Vi försöker och känner oss kärlekslösa, vi ger lite mer och dem runt om kring oss tar allt det vi har, för vi säger aldrig nej när det räcker.

När barnen med dålig uppväxt blev maskrosbarn, blommor som växte även i den hårdaste asfalt, sa en kvinna till mig att jag var en solrosflicka. Jag höll händer och fick de ensamma att känna samhörighet. Jag räddade, men bad aldrig om att räddas. Jag gav, men bad aldrig om någonting tillbaka. Jag tog situationen som den var, och klagade aldrig på att den hade kunnat se annorlunda ut.

Mager och utan blick bad jag om hjälp, tyst, ynkligt och som om jag inte menade allvar. Det var förnedrande att inte kunna klara sig själv och att inte se någon utväg. Hon skrev en remiss och skickade den akut och med kallelesen fick vi vinst. När jag korsade Kungsgatan den förmiddagen hade jag gett Livsglädjen en chans mot livet, mitt inre en vinst i kriget och jag hade vunnit mer mark än jag var van att beträda.

Jag har aldrig haft några högre tankar om mig själv, aldrig drömt några chefsdrömmar eller jagat i maktens rum. Kanske för att jag är flicka. Antagligen för att jag har anpassat mig till det samhället utsöndrar i alla mina organ, fastställandet där fina flickor tiger och finner sig underordnade. Jag har funnit mig underordnad i många situationer, böjt på huvudet och slipat golv med min blick, aldrig någonsin fastslagit min rätt till att ta lika mycket plats som alla de män jag funnit mig beblandad med. Jag har givit plats, öppnat upp och sett förbi. Men sedan april det här året har jag en plats där jag styr och där jag aldrig någonsin behöver känna mig underordnad, där min arbetsplats är i hemmiljö och gardinerna smaragdgröna, jag har det jag skriver och jag har detta för publicitet.

Jag hade kanske skrivit offentligt i två månader, tidigare hade jag förvisso varit publicerad i lokalpressen på annat sätt, men nu var mina texter bestående. Nåväl, de kanske inte alltför ofta uppdaterades, men låt oss se det som så att jag med största försiktighet och resepekt för läsaren väljer vad som ska publiceras och vad som kan uppfattas som nonsens. Men där och då, med mina få texter på en bloggportal som skriver om allt och därtill är en hemsida för lokalnyheter, började det dugga mail om bokstävernas betydelse i alla de inkorgar jag har tillgång till. Jag log åt erkännandet och individernas iaktagelser. Det jag kanske sett som utfyllnad, påbyggnad och smyckning, såg de som betydelsefulla meningar och små räddningar. 

Efter ett tag fick jag meddelanden till min telefon, korta små textmeddelanden om hopp och styrka. När vi kommit så långt kom nu snart några fram under helgernas tidiga kvällstimmar i nattklubbens garderobskö och tackade. Jag kände mig smickrad, stolt och visst har allting fått mig att driva alla mina drömmar vidare, men som flicka får jag hela tiden drilla med negativa tillrop och ifrågasättanden, inte per direkt av andra, utan av mig själv. Jag får pressa fram kraften, stärka den med allting jag skriver för just meningens skull och knuffa hela min fysiska kropp och mitt psykiska tillstånd till mållinjen. 

Självklart vill jag tacka alla er som vågar berätta för mig om alla mina texters betydelse, som vågar sätta skarpt sken på brister, men aldrig glömma bort det positiva. Som vågar låtar texter förändra livet, om så bara en del av det och som har styrkan i att försöka även när det finns risk för misslyckande. Det är ni som driver mig, min närhet som är det råmaterial jag använder i allt det jag någonsin åstadkommer via text och min kärlek till det förvridna som får mig att fortsätta.

För meningens skull och bokstävernas betydelse.

Jag kommer ihåg den kvällen då jag blev utvald. Inte för att det fanns särskilt många att välja bland, men jag tog mig modet att våga försöka och vilja försöka. I ett mötesrum applåderades det en gråmulen söndag och det började regna ordentligt när jag reste mig upp från min stol. Ryggen var svettig och jag andades seger. Inte seger som i diktatur och envälde, seger som i ära och glädje över att få åta mig ett sådant stort uppdrag som ett ordförandeskap innebär. När jag gick hem den kvällen spelade bröstet en hysterisk rockkonsert och jag slängde mina armar i luften. Folk stannade på gatan och några tittade fundersamt på mitt vevande, vissa vinkade tillbaka när jag sprang mitt ärevarv raka vägen hem.

Jag har ramlat av hästar, brutit armbågar och händer, blivit nedsövd fler gånger än jag kan räkna, flyttat runt och bytt miljö med på tok för korta intervaller, varit med om trafikolyckor och uppkäftigt tagit mig igenom de mest förbannade familjetragedier. Ingenting av det ovan nämnda har någonsin skrämt mig. Men det här uppdraget skrämmer mig varje dag. Min förmågas oförmåga att skärpa till sig när det blir skarpt läge gör att jag ibland slår huvudet i väggen och biter naglarna alldeles för korta. Framför mig ser jag alla de flickor, tjejer och ibland kvinnor som går igenom allt det jag någonsin kämpat med och så brutalt mycket mer. Framför mig ser jag hur de behöver oss mer än någonting annat, för ett samtal på fem minuter eller över nätet i flera timmar. På styrelsemöten leder jag ämnen och fyller i blanketter. Klubbar igenom, diskuterar och vidgar tankar. Hemma kryper jag ner i min säng och blir ibland precis lika rädd som alla andra där ute som Tjejjouren på olika sätt försöker att hjälpa. 

