Jag kommer ihåg den kvällen då jag blev utvald. Inte för att det fanns särskilt många att välja bland, men jag tog mig modet att våga försöka och vilja försöka. I ett mötesrum applåderades det en gråmulen söndag och det började regna ordentligt när jag reste mig upp från min stol. Ryggen var svettig och jag andades seger. Inte seger som i diktatur och envälde, seger som i ära och glädje över att få åta mig ett sådant stort uppdrag som ett ordförandeskap innebär. När jag gick hem den kvällen spelade bröstet en hysterisk rockkonsert och jag slängde mina armar i luften. Folk stannade på gatan och några tittade fundersamt på mitt vevande, vissa vinkade tillbaka när jag sprang mitt ärevarv raka vägen hem.
Jag har ramlat av hästar, brutit armbågar och händer, blivit nedsövd fler gånger än jag kan räkna, flyttat runt och bytt miljö med på tok för korta intervaller, varit med om trafikolyckor och uppkäftigt tagit mig igenom de mest förbannade familjetragedier. Ingenting av det ovan nämnda har någonsin skrämt mig. Men det här uppdraget skrämmer mig varje dag. Min förmågas oförmåga att skärpa till sig när det blir skarpt läge gör att jag ibland slår huvudet i väggen och biter naglarna alldeles för korta. Framför mig ser jag alla de flickor, tjejer och ibland kvinnor som går igenom allt det jag någonsin kämpat med och så brutalt mycket mer. Framför mig ser jag hur de behöver oss mer än någonting annat, för ett samtal på fem minuter eller över nätet i flera timmar. På styrelsemöten leder jag ämnen och fyller i blanketter. Klubbar igenom, diskuterar och vidgar tankar. Hemma kryper jag ner i min säng och blir ibland precis lika rädd som alla andra där ute som Tjejjouren på olika sätt försöker att hjälpa.
Många uppdrag har kommit och gått i mitt liv, men uppdraget som ordförande för en så betydelsefull ideell organisation som Uppsala Tjejjour är mitt livs viktigaste uppdrag. Det som jag är mest stolt över är alla de fantastiska jourtjejer och styrelsemedlemmar som tillsammans utvecklar organisationen, tar oss vidare och finns där för alla de tjejer som behöver någon som lyssnar. Alla de tjejer som tappat hoppet, som fallit på mållinjen och behöver någon som berättar för dem att de är starka nog att resa sig upp, säga ifrån, ibland bara gå vidare. Alla de tjejer som känner att världen har svikit dem, att energin rinner ur dem, att det inte finns någon i deras närhet som förstår, att det inte finns någon som lyssnar. Det arbete jourtjejerna gör är ovärderligt och förändrar många tjejers liv.
Mitt viktigaste uppdrag är det som skrämmer mig varje dag, det som gör att jag får rysningar om natten i rädsla för att jag inte hunnit med allt det jag lovat, rädslan över att allting håller på att rasa. Men mitt viktigaste uppdrag är också det som gör mig stolt varje dag, stoltheten som ligger i att vi har en organisation som kämpar och försöker även i storm och fruktansvärd motvind. Med tjejer som vill väl, tjejer som har ett uppdrag, att lyssna när ingen annan gör det. Tjejer som har uppdrag som skrämmer, men som också värmer och ger resultat. Resultat som ibland kommer som ett tack i mailen eller som en kram på en lerig festivalåker.
Den här natten vill jag uppmärksamma det arbete vi gör, de underbara tjejer vi har på plats och de tjejer som snart kommer att utbildas för samma uppdrag. Äran över att få vara en av dem är den största äran. Stoltheten över att få vara i ett så stort sammanhang är större än all stolthet jag någonsin kommer att få uppleva.
En lerig festivalåkerskväll fick jag frågan om det var någonting jag skulle titta tillbaka på som fantastiskt och glädjeskapande i mitt liv när det började bära av mot slutet. Jag besvarade den med:
- Det mest fantastiska jag gjort i mitt liv är att ta mod till mig och gå med i en betydelsefull organisation som hjälper tjejer att hitta sin styrka när de tappat den och lyssnar till dem på deras villkor. Det skänker mig glädje varje dag att vara en del av något så viktigt och stort. Men det viktigaste av allt, det jag kommer att upprepa hela mitt liv, är att deras berättelser är sanna. Det de väljer att berätta för oss är här och nu och på riktigt, och vi hjälper dem att fortsätta tro på sig själva och vad det än är de har varit med om. Ibland vill de bara ha ett hej om natten, någon som finns på andra sidan och säger hej tillbaka, ibland har det hänt något som kommer att ta flera år att glömma, om det går. Där de alltid har rätten till sin berättelse finner jag friheten och det jag föralltid kommer att finna min styrka i.