Journalisten och varumärket

Journalisten och varumärket, en debatt arrangerad av Publicistklubben som hölls i veckan, blev hett omdiskuterad. Debatten handlade om huruvida en journalist måste skapa sig ett starkt varumärke för att kunna göra sitt jobb, och vad det varmärkesbyggandet gör med det journalistiska hantverket. På ena sidan i debatten stod journalisträvarna Stina och Janne, på andra sidan de bloggande mediepersonerna Ebba och Alex. (Amelia Adamo var också med som något slags mellanting).

Ganska snart kom debatten att handla om de äldre journalisternas fördomsfulla hållning gentemot bloggar och andra sociala medier, samt vad det innebär att bygga ett varumärke.

Jag tycker det är synd att vi ska fastna i någon motsättning gammalt och genuint mot modernt och kommersiellt. Det som de gärna glömmer är att Stina och Janne också är sina egna varumärken, vare sig de vill eller inte. De står kanske för andra saker än Ebba och Alex, men de är minst lika kända och folk har minst lika många åsikter om dem. Jag skulle säga att så fort du är en känd person, så har du ett varumärke att hantera.

Jannes översittarstil och Stinas lite flamsiga inställning till sociala medier kan man bli lite trött på. Att leka ball och ovetandes om moderna påfund är oftast bara tröttsamt och man kan vänta sig mer av dessa rutinerade journalister.
Däremot kan jag hålla med om det jag tror Janne försökte säga. Det finns ett behov av en granskande journalistik, det man lär ut på journalisthögskolan måste vara att vilja syna och granska makten, inte att gå dess ärenden.

Jag håller inte med om de så kallade sociala medierexperterna om att "alla är journalister". Vi lever i en tid där vi förväntas vara våra egna experter men det är inte alltid bra. Vad sker när nyhets- och informationsflödet är oändligt och vi inte orkar eller kan välja?

Jag tror att den granskande journalistiken och public service är viktigare än någonsin när den stora massan inte längre behöver nöja sig med att vara en massa.
När den lilla människan kan nå ut med sina budskap bara genom att starta en kioskvältarblogg eller skriva ett kontroversiellt twittermeddelande - då gäller det att vi fortfarande vet att kritisera vår källa eller låta proffsen göra det.

Vad tycker du? Se debatten här.

Kommentera Läs kommentarer (1)

Rättegång mot en avskydd man

Så står en av Nordens mest avskydde män inför rätta.

Varenda nyhetssajt jag besökt i dag har rapporterat från rättegången. Det har varit livesändningar, reportage och expertutlåtanden, och varje gång jag slår upp en sida får jag en ny bild av Breiviks nuna upptryckt i ansiktet. Det är med ett lätt illamående jag stänger ner webbsidan.

Varför ska en psykopatisk massmördare få ett så stort medieutrymme? Frågan kastar jag ut på Twitter. En norsk journalist svarar att vi vill alla få insikt i Breiviks galenskap. Jo, jag förstår. Det är mänskligt att vilja veta varför, vad drev honom att begå detta ofattbara vansinnesdåd. Men ändå. Insikt i galenskap är att det är just galenskap. Det finns inga svar, inga godtagbara orsaker till varför han dödade 77 människor den där julidagen.

Tragedin i Norge har funnits i medierna från början till slut: från Breiviks obskyra gemenskaper och ”självstudier” på Internet, till de förtvivlande twittranden från Utöya, till rättegången där Breivik får sina ord spridda genom hundratals digitala kanaler. Vi, i vår vilja att förstå, sprider således hans budskap vidare. Är det rätt? Kan man fråga sig.

Vi kan också sluta låtsas att vi är förvånade. Högerextremismen har puttrat i Europa under lång tid. Det räcker med att surfa runt lite på nätet och man blir mörkrädd. Breivik må vara en ensam galning, och hans handlingar må vara unika i sin brutalitet, men ensam med extrema åsikter är han inte. Det finns många därute som anser att människor med en viss tro eller ursprung inte är vatten värda. Hur ska vi hantera det hatet?

Kanske med att börja ta itu med de problem som finns, visa att vi tar itu med dem och visa vad gott det gör. Det kanske inte räcker att bekämpa hatet med kärlek, vi kanske måste visa på siffror och sanning också.

