Hoppa till textinnehållet

Huvudkolumn

Publicerad 2010-06-04 00:29

Om jag någon gång förlorar det igen.

Persiennerna gömde solen och jag tände aldrig lampan. Trots att knappen var så nära att jag bara behövde sträcka ut en hand. Men även jag behöver sitta i mörker ibland. Solen kämpade med mig ett tag, lockade på mig och viskade om några sommardagar från förr. Jag log åt solens försök, men bestämde mig för att vänligt men bestämt avböja alla dess erbjudanden. 

Min kropp kved i sina egna svettningar, den fysiska smärtan försökte outhärdligt utplåna den psykiska undergången och där någonstans insåg jag att det är okej att stänga kalendern ibland. Att avboka alla möten och ställa in alla sammankomster. Stänga av mobilen och pausa en synnerligen skenande existens.
Jag började minnas dagarna i en alldeles för stor säng. Hur kronisk trötthet lamslagit hela min kropp och förpassat mig i liggande position med stängda ögon. Världen utanför fortsatte att fungera, samhällets individer fortsatte att gå till jobbet och jag kunde fortfarande gå ut i den världen och leva. Men hopplösheten drev mig till sängens vansinne. Ett vansinne som spelade med min kropp, tvingade mina ögon att kolla efter fläckar i taket och hur solen steg och gick ned över hustaken. Vansinnet som tog all min kraft och impuls i besittning och fick mig att svika alla dem jag någonsin älskat.
Lika väl började jag minnas den dagen jag klev upp ur sängen och drog upp hela rullgardinen. Bäddade min plats och tog tillbaka det jag saknat. Rev i det ostädade, rensade min inre och sprang ut. Ur alla mina sinnens förnuft cyklade jag det i dess högsta hastighet och slängde mig i gräset utanför den stad där jag växt upp. Vid slutet av ån somnade jag och när jag plötsligt vaknade hade jag bestämt mig för att börja leva igen.
Det kom ingen sköterska och drog upp persiennerna. Jag fick en uppmaning och sedan lov att gå hem. Solen kastade sig över min kropp, kramade den häftigt och kysste mig i nacken. Skakade mina ben till rusning och smekte mitt hår ljusare. Den här gången har jag valt att ta tillbaka det jag någonstans ibland förlorar. 

Med hela mitt väsen ska jag leva det och om jag någon gång förlorar det igen vet jag att det är okej att stänga kalendern eller om jag så vill lägga mig i en säng och låta den ta mig i besittning. Det är alltid okej.

Kommentarer

(0) Visa senast först

Skriv kommentar

  Jag godkänner villkoren (Läs villkoren här)

Extrakolumn

Engla-Johanna Lamell är med sina tjugofyra år vice ordförande i föreningen Uppsala Tjejjour, en ideell förening med tjejer som stöttar tjejer. Feminismen är kärnan i det Engla-Johanna väljer att med en blogg lyfta och debattera i format som påminner om både prosa och dikt. Och om hon skulle få beskriva sig själv utifrån karaktärer skulle hon slå till med att hon minsann är en korsning av Ronja Rövardotter, Pippi Långstrump och Lisbeth Salander. Varför hon identifierar sig med dessa karaktärer, tycker att feminism och lika utrymme för alla oavsett kön är lika viktigt som andning och inspireras av sifferserien 530 742, får du som läsare lista ut.

Kontakta Engla-Johanna på johannalamell@hotmail.com

Läs de fem senaste inläggen

Sök

Här kan du söka blogginlägg.

Läs senaste numret!

Läs senaste numret av 30 dagar

Senaste kundbilagan

30 dagar tidningsställ

--> Här hittar du 30 dagar

Tipsa oss om evenemang

Vi samarbetar med Destination Uppsala och hämtar våra evenemang från www.destinationuppsala.se. Klicka här för att lämna ditt evenemangstips

Läsarpanelen