Många uppdrag har kommit och gått i mitt liv, men uppdraget som ordförande för en så betydelsefull ideell organisation som Uppsala Tjejjour är mitt livs viktigaste uppdrag. Det som jag är mest stolt över är alla de fantastiska jourtjejer och styrelsemedlemmar som tillsammans utvecklar organisationen, tar oss vidare och finns där för alla de tjejer som behöver någon som lyssnar. Alla de tjejer som tappat hoppet, som fallit på mållinjen och behöver någon som berättar för dem att de är starka nog att resa sig upp, säga ifrån, ibland bara gå vidare. Alla de tjejer som känner att världen har svikit dem, att energin rinner ur dem, att det inte finns någon i deras närhet som förstår, att det inte finns någon som lyssnar. Det arbete jourtjejerna gör är ovärderligt och förändrar många tjejers liv. 

Mitt viktigaste uppdrag är det som skrämmer mig varje dag, det som gör att jag får rysningar om natten i rädsla för att jag inte hunnit med allt det jag lovat,  rädslan över att allting håller på att rasa. Men mitt viktigaste uppdrag är också det som gör mig stolt varje dag, stoltheten som ligger i att vi har en organisation som kämpar och försöker även i storm och fruktansvärd motvind. Med tjejer som vill väl, tjejer som har ett uppdrag, att lyssna när ingen annan gör det. Tjejer som har uppdrag som skrämmer, men som också värmer och ger resultat. Resultat som ibland kommer som ett tack i mailen eller som en kram på en lerig festivalåker.

Den här natten vill jag uppmärksamma det arbete vi gör, de underbara tjejer vi har på plats och de tjejer som snart kommer att utbildas för samma uppdrag. Äran över att få vara en av dem är den största äran. Stoltheten över att få vara i ett så stort sammanhang är större än all stolthet jag någonsin kommer att få uppleva. 

En lerig festivalåkerskväll fick jag frågan om det var någonting jag skulle titta tillbaka på som fantastiskt och glädjeskapande i mitt liv när det började bära av mot slutet. Jag besvarade den med:

- Det mest fantastiska jag gjort i mitt liv är att ta mod till mig och gå med i en betydelsefull organisation som hjälper tjejer att hitta sin styrka när de tappat den och lyssnar till dem på deras villkor. Det skänker mig glädje varje dag att vara en del av något så viktigt och stort. Men det viktigaste av allt, det jag kommer att upprepa hela mitt liv, är att deras berättelser är sanna. Det de väljer att berätta för oss är här och nu och på riktigt, och vi hjälper dem att fortsätta tro på sig själva och vad det än är de har varit med om. Ibland vill de bara ha ett hej om natten, någon som finns på andra sidan och säger hej tillbaka, ibland har det hänt något som kommer att ta flera år att glömma, om det går. Där de alltid har rätten till sin berättelse finner jag friheten och det jag föralltid kommer att finna min styrka i.

Hon kommer att höras över hela klassrummet. Spotta tuggummisaft över bänken och hävda sin närvaro när helst hon får chansen. Foundation och mattande puder kommer ge henne ett ansikte att visa för dem som betraktar henne. Kläder som oskyldigt avslöjar hennes kropp. Inte för mycket, men inte heller för litet. Kanske kommer hon att säga något fruktansvärt opassande, kläcka ur sig någonting om vilda fester och långa nätter i någon säng i en lägenhet på någon gata hon inte kommer ihåg namnet på. Och du kommer förmodligen tycka att hon är helt dum i huvudet, helt ur sitt sinnes bruk, andra kommer tycka synd om henne. Hon kommer att hitta sina vapendragare, där lika barn leka bäst ser alla i hennes umgängeskrets likadana ut. 

När du över några lektioner hört hennes röst ivrigt gapandes var och varannan lektion kommer du senare träffa henne på någon fest. Med smink i hela ansiktet, ansiktet som inte längre är någon uppvisning i någon enmansshow. Sittandes med en blaskig grogg på hembränt, halvkyssandes någon kille som inte riktigt förstår om hon är ledsen eller bara glad över att se honom och kanske tittar hon på dig, du som står där i hörnet av bygdegården där det alltid är fester för de omyndiga. Där de myndiga, vuxna individerna, bjuder till och tycker det är roligt med lite ungdomar.

Lite senare under kvällen är du på väg därifrån. Du har tröttnat på de äldre killarnas snack om unga byten. Likt katter jagar sina råttor diskuterar de taktiker och tar sig för när de får chansen. När råttorna dansar på borden. 
Du går förbi parken och ser henne halvliggandes mot en av trädstammarna. Räcker ut en hand och hon fattar den. Hennes hand är svag av berusning och du ger henne en axel. Hon ger dig sina ögon och du ser bakom dem. Ser plötsligt vilken oreda hon har i sitt huvud och hur svart det är i hennes hjärta. Sotaren har inte varit i närheten av hennes smutssvarta inre och du frågar henne hur det är fatt. Hon svarar att ingenting någonsin har varit bra, du kontrar med att hon verkar glad på lektionerna och att hon verkar ha ett förbannat jävla självförtroende. Hon trycker din hand i sin och viskar att det bara är ett spel för gallerierna. För att hon inte vet något annat, för att ingen någonsin ser henne. 

Jag vaknar alldeles för tidigt den morgonen. Med berusning i min kropp och sorg i mitt inre. Går upp och möter verkligheten som inte ens undrat vart jag har varit någonstans. Verkligheten som inte varit oroad, bekymrad eller rädd. Verkligheten som finns där varje morgon. I mitt sinne rusar råttan rätt in i katten, kramar den och ber den att äta upp varenda del. Råttan lägger sig på rygg och katten har sitt byte. Den äter och det gör ont. Den tar för sig och lämnar ett ynkligt litet råttkadaver kvar på marken. Brygger en kopp kaffe och ringer en vän i rent socialt tvång. Ingenting leder till någonting och jag lägger på. Min vän ringer upp igen, men jag är för upptagen för svara.

