Hennes kalla knän gör ont mot asfalten. Blöta av snöslask i ett decembermörkt Sverige. Natten mot den trettonde december ligger jag och sover lugnt bakom en svart rullgardin. En gardin som döljer det som händer i hela landet, som stänger ute det smutsiga, förnedrande och äckliga. Natten mot den trettonde december tittar hon upp och möter en man med nedhasade byxor, slår sina knän mot fuktig parkeringsasfalt och önskar att allting bara kunde vara över nu. 

Ingen träffar en hora och ingen är en torsk. En fantasti som platsar så bra i ett samhälle som vill dölja sina brister till en nästintill patetisk leverans av ett samhälle med goda män, glada kvinnor och nöjda barn. 

Efterfrågan ger marknad. Precis som porrindustrin har sin marknad, har prostitutionen sin. Skulle vi inte efterfråga dessa sexuella kontakter, där pengar möjliggör kvittens på och därefter makten över en människa, en fysiskt och psykiskt levande individ, skulle den inte finnas. Det skulle inte vara aktuellt att bygga en marknad som aldrig skulle kunna sälja sig in i vårat medvetande och i våra handlingar. 

När jag skriver den här texten lutar sig en bekant över min axel, frågar varför jag skriver "vi", varför jag inte skriver "dem". För det är väl inte vi som gör allt det här ? Det är ju inte vi som står för allt det här eländet ? Irriterat förklarar jag att vi alla har med denna marknad att göra, på olika sätt och i olika situationer, men vi är alla kapabla att använda oss utav den, nyttja den, skydda den, tysta ned den eller väcka marknaden till liv genom att diskutera den, använda oss av den, återgestalta den och på så sätt ge marknaden en innebörd, ett utrymme. 

Alltid denna talan om "dem", aldrig om "oss". Jag minns en diskussion under en föreläsning i ett kvavt klassrum, gymnasieungdomar som ivrigt diskuterade vem som är en våldtäktsman. Ett försök till att väcka funderingarna kring om det syns, om det märks eller om det känns. Minns tydligt hur jag kollade på en av de ledande killarna i ett stort gäng om tio och gav honom en situation där hans kompis stod åtalad för att ha våldtagit en jämnårig flicka. Ser hur han skarpt lyfter blicken och knivskarpt ser bakom min näthinna 

"Min kompis skulle fan aldrig göra något sånt, jag skulle inte tro dem, hon skulle bara ha hittat på, det är ju så enkelt för er tjejer att bara hitta på"

Snabbt återger jag fall på fall som jag lika fort kan koppla till verkliga individer, riktiga människor, familjefäder, fotbollsintresserade tonårspojkar och karriärstinna medelklassmän. Ger dem fallen, innehållet och om inte en bild, så en kort beskrivning av mannen som utfört gärningen och därtill blivit dömd. Frågar dem sedan om det någonstans i beskrivningarna eller bilderna syns att de alla är dömda för våldtäkt, och vart det i sådant fall syns? 

Det blir tyst.En sanning svår att smälta. En verklighet svår att förstå sig på. För den har aldrig exponerats på det sättet, den har aldrig fått skärande lysrörsljus över sin uppenbarelse. Den har legat i mörkret. Blivit tillbakadragen och skygg. Kall och undvikande. 

När sanningen blir en vän man helst glömmer bort, ett samtal som aldrig kommer fram, en röst som aldrig hörs, så blir den farlig. För där och då kan den verka i sin ensamhet och utföra allt det vi ältar inte finns. 

Diskussionen möter min bekanta över axeln. Höjer ögonbryn och öppnar munnen till ljudlöshet. Frågar om jag inte är förbannad, arg och fullkomligt utom mig av ilska. Jag svarar med att jag är besviken, att jag är så fruktansvärt jävla besviken över den lag som stiftats med tanken om att mota bort denna typ av verksamhet, fällandet av torskarna, inte praktiserats annat än i dagsböter. Att andra brott prioriteras med en helt annan anda, ett driv och en vilja att lösa, och fälla. 

Den trettonde december knäar en flicka framför en man med neddragna byxor. En man som köpt en timme av hennes liv, en timme av hennes vilja, en timme av hennes makt. Det händer i morgon, om några månader och det händer i natt.