Dessutom. Den dagen man ägnar en god människa som kämpar för det goda samma mediautrymme kommer jag applådera högt.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Hej, jag är en tjej på 11 jordsnurr...

Hur många brev skriver du?

Själv skriver jag alldeles för få.

I dag stod jag i köpcentrat med vagnen lassad av lax, äggkoppar och sockergodis, och i min väg tornade en hylla av påskkort upp. Jag stannade, funderade. Påskkort? Äsch, det skickar jag på mejlen. Eller på fejan.

När jag åkte hemåt funderade jag vidare. I föräldrahemmet har jag en garderob full av skokartonger. I varje kartong ryms hundratals brev.

Brevväxla var något man ägnade sig åt innan den digitala revolutionen kom.

Jag kämpade med andra barn om utrymmet på insändarsidorna i någon av de barntidningar som fanns. En gång lyckades jag och fick min annons publicerad i en tidning (kan det ha varit Kamrat-Posten?).

Annonsen löd något i stil med; ”Hej, jag är en tjej på 11 jordsnurr som vill ha brevvänner i åldern 10-13 år. Mina intressen är att skriva, rita och bada. Min idol är Seal”.

Jordsnurr var något alla skrev (även om det egentligen var jorden-runt-solen-snurr som man borde skriva eftersom ett jordsnurr bara är ett dygn, enligt Duktige Peter i min klass.)

Åldersspannet var också viktigt – för små brevvänner var tråkigt och för stora var lite läskigt. Intressen sa mycket om ens personlighet och att ange idol var också viktigt. (Själv hade jag legat febersjuk på en skidresa och dagana i ända sett musikvideon Crazy med Seal och därför fastnat för den artisten.)

De närmaste dagarna rasade det in brev.
Jag kände mig som en kändis. Där kunde jag välja och vraka mellan brevvännerna. Breven kom från hela Sverige, och till och med från utlandet.

Jag lärde mig mycket engelska genom att skriva till tjej som hette Jana. När jag började brevväxla med Jana var hon 11 år och bodde i Tjeockoslovakien, Banská Bystrica. Under vår brevväxlande tid hann hennes land delas i två.

Det var spännande att läsa om andra barns liv och tankar. Vissa skrev om sina semestrar, andra skrev om pojkar som de tyckte om. Breven var blåa, rosa, fulla med bokmärken eller foton på hundar eller skrivna med glitterpennor. Bakom orden låg barns tankar och liv. Kanske är det därför jag har så svårt att göra mig av med de där skokartongerna.

Brevvänner, består dem då?

Kanske, kanske inte. En flicka från Boliden brevväxlade jag med i många år, men vi tappade kontakten. Sedan hittade hon mig på Facebook. Hon berättade att hon sparat alla mina brev, precis som jag.

Jana från Slovakien besökte mig i Sverige två gånger och utbildade sig sedan till engelskalärare.

Även henne är jag vän med på Facebook. Men om jag skulle vilja skriva henne ett riktigt brev skulle det inte vara omöjligt.
Jag minns fortfarande hennes adress utantill.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Kony 2012, slug propaganda eller en vilja att förbättra världen?

Vet du vem Joseph Kony är? Om du hört om honom under de senaste dagarna så betyder det att Invisible Children har lyckats.

De senaste dagarna har dokumentärfilmen Kony 2012 spridits som en löpeld genom sociala medier och nättidningar. Bara på några dygn klickades filmen 30 miljoner gånger på YouTube. Bakom filmen och kampanjen står den ideella organisationen Invisible Children, vars syfte är att göra Kony känd och synliggöra de brott han har begått.

Förra året lyckades organisationen få USA’s regering att skicka 100 soldater till Uganda. Ett mål är att det militära stödet till Uganda ska fortgå. I dokumentären beskrivs hur den ugandiska armén är i behov av amerikansk teknologi och expertis för att kunna hitta, fånga och arrestera Kony en gång för alla. Man vill också att vi ska skänka pengar och sprida kampanjen genom ett ”action kit”.

