Min käke har alldeles för många gånger smällt mot kakelväggar. Mina lungor har vid flertalet tillfällen tömts på luft. Mitt hår har systematiskt försvunnit, tuss efter tuss. Det har gjort ont och det har synts. Det har behandlats och dragits inför rätta. Men det har gått bort, håret har växt ut igen, jag kan tugga och prata precis som när allting var alldeles "normalt" och jag kan andas. Det syns inte längre, men det känns. 

Det psykiska våldet. Allt det som händer bakom mina ögon och som inte passerar mina läppar stannar kvar. Det kan handla om några veckor, men oftast handlar det om flera år om inte föralltid. Likt en kronisk diagnos fastställs det som har hänt och allt det som aldrig någonsin kommer att synas i några förundersökningsprotokoll eller förhörsutskrifter. En fruktansvärd kränkning och ett alldeles utmärkt vapen. När jag trodde mig vara läkt blev jag plötsligt skjuten igen. Den här gången klarade jag mig inte undan skottets genomborrande kraft. Hylsan letade sin in bakom mitt hjärta och in i mitt innersta 

Jag kommer ihåg att det regnade ute. De gråa molnen täckte hela himlen och jag plockade ner böcker ur bokhyllan. La dem i ostrukturerade högar i flyttlådan och gjorde allt för att inte krocka med relationens trubbiga kanter. Kylan frös hela rummet, stoppade tiden och jag frös. Min kropp slog sig ned på sängkanten, min del. Eller min föredetta del. Armarna kramade axlarna när han undrade när jag tänkt berätta. Redan då visste jag. 

Mitt liv innan jag blev vi hade han läst sig till. Journaler och rapporter. Ord för ord hade han granskat mitt utgångsläge och min tidigt brokiga historia. Letat efter den och ansett sig ha rätten till den. Men ingen har rätten till min historia, ingen har rätten till allt det jag någonsin har berättat i förtroende, ingen har rätten till material under sekretess och det har, hör och häpna, inte du heller. I det ögonblick jag kände hur det avfyrade skottet blivit ett hål i min kropp, grät jag. Inte hejdlöst, inte hysteriskt, men jag grät. Min historia var inte längre min historia, den hade blivit en del av din historia, utan mitt tillstånd och utan min vilja. Någonstans hörde jag ett argument om att "par ska dela allt med varandra". I hallen blev frustrationen tydlig och i hissen blev ilskan påtaglig. 

Jag valde att börja min historia i en annan del av den, jag valde att reducera vissa delar och bearbeta andra. Jag berättade det som var min sanning. Det som stod på de papper du tog del av var min verklighet, är en del av det som har gjort mig till kvinna, men långt ifrån allt. Och det är en del jag har valt att inte berätta, inte för dig och ej heller för någon annan. När jag stängde grinden till innergården lovade jag mig själv att aldrig gå dit igen.

Framför mig kan jag se hur du någon gång kommer att ta del av den här texten. Hur du kanske kommer att känna dig kränkt och uthängd. Men jag har också valt att inte nämna dig vid namn och inte beskriva varken dig eller våran relation i detalj. Jag anser mig ha rätten till det i den omfattningen, precis som du ansåg dig ha rätten till min historia. Jag kommer aldrig att kunna ta tillbaka det du tog ifrån mig när du tog del av mitt liv dokumenterat på A4ark med Times New Roman 12 pkt. Men jag kommer aldrig att ge dig rätten till den, jag kommer aldrig köpa de patetiska argument som dök upp den här vinterförmiddagen och jag kommer föralltid slå fast vid att alla har rätt till sin historia. 

Hur den sedan figurerar, diskuteras, tillhandahålls och distruberas är upp till dem. En gång var denna möjlighet även min.