Den natten ser du ett inre kaos. Du har henne nästan på ryggen när du lämnar henne i hennes rum. Det är ingen hemma och det ser inte ut som om det har varit någon hemma på länge. Noggrant bäddar du ned henne och i hallen lämnar du en lapp om att hon är betydelsefull. Dagen efter gråter hon över ditt köksbord och du låter henne göra det. För du låter känslorna få utrymme och du låter henne komma dig nära, precis som du kommit henne inpå smärtgränsen. Ni blir bästa vänner och förenas i kriget som två länder som precis slutit fred.

Jag ligger i sängen och kollar på brandlarmet och silverängeln i plast. Vrider musklerna och försöker komma ihåg vilken dag det är. När det ringer på dörren är det hon som står där. Hon tittar på mig precis som hon tittade på mig den första gången vi sågs och jag tittar tillbaka. När hennes kropp omsluter min förstår jag att hon ser. Det är någonting som är brutet och hon har kommit som Röda Korset för att lägga förband och säga att allting kommer att bli bra igen. När vi sitter i soffan och pratar högstadiet bläddrandes alla dess skolkataloger säger hon:

- Någonstans bakom den vilda flickan med den krassa attityden finns en väldigt vacker flicka som kan förändra världen en dag, och om inte världen så i vilket fall en liten del av den.

Jag ser en hårt sminkat flicka längst bak i raden, med rak rygg och farlig blick. När jag läser förteckningen heter hon precis samma sak som jag och vi gick visst i samma klass. När min vän tar min axel ser jag att den hon håller sitt finger på är jag. 

- Den flickan är min bästa vän och varje år i varje klass en sensommardag kommer det att börja en sådan flicka. Ibland kommer det börja en hel drös med sådana flickor, ibland kommer det bara rymmas i en enda. Men någon måste berätta att det inte är så enkelt som det ser ut att vara, att det krävs mod för att leva så farligt nära sanningen. Sanningen om att livet inte är enkelt för någon, men ibland svårare för andra. 

När jag stänger katalogen ser jag framför mig hur jag någon gång kommer att ha möjligheten att berätta för alla tjejer att det finns så många lager av människan, vissa omöjliga att bryta sig igenom. Men att det alltid finns en chans att sota sitt inre. Och med det glädjas åt att livet förföll sig att bli precis så som det blev.

Han skriver till henne över Facebook. Ett meddelande som hon väntat på i sex års tid ber om förlåtelse. Meningarna attackerar henne och tar oss till den plats där de en gång avslutade sin historia. Där hon kallade honom för fitta, utan vidare poäng då hans kön utan tvekan var en kuk och han då uppenbarligen borde ha betett sig som en sådan istället för det kön hon själv bär, för att sedan stuka foten efter ett insparkat cykelställ. Där den starkaste kärlek växte värkten nu hennes hjärta. Framför sin laptop sex år senare läste hon nu om förlåtelse och med livskunskapen mer praktiserad än någonsin tidigare bekräftade hon hans vädjan som godtagen. 

Meddelandena upphörde aldrig, de skrev till varandra mer eller mindre regelbundet om olycka, förälskelse, livets alla vägskäl och nystart. Det blev januari och hon bad om att få träffa honom. Vi sitter på bussen, det är sen kväll och hon fryser. Vägbeskrivningen har hon sparad på laptopen, hon viker upp den och läser den en gång till. Går först till huvudingången och ringer på porttelefonen. Tror att han har lurat henne när hon får ett felmeddelande varje gång hon försöker ringa honom. Men han bor där, hon ser hans namn på lägenhetsförteckningen. 

Vi pulsar i snön och kikar in genom ett mörkt fönster. Hon lyser upp när hon ser honom. Hennes ögon börjar glittra och hennes hår gnistrar isigt över hennes axlar efter duschen. Han kramar om henne och ser nervös ut. De sätter sig i skinnsoffan och hon får kaffe. De pratar och skrattar och han kysser henne. När natten kommer har han sin arm om hennes midja och hon känner sig för första gången på mycket länge helt...lugn.

Hennes kartonger kastas in i hallen bar någon vecka efter att han haft sin arm om hennes midja. Jag går efter henne och kvinnan med det långa håret och hör hur kvinnan skämtar allvarsamt om att 186 är en bra nummerserie. När kvinnan med det långa håret försvunnit kysser hon honom och jag kan se att hon inte tänker gå någonstans längre. Hon behöver inte fly och hon behöver inte dölja någonting. Hon behöver inte skämmas och hon behöver inte våndas över vita lögner och förklädd bakgrundshistorik. Hon behöver bara vara där och han behöver bara vara där, tillsammans med henne. Ensamheten känns inte längre skrämmande och hon litar på att han finns där när hon behöver det, precis som hon finns där när han behöver detsamma. 

Så är vi tillbaka i förrådet igen. Hon sitter med ansiktet mot mitt och undrar om ålder har någonting med lycka att göra. Hon är fjorton år gammal och hon ser precis ut som jag. Visst ser jag äldre ut och hennes kläder viskar om tidigt 2000-tal, men vi känner igen varandra. Mycket väl.

- Någonstans måste vi gå igenom livets olika prövningar för att veta vad vi letar efter. Ibland måste vi lämna dem vi älskar, oavsett om vi vill det eller inte. Ibland kommer de tillbaka, i ögonvrån under eftermiddagsrusning i staden, eller som av en händelse framför oss i kön i mataffären, ibland måste vi förlika oss med att de aldrig kommer tillbaka igen eller att de ens hälsar när vi genom ansiktsspel och tafatta ord försöker få kontakt med dem efter att chockat ha sprungit på dem. Lycka är ingenting vi kan garantera varandra, det är någonting vi kan känna kortare eller längre stunder, men dess akilleshäl är att vara bestående. Jag kan bekräfta min lycka inför dig nu, men jag vet inte om jag kan stå för den i morgon. Jag kan tro att den är det och hoppas att den kommer att vara det, men jag kan inte lova att den finns där när solen går upp och morgonbussarna börjar gå igen. 