Dokumentärfilmen är både hemsk och snygg. Det stinger till i hjärtat när jag hör om barnens öde och instinktivt känner jag att jag vill hjälpa. Samtidigt knackar logiken mig på axeln. Vänta lite nu. Är det verkligen rätt att skicka amerikansk militär till Uganda? Hur ser det ut med den armé man stödjer, har de rent mjöl i påsen? Har inte de också mördat civila och hållts med barnsoldater?

Kritiker säger att Invisible Children har kopplingar till politiska organisationer med en egen agenda. Andra pekar på att intänkterna mest går till administrativa kostnader eller ner i militärens ficka – inte till de behövande i Uganda.

Inom postkolonialism talas det om ”den vita mannens börda”, det vill säga den vita medelklassmannen som ska hjälpa sin ”outvecklade” bruna broder till att bli lika ”civiliserad” som honom. (Eriksson Baaz har skrivit mycket intressant om detta). Här ser vi den amerikanske filmregissören som blir far och plötsligt får ett världssamvete. Hans uppdrag blir att ”rädda en brun pojke" från den ”brune onde mannen”. Han pekar på en bild av Kony och säger till sin son: ”he is the bad guy”.

Det som hänt, och händer, i Uganda är förfärligt. Och jag känner mig lite förfärlig som kritiserar människor som engagerar sig. Tänk om det inte finns en dold agenda. Har vi kommit till en punkt där vi inte vågar tro på att någon vill göra något för att den personen faktiskt bryr sig?

En intressant aspekt i det hela är de sociala mediernas makt, som alla nu talar om. Den lilla människan kan göra stora förändringar genom att sprida sitt budskap genom twitter och Facebook.

Eller?

Förändrar vi verkligen något genom att titta på en film, beröras, gilla och dela? Vad gör vi sedan? Blir det verkligen en förändring? Och reflekterar vi egentligen över vad det är vi skickar vidare, vem som står bakom det snyggt förpackade budskapet och varför?

I ett kommentarsfält läste jag följande inlägg:

”We are a one click nation, like and share, there isn’t a button for think…”

Kommentera Läs kommentarer (0)

Hej Estelle. Hejdå flickorna på TV2.

Prinsessan Estelle är född. Hennes födelsedag karaktäriserades av tre saker: Hennes namn (ska hon heta Istelle eller Estelle?), hennes framtid (monarkins vara eller icke vara?) och Herman Lindkqvists lätt nervösa utspel.
Själv minns jag starkast ett tweet där någon undrade om hon kommer bli som Jim Carreys karaktär i The Truman Show - en dag kommer hon simma rakt ut från Riddarholmen och slå huvudet i väggen.

Eller så blir hon vår första mediesmarta, heltidsbloggande och varumärkesbyggande prinsessa som tar järngrepp om medierna.

Vi går helt klart mot nya tider: Flickorna på TV2 har sagt hejdå.
TV-hallåornas tid i SVT är över och Justine Kirk blev den sista att synas i bild. Hennes avsked finns såklart att se på SVT play.

Och förresten. Facebook får svenskarna att må dåligt. Denna inom citationstecken nyhet basunerades flitigt ut i början av veckan. Läste man lite till såg man att om man var kvinna, lågavlönad och lågutbildad så mådde man lite extra dåligt. Det menar ni inte, kära undersökare! Jag som trodde att de som mådde dåligt av att jämföra sina liv med andra var högutbildade och välbetalda män i innerstadsområden! (Särskilt de som kör en sportig bil av valfritt märke).

Vad brukar man säga – intet nytt under solen. Det är knappast en nyhet att inget gör oss så olyckliga som föreställningen om att andra människor är mycket lyckligare än vi.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Medier och förändringar

Det intressanta med medier är att de är föränderliga.

Precis som vi ändrar oss, våra vanor, vår kultur och våra samhällsystem, så ändrar vi våra sätt att kommunicera.

Massinformation och massmedia är två begrepp som tydligt beskriver mottagarna som en "massa" som ska "informeras" från en tydlig och auktoritär avsändare. Denna modell blir allt mer förlegad i en värld där människan kan hitta, söka och ställa krav på sin egen information.

