Jag tänkte på hans hand. Den stora oljiga handen med slitna nagelband. Hur den handen lät min fylla ut det tomma som bildade ett landskap i hans handflata. Han grät för första gången. Tårarna kom ur rödsprängda ögon och jag tittade på honom. Jag såg någonting jag aldrig sett förut, det svaga som tog plats utanför hans inre. Jag var sju år gammal och tänkte att det måste få ta plats. Smärtan måste få ta plats någonstans där ingen fördömmer den och där den får finnas.
[http://www.lilacandbarbedwire.wordpress.org - den 25 maj 2008]

Sommarsolen gjorde våra bleka kroppar bruna och jag var pappas Vilda. Mina drömmar sprang lika fort som mina ben och han stoppade mig aldrig. Ibland fick han hålla in mig när jag inte saktade ner i kurvorna eller stannade för rött, men oftast lät hans ögon mig gå. Bakom mig hade jag en pappa som skulle göra vad som helst för att hålla mig skyddad. Framför mig hade jag en pappa som visste att jag skulle klara mig, en pappa som alltid lät mig försöka. Som lät mig ramla och ta mig upp igen.

Jag var Pippi, med en pappa de sju haven. Hans äventyr var alltid spektakulära historier som berättades vidare och marken han landsteg var alltid hans. Människorna vi mötte hälsade han på, han såg det som sin plikt. Att lära känna dem, och bjuda in. Jag tog mig fram, sprang, rusade och skrek, och kunde alltid komma tillbaka.

Jag förklarades som stark när han förklarades som en man att lita på. Jag kunde inte lyfta hästar, men jag kunde hantera tragedier och hitta lösningar på de svåraste problem. När jag inte visste vart han var berättade jag om hans resor, om hans äventyrslusta och hans förmåga att trots de svåraste kulingar, alltid komma tillbaka.

Jag blev sexton år gammal och starkare än någonsin. Så stark att jag valde att låta min pappa segla vidare på haven, med vind i seglen. Jag hade alla möjligheter framför mig och vetskapen om att han visste att oavsett vad jag tog mig för skulle jag komma att klara det, tog mig vidare. Ibland ringde jag, meddelade över telefon hur mitt liv skulle komma att bli, och när jag en dag glömde att ringa så glömde jag det till slut hela tiden. Säkerheten gjorde mig förvirrad, tryggheten gjorde mig egoistisk och livet gjorde mig blind.

Jag blev tjugotvå år gammal och det hann bli april. Livet hade tagit mig upp och ned och dragit mig längs dess gränser. Smärtan hade dragit mig i håret och lyckan hade älskat mig förtvivlad. Skriken hade skurit genom dåligt isolerade väggar och naglarna hade rivit alldeles för mycket tapet. Kärleken hade smugit in bakvägen genom att använda ett gem som nyckel och jag hade för första gången mött mitt inre lugn. 

Den röda telefonen ringde och jag kunde först inte hitta den. Numret på displayen var för mig okänt, men när jag vek upp den för att svara kom känslan av hopplöshet över mig. Någonting hade hänt och jag visste inte om jag ville veta. Rösten kände jag igen och innan den hann förklara vad som hänt, visste jag. Kroppen försvann och likaså rösten. Jag kunde se mig själv från ovan, kunde höra gråten och alla de kvävda skriken. Se hur den starka lilla flickkroppen avslutade, tog de stora kassarna från stormarknaden och gick. Som om allting hade hänt. Och ingenting hade varit. 

Helgen blev fragment och jag vaknade av att jag tittade i taket, fantiserandes en annan tid. Intill mig sover ilskan, sorgen och alla mina svek. De värmer sig mot mina ben och håller om min rygg. Kysser mina axlar och tittar mig djupt i ögonen. Skrattar åt mig när jag försöker hålla tillbaka gråten och knuffar tillbaka mig när jag försöker gå upp.

Telefonen ringer och meddelanden hamnar i inkorgen. Livet fortsätter där ute och affärerna har fortfarande öppet. Busstrafiken går som vanligt och det fortsätter att bli sommar.

Jag forsätter att växa och jag kommer att bli äldre. Mina födelsedagar kommer fortfarande att firas och årstiderna kommer att avlösa varandra.

Så somnar jag till igen, trots att jag lovat mig själv att hålla mig vaken. Ser bilen, gräsmattorna och hör hans skratt. Han tar plats i båten, den gungar till och han vinkar hela tiden. Kastar loss med en slängkyss. Kapten Långstrump står givakt, sträcker på sig och låter vinden gå genom håret. Båten färdas längs havet, han ser stark ut och han har ett mål.

Lika högaktningsfullt ska jag finna mitt, vad det än må vara, och med det segla.

Segla i frid pappa, ta kulingar med ditt mod och låt solen lysa från ditt hjärta.

1954-2010