- Tack. Kommer du berätta att vi sågs ? 

- Ja, jag tänker berätta. Min historia tillhör mig och jag väljer vad jag vill att den ska innehålla. Och just nu har jag 530 742 skäl till att låta den bli offentlig. Så som jag vill ha den och så som jag vill att den berättas. 530 742 tjejer mellan 12-20 år som förhoppningsvis kan hitta någonting i det jag väljer att offentliggöra som får dem att fundera över de val vi har att göra, den flykt vi ibland måste göra och de beslut vi måste ta. 

- Jag trodde aldrig att jag skulle bli så modig, att jag skulle bli så stark och att jag skulle klara så mycket som den här resan har bevisat.

- Någonstans tror jag att det är det som gör att vi människor kan känna så starka känslor så som lycka eller sorg. Vi behöver praktiken för att kunna sätta en teoretisk prägel på det som händer inom oss. 

- Du är jag och jag är du, det vet det va ? 

- Jag vet och jag är stolt över det.

Plötsligt är hon äldre. Jag kan se att hon har växt. Hon går på gymnasiet och någon har vunnit hennes hjärta. Eller så är det bara ensamheten som aldrig riktigt vill infinna sig i hennes berusade tillvaro. Hennes vänner delar hennes hemligheter och hon deras. De sitter i ett kök och diskuterar över bordet. Skrattar och kramar om varandra. Visar varandra den sanna kärleken som hon aldrig riktigt finner i de händer hon håller på vägen, i sin jakt på den. 

Hon har glömt det som hände under sommarlovet, och lovat sig själv att aldrig någonsin ta kontakt med han som vred det sista ur hennes sura trasa till liv. Hon har gått vidare och marknadsför sitt lyckliga liv så fort hon får tillfälle. Med bilder på dem och texter om den sanna kärleken.

Innan det andra sommarlovet bryter hon ihop i ett rum med vita väggar och fruktansvärda tavlor på blommor ur olika vinklar. Befrielse över att äntligen få berätta. Om hemma och allt det som händer henne under huden. Hjärtat vinkar adjö åt ytterligare en tonårsförälskelse som förkrossat försöker få upprättelse. Men hon svarar aldrig i telefonen igen. 

Hennes räddning blir ett hus på landet och en kvinna med långt vackert hår och välmålade naglar. Hennes frihet blir rasande galopp över ängar och hennes lugn blir kvällens middagar som diskuterar livets alla bekymmer där furubordet bjuder på alternativ och möjligheter. Hon växer och kan äntligen le igen. Hon skrattar på riktigt och har orken att engagera sig i alla de tjejer som under hennes lycka går igenom de svåraste prövningar. Det blir viktigt för henne, så viktigt att hon sitter uppe hela nätter och skriver om förändring och alternativa metoder. Hon börjar formas till kvinna och lämnar allt det som rivit och kliat i hennes fysiska uppenbarelse.

Hennes varelse tar studenten och skålar i champagne på mormors bakgård. Alla som betyder någonting för henne är där och hon gråter när hon bekräftar för dem deras obetalbara betydelse i hennes liv. Hennes klänning bär samma färg som drycken och hon har lyckats. Hon har kämpat, men hon har lyckats. När hon inser det inser hon också att det är dags att lämna den historia hon burit på sina ömma axlar, att börja leva i nuet och dess framtid. Hon berättar aldrig om sitt förflutna igen, vita lögner förklär hennes bakgrund och med det har hon ingenting som håller henne fast. Hon är fri att skapa sitt eget liv och sin egen berättelse och hon gör det med glädje. 

Hon fortsätter att fly med mig och snart är vi några mil utanför hemstaden, i en villa på landet. En ny tonårstjej visar sig i ett rum fyllt med min reskamrats saker. Hon måste vara sexton år och hon har flyttat hemifrån. Från min barndomsgata till en villa på landet. Till en kompis, eller bekantskap. Det känns inte som att de känner varandra särskilt väl. Hon ser mager ut och hennes ögon är mörka. Hon fortsätter att gå på festerna och hon fortsätter att träffa killarna hon egentligen inte vill se överhuvudtaget. Egentligen vill hon bara vara ensam. Hon skriver om ensamheten, hennes meningar bygger på hennes längtan när hon uttrycker känsloyttringarna i alla textformer hon behärskar. Vi hamnar på en ny fest för minderåriga, en födelsedagsfest som spreds ut över hela staden. Alla är där och även han. Han som lovat henne sin tillit och han som ringer hela tiden när hon inte svarar. När hon väl svarar är han arg och ikväll är han där. Han ser förvånad ut när han ser henne, för att bli vansinnig. Hon dricker jäger och visar tuttarna för att få mer. Utanför bygdegården mellan polisbilar och privatchaufförer skriker han. Hon skriker tillbaka, högre. Han höjer sin hand och den träffar hennes käkben. Hennes ben rusar, längs motorvägen, ut på fälten och under fullmånen. De träffas aldrig igen och hon skriver argt till honom på MSN när han försöker försvara sig med att det var spriten som slog. Inte han. Aldrig dem, bara hon.

Hon visar mig övergångar som går lika snabbt som min impuls. Pojkvänner med kontrollbehov utöver det normala. Det verkar attrahera henne. Hon dras till dem, eller tvärtom. Hon vet inte ens själv. Hennes rum är alltid mörkt, och det är inte sällan övernattare frågar varför hon aldrig tänder taklampan.

- I ljuset syns allt det jag inte vill se. Därför är det min värsta fiende. Takljuset visar defekta delar, det jag vill förändra men inte orkar ta tag i. I mörkret vågar jag låta mig själv vara den jag är. Ett värmeljus på sin höjd, men inte mer.