Uppsala kommun har satsat på att ge medborgarna större utrymme. De har infört en "Tyck till"-funktion som ligger som en knapp på varje webbsida. Här kan vi medborgare lämna synpunkter och ställa frågor om saker som rör vår kommun. Frågorna besvaras av kommunens tjänstemän och det finns möjlighet för andra att ta del av svaren. Uppsala kommun fick i höstas ett pris för sin webbplats, vilket tyder på att de är på rätt väg.

Denna funktion är ett tecken på hur pendeln svänger. Vi vill ha chansen att ifrågasätta auktoriteter och göra vår röst hörd. Den lilla människan har större inflytande. Idag vill ingen massinformeras, vi är ingen massa utan enskilda individer som vill kommunicera med ledare och politiker.
Detta tidens tecken pekar också på hur synen på den enskilda människan har förändrats. Man vill höra folkets röster, man tar deras åsikter på allvar. Det beror nog på att i dag vet alla vilken förödande kraft och inflytande en blogg, en facebookgrupp eller en twitterröst kan ha.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Innebandypojken som försvann

En pojke lämnas i snålblåsten utanför Fyrishov. Han gråter och saknar jacka. En tränare kommer dit och undrar hur det är fatt. Pojken berättar att hans pappa har lämnat honom kvar eftersom han spelade för dåligt.

En sådan nyhet är som gjord för media. Rubriksättarna på webbtidningarna måste dreglat, de behövde inte ens anstränga sig, de visste att nyheten skulle generera mer klick än både prinsessans Victorias mage eller den senaste juholtaren.

Diskussionen gick varm. Vem var pojken, vem var pappan, vem var det som hade polisanmält och vad var brottsrubriceringen? Ett tag talades det till och med om två olika pojkar. Problemet var att ingen visste vem pojken var eller vilken klubb han tillhörde. Ett tag frågade man sig om det verkligen existerade en pappa och en pojke. Det var för många lösa trådar.

Nu senast rapporteras det om ett missförstånd. Det hade inte alls hade gått till på det viset som berättas ovan. Pojken hade blivit upprörd över att ha förlorat, men pappan fanns hela tiden i området och hade inte haft en tanke på att lämna sin son kvar.

Snart kom kritiken mot media att inte kontrollera sina källor i jakten på ett ”scoop”.

UNT's chefredaktör uttalar sig om publiceringen och förklarar hur man bedömer historier innan publicering.

Pseudonyheter är inget ovanligt. Folk uttrycker sig inte alltid på bästa sätt och missförstånd sker. Dock borde man som rutinerad journalist ha lärt sig att en historia oftast har två, eller flera, sidor, och dessa sidor kan skilja sig totalt från varandra.

Berättelsen om innebandypojken fick genomslag – det borde man ha förutsett – i både etablerad media som i Internetforum. Skillnaden är att på nätet efterföljs inte samma publicistiska regler. Nu var mystiken kring innebandypojken och hans pappa ovanligt stor, men hade de haft otur hade de, liksom tränaren som tipsade media, varit uthängda med namn, adress och bild vid det här laget.
Det hade förmodligen varit förödande för familjen, särskilt om historien nu inte var sann.
Med den fria och delbara informationen blir kanske källkritik viktigare än någonsin.

Vad som egentligen hände den där kalla dagen på Fyrishov vet bara pojken, pappan och tränaren. Vi andra kan bara spekulera.

Dock är det bra som har dykt upp i kölvattnet efter den här historien - nämligen debatten kring osunda idrottsföräldrar. Även om innebandypojkens pappa inte tillhörde den kategorin så finns det många barn därute som far illa på grund av sina föräldrars beteenden i idrottssammanhang.
Kan någon av de föräldrarna få sig en tankeställare så är den senaste tidens debatt värt varje spaltutrymme.

Kommentera Läs kommentarer (6)

En tyst plats

Det digitala bruset surrar allt högre.

Överallt lockas vi in på nätet för information, tjänster, erbjudanden eller medlemskap.
Besök vår webbsida för mer information.
Vi finns på FaceBook.
Följ oss på Twitter.

Dela, tipsa, rekommendera.

För att hänga med i svängen måste du finnas där, lyssna in, hålla koll.

