Han skriver till henne över Facebook. Ett meddelande som hon väntat på i sex års tid ber om förlåtelse. Meningarna attackerar henne och tar oss till den plats där de en gång avslutade sin historia. Där hon kallade honom för fitta, utan vidare poäng då hans kön utan tvekan var en kuk och han då uppenbarligen borde ha betett sig som en sådan istället för det kön hon själv bär, för att sedan stuka foten efter ett insparkat cykelställ. Där den starkaste kärlek växte värkten nu hennes hjärta. Framför sin laptop sex år senare läste hon nu om förlåtelse och med livskunskapen mer praktiserad än någonsin tidigare bekräftade hon hans vädjan som godtagen. 

Meddelandena upphörde aldrig, de skrev till varandra mer eller mindre regelbundet om olycka, förälskelse, livets alla vägskäl och nystart. Det blev januari och hon bad om att få träffa honom. Vi sitter på bussen, det är sen kväll och hon fryser. Vägbeskrivningen har hon sparad på laptopen, hon viker upp den och läser den en gång till. Går först till huvudingången och ringer på porttelefonen. Tror att han har lurat henne när hon får ett felmeddelande varje gång hon försöker ringa honom. Men han bor där, hon ser hans namn på lägenhetsförteckningen. 

Vi pulsar i snön och kikar in genom ett mörkt fönster. Hon lyser upp när hon ser honom. Hennes ögon börjar glittra och hennes hår gnistrar isigt över hennes axlar efter duschen. Han kramar om henne och ser nervös ut. De sätter sig i skinnsoffan och hon får kaffe. De pratar och skrattar och han kysser henne. När natten kommer har han sin arm om hennes midja och hon känner sig för första gången på mycket länge helt...lugn.

Hennes kartonger kastas in i hallen bar någon vecka efter att han haft sin arm om hennes midja. Jag går efter henne och kvinnan med det långa håret och hör hur kvinnan skämtar allvarsamt om att 186 är en bra nummerserie. När kvinnan med det långa håret försvunnit kysser hon honom och jag kan se att hon inte tänker gå någonstans längre. Hon behöver inte fly och hon behöver inte dölja någonting. Hon behöver inte skämmas och hon behöver inte våndas över vita lögner och förklädd bakgrundshistorik. Hon behöver bara vara där och han behöver bara vara där, tillsammans med henne. Ensamheten känns inte längre skrämmande och hon litar på att han finns där när hon behöver det, precis som hon finns där när han behöver detsamma. 

Så är vi tillbaka i förrådet igen. Hon sitter med ansiktet mot mitt och undrar om ålder har någonting med lycka att göra. Hon är fjorton år gammal och hon ser precis ut som jag. Visst ser jag äldre ut och hennes kläder viskar om tidigt 2000-tal, men vi känner igen varandra. Mycket väl.

- Någonstans måste vi gå igenom livets olika prövningar för att veta vad vi letar efter. Ibland måste vi lämna dem vi älskar, oavsett om vi vill det eller inte. Ibland kommer de tillbaka, i ögonvrån under eftermiddagsrusning i staden, eller som av en händelse framför oss i kön i mataffären, ibland måste vi förlika oss med att de aldrig kommer tillbaka igen eller att de ens hälsar när vi genom ansiktsspel och tafatta ord försöker få kontakt med dem efter att chockat ha sprungit på dem. Lycka är ingenting vi kan garantera varandra, det är någonting vi kan känna kortare eller längre stunder, men dess akilleshäl är att vara bestående. Jag kan bekräfta min lycka inför dig nu, men jag vet inte om jag kan stå för den i morgon. Jag kan tro att den är det och hoppas att den kommer att vara det, men jag kan inte lova att den finns där när solen går upp och morgonbussarna börjar gå igen. 

- Tack. Kommer du berätta att vi sågs ? 

- Ja, jag tänker berätta. Min historia tillhör mig och jag väljer vad jag vill att den ska innehålla. Och just nu har jag 530 742 skäl till att låta den bli offentlig. Så som jag vill ha den och så som jag vill att den berättas. 530 742 tjejer mellan 12-20 år som förhoppningsvis kan hitta någonting i det jag väljer att offentliggöra som får dem att fundera över de val vi har att göra, den flykt vi ibland måste göra och de beslut vi måste ta. 

- Jag trodde aldrig att jag skulle bli så modig, att jag skulle bli så stark och att jag skulle klara så mycket som den här resan har bevisat.

- Någonstans tror jag att det är det som gör att vi människor kan känna så starka känslor så som lycka eller sorg. Vi behöver praktiken för att kunna sätta en teoretisk prägel på det som händer inom oss. 

- Du är jag och jag är du, det vet det va ? 

- Jag vet och jag är stolt över det.