Det ringer ständigt i hennes telefon, textmeddelanden skickas och besvaras, hon är alltid uppkopplad. Datorn lyser i mörkret och skriver om ensamheten. Hon har en ventil, en blogg. Hon blottar sitt inre för alla som orkar ta del av texter om att så gärna vilja finna sig själv, men aldrig riktigt veta var början ligger någonstans. Kommentarerna stöttar och lider. Mail skickas från okända som känner igen sig och vill skriva om sin egen historia. Hon besvarar dem bakom en liten låga inköpt på Ikea.

På ett tåg ur trafik hamnar vi i Stockholm. Hon möter läppar som är sårade. Hon kysser en trasig själ som har ett alldeles för smutsigt badrumsgolv och mycket att berätta. Hennes kropp möter revbenssparkar samtidigit som han skriker att han älskar henne. Kastspyor ligger i deras soffa och tonår sover på mattan. När han är borta sitter hon med ansiktet tryckt mot glaset, ritar hjärtan i imman som bildats av hennes andedräkt och skriver FAN över ett fingerhjärta. Han har nyckeln och har låst dörren. Jag håller hennes hand hårt när hon lämnar huvudstaden och lägger hennes huvud mot mitt bröst när bussen och den stora bagen återvänder tillbaka till den plats där allting började.

Någon minut hissvägen ligger förrådsutrymmet. Det är kyligt när jag öppnar dörren där alla minnen ligger paketerade i kartonger, färgsprakande kappor hänger på trasiga galgar och trasiga ljusstakar påminner om en jul någon gång. Jag har inte varit där sen den kalla januaridagen då jag tryckte in halvfulla kartonger på knappa kvadratmeter försett med hänglås. Jag kan se kartongerna, märkta med spritpenna där orden strukits över flera gånger. Som för att markera att jag alltid har flytt. Staplade bakom galler ser det ut som om jag fängslat dem. Innan jag vrider om nyckeln för att hälsa på allt det jag alltid velat glömma, ser jag mig omkring. Galler efter galler, lås efter lås. Fängslade berättelser. Saker som inte hör hemma i de trygga bostadsrätterna, saker som ingen någonsin ska få veta och allt det som aldrig sagts.

Jag river upp dem i vansinne, det är som om jag inte kan få nog. Tårar blandas med skratt lika väl som korten faller till golvet i fullkomlig oordning. Gotland och två solbrända tjejkompisar som lovat varandra evig vännskap, bröllopsfotot där mamma och pappa ler mot kameran efter ett hemligt bröllop i en kyrka jag aldrig minns namnet på, konfirmationen med dålig hy och glansig panna, suddiga festbilder från ett liv som femton år och fullkomligt vilse. När jag känner en hand om min axel vet jag att det är hon.

- Är du lycklig nu ?

Jag vet inte hur jag ska besvara en frågeställning så fullkomligt ofullkomlig. Tjugotvå år gammal ska jag plötsligt bekräfta om jag är lycklig eller inte. Om jag funnit det som jag för sju år sedan trodde att jag skulle ha funnit.

- Jag har letat överallt, levt gränslöst och fullkomlig förutsättningslöst. Någon sa till mig att ta tillvara på allt det jag har, och jag stod kvar utan att veta vad jag hade. När jag förlorade det kändes det tomt, trots att jag aldrig vetat vad jag saknade.

Hon vänder mig plötsligt ryggen. Börjar gå alldeles för fort och jag halvspringer efter henne. Vi går ut genom porten och åker hela vägen till min barndomsgata. Hon öppnar den röda dörren och innan hon hinner stänga den står jag plötsligt i min egen hall. I mitt eget hem. Precis som allting såg ut, allting finns kvar. I försök att konfrontera henne ber hon om tystnad. I rummet med de mörkblåa väggarna tapetserade med vodkareklam och egen poesi sätter hon sig vid datorn. Musik kommer ur högtalarna och jag hinner till viss del uppfatta texten. Sorg på svenska. Hennes kropp ligger i sängen och tittar upp i taket på de självlysande klisterstjärnorna. Persiennerna är neddragna och de lyser svagt. Våta ögon och hon är alldeles tyst. Jag hör knappt hennes andetag. Från vardagsrummet höjs stereon så att dansbandsmusiken blandas med dystra texter om sorg och saknad.

Rummet fylls snart av tonårstjejer, de delar flaskor och skålar till någon låt om fjortishoror. De tystnar till refrängen och tittar på varandra, skrattar och håller varandras händer. En buss tar oss till Norrtälje och förbjuden fest i en orienteringslokal. Hon har mycket puder, några nyanser för mörkt, och dricker friskt ur flaskorna som serveras. Sitter i olika knän och följer med en kille till en bänk långt bort från lokalen där vi just befann oss. Jag tittar på henne, ser hennes osäkerhet när hon trär på sig hans vantar och låter honom ha sina händer under hennes tröja. Han är hårdhänt och hon är spänd. Hans andetag blir tyngre och han försöker kyssa henne. Hon slänger hans vantar i snön och springer därifrån. Han skriker efter henne, försöker slita tag i hennes kläder, men hon fortsätter bara att springa trots att marken glider under hennes fötter och hennes klackar fastnar i hårdpackad snö.

Min käke har alldeles för många gånger smällt mot kakelväggar. Mina lungor har vid flertalet tillfällen tömts på luft. Mitt hår har systematiskt försvunnit, tuss efter tuss. Det har gjort ont och det har synts. Det har behandlats och dragits inför rätta. Men det har gått bort, håret har växt ut igen, jag kan tugga och prata precis som när allting var alldeles "normalt" och jag kan andas. Det syns inte längre, men det känns. 

