Skriket vänder i hennes hals när slaget träffar perfekt. Ögonen spänner i hennes, ilskan vrider hennes nacke och golvet tar smällen. Hon blundar när tankarna rusar, reser sig på tio och lämnar rummet. Ryggen tar sparken, sparken för henne ut i hallen och skallningen gör allt svart. Tyst. 

Han är borta när hon vänder på sig, tar sig krypandes till vardagsrummet, blicken fäst på alla tavlorna, deras lyckliga ansikten. Drar fram kvittot på tandläkartiden som senare under eftermiddagen ligger bokad. Ringer med anledning av återbud, influensan går över hela landet. Lägger på och torkar badrumsgolvet. 

I en annan stad, när samma dag har gått mot natt, har en tonårsflicka låst in sig på sitt rum. I panik låst dörren trots att festen pågår utanför. Ilskan får henne att krossa spegeln, hatet får henne att somna. Det ligger glas på golvet när hon vaknar och örngottet får hon byta. Det är tidig morgon och solen har flera timmar på sig att gå upp. Men hon vill aldrig att den ska gå upp igen, hon vill aldrig behöva lämna sitt rum, sin trygghet. Han kan vara vart som helst, en bekant som på bara några sekunder blivit hennes största skräck. 

I en villa någonstans i Sverige, tidig vintermorgon, sitter en tvåbarnsmamma sömnlös. Hennes man skriker, raseriet vet inga gränser den här gången. Hon vet inte vad hon har gjort, men det hon har gjort var fel, så fruktansvärt jävla fel. När han drar ned henne från stolen i köket får hennes stämband bli hennes försvar. Hennes kropp orkar inte stå emot den fysiska kraft han besitter. Hans händer känns alldeles för hårda mot hennes hals, skriket tystnar och han försöker väcka henne. Men hon kommer aldrig att vakna igen. 

Olika former av fysiskt våld, men alla med en sak gemensamt. En handling utförd efter ett övervägande, ett övervägande som handlar om att gå från tanke till fullbordande. Det finns inga ursäkter, det finns inga situationsförklaringar eller förmildrande omständigheter. Det finns absolut ingenting som kan få handlingen ogjord eller mindre brutal. Berättelserna ovan handlar om tre kvinnor, varav två överlever våldet dem utsatts för. Två kvinnor vars fysiska skador kommer att läka, men de psykiska skadorna, skadorna som inte syns som blåmärken, rodnader eller öppna sår, kommer aldrig att läka helt. Den tredje kvinnan kommer aldrig att vakna igen och två barn förlorar sin mamma.
 
Berättelserna är av mig diktade, alla eventuella likheter mellan berättelserna, personerna och situationerna i detta blogginlägg och verkliga personer och situationer är helt och hållet oavsiktliga. Jag har dock låtit mig inspireras av verkligheten för att kunna spegla ett Sverige som fortfarande har ett enormt arbete att ta tag i under rubriken "Mäns våld mot kvinnor".

2009 mördades 16 kvinnor i Sverige. För dem kvinnorna var förövaren en man som de kände väl. 2010 har precis avslutats och därtill kommer nya siffror. 2011 har precis börjat och med detta år önskar jag att begreppet "kvinnofrid" blir ett begrepp som ska komma att återspeglas den 31 december, 16 kvinnor dödade av män de aldrig trodde sig mista livet till är 16 kvinnor för mycket.