Hon är styrka i varje andetag, modig i varje steg hon tar och under ständigt arbete. För att vi blundade för henne, för att samhället inte märkte henne, för att samhället inte tog sitt ansvar i att ta hand om henne, flickan. När hon sitter fyra korsade bord bort kollar jag på hennes läppar och ser varje ord. Ser hjälplösheten,hopplösheten och helvetet. Där alla händer håller någon annans, lever vi. Där ett barn fick eget ansvar för sitt liv, utan hjälp. Där alla hemligheter förblir hemligheter, håller vi alla tyst. 

Hennes upplevelser träffar mig i bröstet och skjuter det åt sidan. Gräver sig djupare in i varenda nerv och mitt minne kommer tillbaka. Bilder kastas över mig likt skottsalvor från ett rikligt laddat vapen och skriket vänds inåt. Genom henne ser jag mig själv, i henne ser jag det jag valt att förklä i omformuleringar och vita lögner. Jag hade tur, jag blev sedd och hörd, och när jag kommer hem sköljer kallt vatten över mig samtidigt som jag slår kroppen mot smutsigt badrumskakel. 

Allting som har hänt och allting som har varit har jag låtit skammen hantera. Skammen är snyggt klädd i kostym och hanterar alla mina miserabla ärenden. Skammen åtar sig gärna allting jag vill glömma och lägger det i ett stort arkivskåp. Det är inte sällan han skrattar när han åtar sig mina ärenden och med röd penna noterar "SKYLL DIG SJÄLV" på alla mina handlingar och noteringar. Alltid mitt fel och aldrig någon annans. Vi har ett ganska tufft förhållande till varandra, jag ger och han tar alldeles för mycket. Helst vill han sova intill mig om nätterna och hest håna händelser och minnen. Jag låter honom ligga med eget täcke och skyddar mig mot sängramen.

När jag hörde hennes röst upprepa liknande situationer, där hon stod hjälplös i ett system som inte gav henne mer än löften, blir jag förbannad. Här sitter en stark tjej framför mig och berättar om sitt liv, hur hon levt och hanterat den ena situationen värre än den andra, medan jag som blev omhändertagen direkt, aldrig har vågat berätta. Aldrig har vågat yttra mer än svaga minnen i en diskussion om livet och snabbt tagit mig vidare till meningar om vackert väder.

Skammen har varit på fest när han ramlar in kring midnatt. Han är mer berusad än vanligt och äcklar mig med sitt hånfulla leende.Men den här gången ber jag honom lämna lägenheten. I hysteri skriker jag att han aldrig mer får komma tillbaka, han hör inte hemma här och jag tänker inte längre betala honom i livsglädje. Jag måste säga att han blev förvånad, chockat vände han sin kostymklädda kropp och lät mig stänga dörren. 

Han skickar ett meddelande om förlåtelse någon timme senare och jag släcker lampan. När han ber om ett svar ger jag honom det:

Det som har hänt har drivit mig. Men det har också slängt mig mot asfalt och skrapat grus mot mina kinder. Du har varit den största anledningen till att jag aldrig har pratat om det, du har varit källan till att jag aldrig har kunnat släppa det, och du har lagt grunden för många samtal med personer jag aldrig lär mig namnen på. Det är över nu. Det var aldrig mitt fel. Aldrig.

Jag har en person att tacka ikväll och det är Amy. Jag har aldrig trott att personer kan göra så mycket intryck, jag har aldrig vetat att en människa kan rädda en annan bara genom att berätta sin historia, men i onsdags räddade hon mig. Bort från skammen, bort från smutsen och till berättelsen. Berättelsen där både flickan som blev sedd och flickan som blev glömd, hittade sina vägar i hopp om att göra det samhälle vi lever i till ett samhälle vi vill leva i. Där inget barn blir glömt och skammen får vända i dörren.