Det psykiska våldet. Allt det som händer bakom mina ögon och som inte passerar mina läppar stannar kvar. Det kan handla om några veckor, men oftast handlar det om flera år om inte föralltid. Likt en kronisk diagnos fastställs det som har hänt och allt det som aldrig någonsin kommer att synas i några förundersökningsprotokoll eller förhörsutskrifter. En fruktansvärd kränkning och ett alldeles utmärkt vapen. När jag trodde mig vara läkt blev jag plötsligt skjuten igen. Den här gången klarade jag mig inte undan skottets genomborrande kraft. Hylsan letade sin in bakom mitt hjärta och in i mitt innersta 

Jag kommer ihåg att det regnade ute. De gråa molnen täckte hela himlen och jag plockade ner böcker ur bokhyllan. La dem i ostrukturerade högar i flyttlådan och gjorde allt för att inte krocka med relationens trubbiga kanter. Kylan frös hela rummet, stoppade tiden och jag frös. Min kropp slog sig ned på sängkanten, min del. Eller min föredetta del. Armarna kramade axlarna när han undrade när jag tänkt berätta. Redan då visste jag. 

Mitt liv innan jag blev vi hade han läst sig till. Journaler och rapporter. Ord för ord hade han granskat mitt utgångsläge och min tidigt brokiga historia. Letat efter den och ansett sig ha rätten till den. Men ingen har rätten till min historia, ingen har rätten till allt det jag någonsin har berättat i förtroende, ingen har rätten till material under sekretess och det har, hör och häpna, inte du heller. I det ögonblick jag kände hur det avfyrade skottet blivit ett hål i min kropp, grät jag. Inte hejdlöst, inte hysteriskt, men jag grät. Min historia var inte längre min historia, den hade blivit en del av din historia, utan mitt tillstånd och utan min vilja. Någonstans hörde jag ett argument om att "par ska dela allt med varandra". I hallen blev frustrationen tydlig och i hissen blev ilskan påtaglig. 

Jag valde att börja min historia i en annan del av den, jag valde att reducera vissa delar och bearbeta andra. Jag berättade det som var min sanning. Det som stod på de papper du tog del av var min verklighet, är en del av det som har gjort mig till kvinna, men långt ifrån allt. Och det är en del jag har valt att inte berätta, inte för dig och ej heller för någon annan. När jag stängde grinden till innergården lovade jag mig själv att aldrig gå dit igen.

Framför mig kan jag se hur du någon gång kommer att ta del av den här texten. Hur du kanske kommer att känna dig kränkt och uthängd. Men jag har också valt att inte nämna dig vid namn och inte beskriva varken dig eller våran relation i detalj. Jag anser mig ha rätten till det i den omfattningen, precis som du ansåg dig ha rätten till min historia. Jag kommer aldrig att kunna ta tillbaka det du tog ifrån mig när du tog del av mitt liv dokumenterat på A4ark med Times New Roman 12 pkt. Men jag kommer aldrig att ge dig rätten till den, jag kommer aldrig köpa de patetiska argument som dök upp den här vinterförmiddagen och jag kommer föralltid slå fast vid att alla har rätt till sin historia. 

Hur den sedan figurerar, diskuteras, tillhandahålls och distruberas är upp till dem. En gång var denna möjlighet även min.

Jag tänkte på hans hand. Den stora oljiga handen med slitna nagelband. Hur den handen lät min fylla ut det tomma som bildade ett landskap i hans handflata. Han grät för första gången. Tårarna kom ur rödsprängda ögon och jag tittade på honom. Jag såg någonting jag aldrig sett förut, det svaga som tog plats utanför hans inre. Jag var sju år gammal och tänkte att det måste få ta plats. Smärtan måste få ta plats någonstans där ingen fördömmer den och där den får finnas.
[http://www.lilacandbarbedwire.wordpress.org - den 25 maj 2008]

Sommarsolen gjorde våra bleka kroppar bruna och jag var pappas Vilda. Mina drömmar sprang lika fort som mina ben och han stoppade mig aldrig. Ibland fick han hålla in mig när jag inte saktade ner i kurvorna eller stannade för rött, men oftast lät hans ögon mig gå. Bakom mig hade jag en pappa som skulle göra vad som helst för att hålla mig skyddad. Framför mig hade jag en pappa som visste att jag skulle klara mig, en pappa som alltid lät mig försöka. Som lät mig ramla och ta mig upp igen.

Jag var Pippi, med en pappa de sju haven. Hans äventyr var alltid spektakulära historier som berättades vidare och marken han landsteg var alltid hans. Människorna vi mötte hälsade han på, han såg det som sin plikt. Att lära känna dem, och bjuda in. Jag tog mig fram, sprang, rusade och skrek, och kunde alltid komma tillbaka.

Jag förklarades som stark när han förklarades som en man att lita på. Jag kunde inte lyfta hästar, men jag kunde hantera tragedier och hitta lösningar på de svåraste problem. När jag inte visste vart han var berättade jag om hans resor, om hans äventyrslusta och hans förmåga att trots de svåraste kulingar, alltid komma tillbaka.

Jag blev sexton år gammal och starkare än någonsin. Så stark att jag valde att låta min pappa segla vidare på haven, med vind i seglen. Jag hade alla möjligheter framför mig och vetskapen om att han visste att oavsett vad jag tog mig för skulle jag komma att klara det, tog mig vidare. Ibland ringde jag, meddelade över telefon hur mitt liv skulle komma att bli, och när jag en dag glömde att ringa så glömde jag det till slut hela tiden. Säkerheten gjorde mig förvirrad, tryggheten gjorde mig egoistisk och livet gjorde mig blind.

Jag blev tjugotvå år gammal och det hann bli april. Livet hade tagit mig upp och ned och dragit mig längs dess gränser. Smärtan hade dragit mig i håret och lyckan hade älskat mig förtvivlad. Skriken hade skurit genom dåligt isolerade väggar och naglarna hade rivit alldeles för mycket tapet. Kärleken hade smugit in bakvägen genom att använda ett gem som nyckel och jag hade för första gången mött mitt inre lugn. 

