Livsglädjen rusar framåt, kastar sig över problem och bekymmer och löser allting som kommer i dennes väg. Bekymmersfritt tar Livsglädjen sig vidare, borstar smuts från axlarna och skrattar på alla vimmelbilder. Ingen kan se hur Livet kapar Livsglädjens hälsenor och tuggar i sig hopp, drömmar och lyckliga slut. Livet spottar ut Livsglädjens alla delar, fimpar dem likt glödande cigaretter mot asfalt och skrattar falskt när Livsglädjen försöker samla ihop små bitar av ett helt liv.

Jag kunde se hur han grät. Hulkade på en alldeles för mjuk madrass och lät oljiga händer saltas. Jag kände ingenting, jag kände varken ilska eller sorg. Ihåligt kramade jag hans nacke och lät honom be om förlåtelse. Och jag förlät. För jag förlåter allt. Vi klarar det här och alla är värda en chans till. Det finns alltid flera chanser och då som nu agerar jag Gud i mina egna trauman. Där synder alltid går att förlåta och med det glöms allting bort. Själen blir tvättad med tvål och ingen tar någonsin upp det igen.

Tomheten är det fientliga landet i kriget om livet. Vi har många konflikter och inte alltför sällan skjuter vi hejvilt omkring oss. Vi laddar utan att sikta och lämnar en fruktansvärd oreda mellan oss. Inte alltför sällan vinner Tomheten krigföringen för en kort stund, tar sig över livets gränser och bygger byar i min själ. Lämnar mig med en fysisk uppenbarelse som går på autopilot och vaktar sitt nya land. Lägerfesterna är långa och krigarna alldeles för många när jag försöker samla mina trupper igen.

Hon ville aldrig göra det hon bestämde sig för att göra. Men för alla dem hon älskade såg hon ingen annan utväg. När hon berättade tog det ihåliga mig i sin famn viskandes "stora flickor klarar också stora bekymmer". Jag grät när jag sa att det var okej och jag grät när jag sa att det inte rörde mig ryggen. För det gjorde för ont för att inte kännas under huden. När hon levde med det hon hatade, levde jag med hoppet om att det en dag skulle se annorlunda ut. Jag samlade alla krafter jag behövde och slog mig hela vägen ut genom dörren. I flera års tid tog jag hand om och sopade undan, log mot alla dem jag mötte och förklarade livet som bekymmerslöst. När det blixtrade log jag, när musiken fyllde dansgolven dansade jag och när någon ville hålla min hand, höll jag i den. Utan att säga ett ord.

Jag arrangerar mitt psykes krismöte och fördelar trupperna med största försiktighet. Utdrivandet är en process jag planerar noggrant och kriget blossar upp igen. Vi går ut aggresivt och jag förlorar många av mina styrkor i skottlossningar och över oplanerade skyttegravar. När fältet är rensat är det jag som har förlorat och nu har även Viljan valt att delta i kriget om mitt land, min kropp, min psykiska identitet.

Han gav upp i ett garage. Jag fick händelsen berättad, såg framför mig hans ensamhet och grät över alla mina svagheter. Skrek inåt om nätterna och gick ovan världen om dagarna. Alla brev jag skrivit till honom, alla samtal jag tänkt ringa till honom, alla böcker jag fått utgivna i huvudet som varit honom tillägnade, låg dokumenterade på datorn, i samtliga anteckningsblock och på alla mina att göra listor. När jag låg på golvet kunde jag känna parketten mot ryggraden och se livet i taket. Livet var vitmålat med dålig täckfärg.

Det faller ned ett vitt kuvert på golvet. En kallelse. Jag tittar på den och den ler mot mig. Jag går med den in i köket och den överröser mig med kärleksfulla ord. Likt en vinst håller jag den hårt mot hjärtat och den kramar tillbaka. Den natten ligger jag och tänker på omhändertagandet som generation efter generation har legat kvinnorna till i min släkthistoria. Där vi tar om hand och oroar oss för alla andra. Där vi jobbar så mycket med andras bekymmer att våra egna liv tycks bekymmerslösa, när det enda vi egentligen känner är tomhet. När det är försent går vi många år i behandling och får uppmaningar om att tänka på oss själva. Vi försöker och känner oss kärlekslösa, vi ger lite mer och dem runt om kring oss tar allt det vi har, för vi säger aldrig nej när det räcker.

När barnen med dålig uppväxt blev maskrosbarn, blommor som växte även i den hårdaste asfalt, sa en kvinna till mig att jag var en solrosflicka. Jag höll händer och fick de ensamma att känna samhörighet. Jag räddade, men bad aldrig om att räddas. Jag gav, men bad aldrig om någonting tillbaka. Jag tog situationen som den var, och klagade aldrig på att den hade kunnat se annorlunda ut.

Mager och utan blick bad jag om hjälp, tyst, ynkligt och som om jag inte menade allvar. Det var förnedrande att inte kunna klara sig själv och att inte se någon utväg. Hon skrev en remiss och skickade den akut och med kallelesen fick vi vinst. När jag korsade Kungsgatan den förmiddagen hade jag gett Livsglädjen en chans mot livet, mitt inre en vinst i kriget och jag hade vunnit mer mark än jag var van att beträda.