Och självklart också vara personlig och bemötande.

Det handlar trots allt om kommunikation.

En person som tyckte att bruset blev för högt var Amitay Tweeto. Han skapade därför en webbplats som inte vill sälja dig något eller få dig att dela med dig av något. The Quiet Place Projekt är en webbplats som bara erbjuder dig – en paus.

”The idea came from a personal need to get some quiet for myself. I, like everyone, consume social networking all the time so I know how noisy it can get and how easy it is to forget to take some time for yourself.” har Amitay Tweeto själv sagt om sin webbplats.

Tanken är fin. Budskapet är viktigt. Men jag besöker The Quiet Place Projekt och hittar ännu en webbplats som vill säga mig något, som vill att jag ska göra något, som har budskap åt mig. Jag förstår, men detta är inte mitt tysta och lugna ställe. Denna webbplats, precis som många andra, önskar en aktivitet från min sida.

Precis som Amitay Tweeto kan många av oss ha behovet av att koppla bort för en stund. Men ska något göras ska det göras på riktigt.

Mina förslag:

- Gå och simma. Så vitt jag vet överlever inga smartphones en simhall.

- Gå en skogspromenad. Sluta inte att gå förrän du blivit riktigt trött och tankarna flyter lite långsammare. Det är förbjudet att ta med iPad eller annan musikspelare – du får bara lyssna till skogens ljud.

- Stäng av datorn. Vänteläge räknas inte.

- Pausa dina konton på sociala nätverk ett tag. Tro mig, de viktiga händelserna i din umgängeskrets får du reda på ändå.

- Läs en bok. Ett utmärkt medium som inte kräver mer av dig än att du ska läsa och fantisera.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Gilla, gilla, gilla

Det mest geniala Mark Zuckerberg skapade med FaceBook var inte nyhetsflödet. Det var heller inte designen, möjligheten att lägga till vänner eller att ladda upp kort.

Det geniala var den lilla knappen ”gilla”.

En av de grundläggande behoven hos människan är bekräftelsebehovet. Vi vill helt enkelt bli bekräftade.

Detta behov uppfylls på FaceBook, när du skriver en statusuppdatering som dina vänner kan bekräfta genom att ”gilla”. Hur enkelt som helst.

Kanske var det ”gilla-knappen” som blev FaceBooks enorma framgångsfaktor. Sociala digitala nätverk hade vi sett tidigare. Hi5. Lunarstorm. Sonico. MySpace. Vad hade FaceBook som inte de hade?

Svar: De var inte tillräckligt sociala. De var inte nutid.

Det kändes inte som att människor faktiskt fanns där.

”Gilla-knappen” förändrade detta.

Plötsligt kunde vi göra små fotsteg i det digitala nätverkets alla rum. Vi kunde lämna ett mänskligt signum, ett bevis på att vi faktiskt hade varit där.

Och ännu viktigare:

Vi kunde bekräfta varandra.

Mycket skrivs om mobbing på FaceBook, att folk mår dåligt för att deras inlägg ignoreras. Så kan det mycket väl vara. Precis som att vi mår bra när 10 vänner gillar vår status mår vi mindre bra om ingen bryr sig om vad vi hade skrivit.

Men är det inte så på riktigt också?

Om du säger att du har ont i tanden och ångest för att gå till tandläkaren, och ingen i din närhet försöker trösta dig eller säga att det inte är någon fara, hur känner du dig då?

”Gilla” är det nya svarta. Plötsligt kan du gilla allt från videoklipp på YouTube till nyhetsartiklar på tidningars webbsidor eller varför inte informationssidor på myndighetswebbar. ”Gilla oss” har fått en stor betydelse och innebörd i marknadsföringssammanhang.

Bekräftelsebehovet är stort. Du vill både bekräfta och bekräftas.Vi kan inte längre skilja på digitala nätverk och verkliga livet. Det som i stället händer är att vi börjar ta in våra beteenden i datorn. Och när de väl fått fäste, så sprider de sig.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Bilden som aldrig blev av

Varför har man inte en mikrokamera inopererad i ögonlocken, tänker jag ibland. En blinkning, och så klick – bilden förevigad.