Den röda telefonen ringde och jag kunde först inte hitta den. Numret på displayen var för mig okänt, men när jag vek upp den för att svara kom känslan av hopplöshet över mig. Någonting hade hänt och jag visste inte om jag ville veta. Rösten kände jag igen och innan den hann förklara vad som hänt, visste jag. Kroppen försvann och likaså rösten. Jag kunde se mig själv från ovan, kunde höra gråten och alla de kvävda skriken. Se hur den starka lilla flickkroppen avslutade, tog de stora kassarna från stormarknaden och gick. Som om allting hade hänt. Och ingenting hade varit. 

Helgen blev fragment och jag vaknade av att jag tittade i taket, fantiserandes en annan tid. Intill mig sover ilskan, sorgen och alla mina svek. De värmer sig mot mina ben och håller om min rygg. Kysser mina axlar och tittar mig djupt i ögonen. Skrattar åt mig när jag försöker hålla tillbaka gråten och knuffar tillbaka mig när jag försöker gå upp.

Telefonen ringer och meddelanden hamnar i inkorgen. Livet fortsätter där ute och affärerna har fortfarande öppet. Busstrafiken går som vanligt och det fortsätter att bli sommar.

Jag forsätter att växa och jag kommer att bli äldre. Mina födelsedagar kommer fortfarande att firas och årstiderna kommer att avlösa varandra.

Så somnar jag till igen, trots att jag lovat mig själv att hålla mig vaken. Ser bilen, gräsmattorna och hör hans skratt. Han tar plats i båten, den gungar till och han vinkar hela tiden. Kastar loss med en slängkyss. Kapten Långstrump står givakt, sträcker på sig och låter vinden gå genom håret. Båten färdas längs havet, han ser stark ut och han har ett mål.

Lika högaktningsfullt ska jag finna mitt, vad det än må vara, och med det segla.

Segla i frid pappa, ta kulingar med ditt mod och låt solen lysa från ditt hjärta.

1954-2010

Pennan gick över ögonbrynen, markerade dess ljusa hårstrån mörkbrunt. Mascaran fyllde ögonfransarna och fick dem att se både längre och fylligare ut. Ibland nuddade borsten ögonvitorna och irriterade dem röda. Hon blinkade och tittade igen. Såg ett ansikte som stelnat. Ett ansikte som visste vad det skulle få möta, ett ansikte som skulle komma att kunna möta upp.

Korridorerna gick förbi henne med orangefärgade skåp där skrapad färg visade plåten som alltid skar i öronen när man slängde igen dem. Hon kunde höra viskningarna, känna händerna och möta knuffarna. Frågorna om helgen, funderingarna om hennes sexliv och antaganden om henne, horan, haglade ner på vita sneakers som snabbt blev smutsiga. Händerna försökte borsta bort gråa fläckar, spott försökte lösa färg, men det blev bara smutsigare.

Framför spegeln på den största toaletten började hon att minnas. Hans kropp mot hennes, svettiga dunkanden mot en livlös kropp. Han hade sagt att hon var vacker och hon frös. När hon skrek stönade han, när hon vred sig kom han närmre, när hon låg tyst var han nöjd. Över gräsmattan, barfota fötter i morgondagg, varmt vatten mot en blå kropp.

I veckor hade hon försökt räkna sprickor i taket, funderat på att fråga mamma om de inte kunde måla om och kastat kristallglas på golvet. I korridorerna var hon horan, i lägenheterna, radhusen och villornas rum var hon billig, i allas mening hade hon velat. Och han hade tagit, det han ansåg sig kunna ta. Hennes tonår, hennes glädje, hennes ansikte.

Hon berättade försent, framför sig kunde hon se hur han skrattade när han förklarade att de hade kysst varandra. Hur han känt hennes villiga kropp mot sin och tagit den. För att han var kåt och "alla vet ju hur det kan bli då". Framför henne gick en man i kostym och slips och vred sina käkar. Ett håll för ett annat. Han berättade om alkoholen, hennes klänning som inte gått över knäna och hennes trosor. Trosorna hade tagit hennes talan och om hon ville kalla det våldtäkt var det hennes problem.

Den natten bestämde hon sig för att glömma. Klänningen klippte hon sönder och trosorna eldade hon upp. Det laglösa hade stämplat hennes historia som påhitt, hade förlöjligat rätten till hennes egen berättelse och talat om för henne att hon borde stanna hemma och klä på sig. På alla skolfoton var hon horan, i alla klassrum var hon "den billiga" och på alla raster var hon bimbon.

Den perfekta våldtäkten hade genomförts och var inget brott. Hon hade bjudit in till laglöshet. Med fel kläder, alkohol i kroppen och en kyss. Ett rykte som florerat sedan länge, att hon var tjejen som alla killarna ville ha (och i deras mening redan hade haft) hade förenklat processen.

Trapporna kändes tunga och dörren fick hon nästan inte upp. En kvinnokropp med glasögon tog emot henne och placerade henne i ett rum. Slog henne ned i en fotölj. Fick hennes ögon att kolla på en fruktansvärt kal tavla på en tulpan och fick henne att börja berätta. Om natten, om horan, om bimbon och det billiga. Fick henne att skrika så att den vita färgen på väggarna började vibrera och fick henne att slå sig själv på låren. Vreden blev den dominanta känslan, hur han gick fri när hon levt fången. Hur hennes tonår passerat och hur hennes födelseår gjorde henne till arton år fyllda. Där hon glömt och han skrattandes levt.

Den eftermiddagen dömde hon honom. Den eftermiddagen hade hon blivit våldtagen och han gjort sig skyldig till ett brott. När hon kom ut på Kungsgatan körde bilarna förbi i eftermiddagsrusning precis som om ingenting hade hänt och hon tog bussen hem.

Tillägnad L.

Hennes hår var slitet och jag tänkte att hon borde klippa sig. Vi gick hela vägen genom stadsparken, stannade vid gungorna och grät vid Fyrisån. Kanske för att den tillhörighet vi en gång känt bleknat likt gräsmattorna efter sommaren. Och det enda jag kunde tänka på var att hon borde klippa håret.

