Hon samlar ihop alla papper och slår numret till kommunen. Ber om att få prata med den som är ansvarig i ett landskap av ärenden och blir kopplad till en mörk upptagen röst. Rösten är så upptagen att det förvånar och hon presenterar det hon noggrant har överlagt i sina inre telefonsamtal. Hon kan inte uppfatta om rösten är intresserad eller om den har lagt på, för det är alldeles tyst på andra sidan. Hon berättar om de ideella krafterna, det kontaktnätverk som finns, alla de tjejer som vänt sig till den organisation hon representerar för att de velat ha råd, hjälp eller bara ett hej.

Hennes röst arbetar sakligt igenom organsiationens funktion i kommunen, hennes röst förklarar hur fritidsgårdsgrupper går till och hur föreläsningar är eftertraktade av många av kommunens skolor. När hon frågar om han är kvar så svarar han att det inte är någonting han ger ekonomiska medel till, när hon konfronterar med den hänvisning hon har fått till honom förstår han inte vem det kan vara som skulle ha kommit på något så konstigt, när hon undrar vad ärendet om bidragsmedel tagit vägen säger han att han inte har en aning.

Hon är förbannad när han lägger på och hon är utom sig av ilska när hon förstår att organisationen ligger i gränslandet. Gränslandet där ingen vill kännas vid eller ens ta ansvar, där hon ringer informatörer som hanterar ärenden som rör föreningar och de undrar om organisationen är någon form av fotbollslag, där hon vänder ut och in på ansökningar tillsammans med jouren och aldrig riktigt vet vem det är som ska komma att hantera dem.

När hon över natten försöker beskriva sin ilska över att kommunen placerar dem mellan två stolar hoppas hon att de någon gång ska läsa det och överlägga hur det ska se ut i framtiden.

Vissa nätter räddar vi liv. Andra nätter förklarar vi att ett brott har ägt rum. Några nätter finns vi bara som en trygg osynlig vän över nätet, en vän att anförtro sig till, en vän som inte har några baktankar, en vän som kan behålla även de värsta hemligheter. Ledig tid är tid vi tillägnar de tjejer som behöver oss, för vad det än kan vara, och vi är rädda om den tiden. För tonår är svåra, tonår går fort och vi vill inte tappa någon på vägen. Vi vill finnas där vi behövs, när vi behövs. Så sätter ni oss i gränslandet, förklarar det arbete tjugotalet tjejer utför varje vecka, årets alla veckor, som ett arbete utan värde.

Vi är socialtjänsten, polisen och sjukvårdens skugga (men även psykologers och kuratorers), ibland plockar vi upp dem som aldrig någonsin vågat, velat eller orkat höra av sig till ovan nämnda, för att det är svårt att berätta, jobbiga saker att ta i samtalsrum och ibland så mycket lättare att skriva om anonymt över nätet. Vi hoppas att de väljer att anmäla om ett brott har skett, att de väljer att ta hjälp om det är vad dem önskar, att dem tar tillvara på sina liv, men vi tvingar dem aldrig. Och vi avslöjar aldrig vad de har varit med om.

Men det vi erbjuder, den kompetens vi besitter och den unika organisation vi har här i kommunen nonchaleras och ignoreras, bespottas när vi inte hör hemma i någon nämnd och inte känns vid av nämndernas individer, där vi får presentera om och förklara igen.

Jag inbjuder er att besöka oss, att träffa de tjejer som gör det här arbetet möjligt för att få information om vilka vi är, vad vi gör och varför vi gör det.

Hör av er till mig, eller till tjejerna på jouren så bokar vi en tid, där vi avslutar med en överenskommelse om att vi i framtiden ska höra hemma någonstans, kunna vända oss till personer som vet vilka vi är och som vet vilken betydelse organisationen har för kommunen och som ger oss en möjlighet att kunna överleva som organisation, men också som en vän på andra sidan att vända sig till när ingen annan lyssnar och ingen annan verkar förstå.

Vänligen
Engla-Johanna Lamell