Hon berättade om nätterna, rummen och den fräna doften. Hur hon försökt pudra ansiktet i för starkt ljus och insett att en rosett lossnat från den finaste bh hon någonsin ägt. Mer ville hon inte berätta, längre orkade hon inte gå. Så jag fortsatte frisera henne och hon fortsatte berätta de detaljer hon ansåg kapabla att bildsätta det hon varit med om. Jag gav distans till det som aldrig ska behöva distansieras. Jag sjöng när hon önskade min tystnad. 

När jag kom hem den kvällen skrek jag. Genom kaklet och ut på regnstänkta gator. Rev i tapeterna och kollade rödögt mot spegeln. Det jag hört kunde jag plötsligt se framför mig. Stora händer och kroppar som tog det som dem ville ha, det som dem hade betalat för. Pengarna på bordet, betalningen under lakan. Det handlade inte om en rosett som förklarades försvunnen, det handlade om ett brott. Sjöng jag kunde jag fortfarande höra om ilskan, hatet och känslan av att inte längre kunna älska sig själv. För att någon eller några hade köpt den känslan. Jag hade friserat ett av de värsta brotten, jag hade nonchalerat det fruktansvärda. Det som inte får hända, men som händer. Nu när jag skriver om det, i morgon när jag vaknar, alla andra dagar när jag bara ligger kvar i sängen och inte ens orkar hämta posten. 

Hon ringde mig några veckor efter det att vi möts. Om lyckan har en röst så är den hennes: 
- När jag lät dörren gå igen inatt var det sista gången. Jag tror inte ens att jag tog pengarna, jag behöver dem inte längre. Dörren stängdes och jag började glömma. Jag vet inte om jag lever än, men jag kommer att överleva och jag skulle så gärna vilja att mitt avslut blev en början. Att det någonstans gavs ord, ett kapitel. För jag har en berättelse att fylla med någonting nytt. 

Ser jag henne på stan känner jag knappt igen henne, hon har ny frisyr och hennes ögon skrattar. Så jag skriver hennes kapitel som är hennes berättelse att fortsätta. En början för ett avslut. För mig har hon på förhand berättat vad hennes berättelse kommer att handla om. Jag har fått höra om hur hon tar hand om dem hon nickade till på väg till alla hotellrummen, dem hon pratade med över nätet och dem hon ibland arbetade med. Hur hon visar nödutgången när alla andra rum är rökfyllda och hur livet formas till någonting helt nytt. 

Tillsammans håller vi det levande, tillsammans dokumenterar vi känslor och det vi helst vill glömma.

Framför mig kan jag fortfarande se eftermiddagssolen över hennes trötta ögon, persiennskuggan över hennes ansikte och de smala läpparna som rördes lika hårt som skeden i kaffekoppen. Kanske skrattade hon ibland, åt det hon själv berättade. Om kvinnorna som aldrig lämnar. Om kvinnorna som förlorat sitt egenvärde och någonstans tappat bort den frihet som de en gång hade. Kvinnorna som för att överleva i en relation baserad på förtryck, psykiskt och fysiskt våld, tar till flykten. Flykten som i mina öron lade sig som ett komiskt täcke över en ohållbar situation. Eller så kopplade mitt undermedvetna in humorn i det hela för att kunna hantera det som berättades. Jag vet inte. 

Hon berättade om Irene vars man ständigt klagade över henne samtidigt som han genom klagosångerna försökte få henne att förändras. Det kunde handla om rent utseendemässiga ting såsom vilka kläder hon skulle bära till hennes sätt att föra sig. Men Irene vågade inte lämna, någonting inom henne talade om att om hon ens försökte skulle det bli en utdragen historia som skulle resultera i att hon tog tillbaka allt som sagts och om möjligt fastnade desto mer. Så när Irenes vännina skulle till kyrkokören följde Irene med, även om allt talade emot detta. Ateist och utan sångröst, hade Irene sedan skrattandes återberättat denna historia. Hon sjöng i kyrkan för att slippa det hon kämpade med hemma i parets gemensamma villa. Hon sjöng för att få vara fri, några timmar i veckan. 

Med en djup suck fortsatte min mormor att berätta. Hur hon för flera år sedan suttit med kaffekorgen packad och väntat varje helg på en man som aldrig kom. Som sagt åt henne att vänta så att de kunde få komma iväg på den obligatoriska helgturen. Den uteslutande vägen för henne att komma ut i vårsolen, höstregnet och den första snön. Ibland tog det bara någon timme, men ganska så ofta tog det hela en halv dags väntan. Hon vågade inte konfrontera känslan av att vara grundlurad, hon vågade inte säga ifrån och hon orkade inte avsluta en relation som låste in henne under veckodagarna och försatte henne i väntan under helgerna. 

Vi skrattade åt det destruktiva, åt ett mönster som är så svårt att bryta. Jag flätade mitt hår oavbrutet när jag talade om hur jag suttit i en bostadsförenings bastu och reflekterat över livet i stället för att säga "det räcker nu". Hur jag somnat i relaxavdelningens alldeles för stora fotöljer i stället för att inse hur den relation jag en gång vårdat nu låg trasig och kantstött utanför min kropp. En kropp jag inte längre kände igen, med tankar som inte längre var mina. 

Överallt finns de, kvinnorna som aldrig lämnar. I villorna, radhusen och lägenhetslängorna. De har länge funderat, tänkt efter och försökt. Egenvärdet har de glömt, resterna har de gömt i garderoben med alla minnen från förut och ett leende ersätter desperationen. Han har klätt golv och tak med regler, rekommendationer och krav att följa och efterleva. Normaliserat en relation som på papper förklaras som ett brott. Därför stannar hon, därför flyr hon när hon får möjlighet, därför kommer hon tillbaka varje natt.