Oftast tänker jag så när jag inte har möjlighet att fotografera. Som när jag sitter på cykeln.

Brinnande gryningsljus bakom Stadsträdgårdens silhuett, där träden speglar sig majestätiskt i ån. Gator som glittrar av frost, en nattlig färgskala i vitt, grått och indigo, en ensam fotgängare stretar fram längs Fålhagsleden. Eller barnen, som leker i lövhögen, skrattande munnar i ett virrvarr av gult och en farmor som lyckligt ser på.

Åh, tänker jag. Om jag ändå hade kunnat fotografera det där!

Det finns särskilt en bild som återkommer till mig.

Det var i våras. Jag cyklade hem från jobbet. Cykelvägen ledde genom en park och jag minns att allt var sådär ljusgrönt och förväntansfullt.

På en bänk satt de. Ett ungt par. Hon var något längre än honom, de hade båda utväxt hår och påminde mig om tonåringarna i den här musikvideon.

De kysstes.

Sådär klumpigt och innerligt som bara tonåringar gör. Som om världen skulle gå under 2012 eller som om den ena vore människa och den andre vampyr. Ni fattar vad jag menar.

När de hörde mig komma lossade de hastigt på sin omfamning, skamset, som om de blev påkomna med något dumt. Flickans händer föll ner mot knäet och hon dolde ansiktet bakom den långa luggen. Pojken däremot, såg upp och mötte min blick.

Jag lovar. Det var nästan så jag slogs av cykeln.

Hans ansikte strålade av blandade känslor - det var skam, det var fascination, det var den djupaste av all lycka. Han var röd om kinderna och han log, liksom förundrat, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Det var precis som om han frågade mig är det så här det känns? Och jag ville bara nicka och säga ja, det är så det känns, att vara ung och galet förälskad.

Det tog ett ögonblick, sedan hade jag passerat dem, och allt var borta.

Det hade kunnat bli den perfekta bilden. Flickan som fnissande dolde sitt ansikte mot pojkens taniga axel. Pojken något tuffare, stärkt av hennes kärlek vågade han se upp. Deras sammanflätade uppenbarelse, deras nav i världen där på den slitna gamla träbänken.
Men det blev ingen bild.
Jag cyklade, jag hade ingen kamera, och hade jag haft en så tror jag ändå inte att de hade uppskattat att bli fotograferade.

Så bilden blev kvar i mitt huvud.

Men nu har jag i alla fall återgett den i ord.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Har du tid att vara ajour?

Har du hört talas om Ajour?

Kanske. Kanske inte.

Ajour är en sajt och bakom den står en grupp människor med kopplingar till nyhets- och webbsfären. Syftet med sajten är att fånga upp aktuella händelser. Skribenterna har själva beskrivit sig som ”redaktörer för Internet”.

Tanken är bra. I dagens medielandskap är det lätt att hamna med huvudet under vattenytan. Tekniken och de sociala medierna erbjuder oss möjligheten att veta allt, här och nu, i realtid. Vi kan också sprida nyheter själva – utrop på 140 tecken som sprider sig likt eld på oljat vatten.

Ajour ska bli ett slags nav i den där surrande nyhetshärvan. En sajt man kan luta sig mot och lämna med vetskapen om att man har läst det senaste av det senaste. Bara tiden kan avgöra om det är ett bra koncept. Det ska bli intressant med en framtida utvärdering – vilka läsare har man, vilka är det som kommenterar och skriver, och vilka nås egentligen av nyheterna? Jag hoppas att man lyckas plaska sig ur den ankdamm som en svensk mediesfär lätt kan bli.

Jag hade tänkt skriva lite om vad den nya tekniken innebär för journalistiken och utvecklingen av denna, men jag tycker att Anna Lindberg gör det bra så jag länkar till hennes krönika i Medievärlden.

Kommentera Läs kommentarer (0)

En kärleksförklaring till pappersupplagan

Hur länge till? Tänker jag när jag håller min dagsfärska morgontidning i handen vid frukostbordet.

Mediehusen drar åt svångsremmen.
Miljoner ska sparas, antalet anställda minskas och det omorganiseras. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sa nyligen att man i huvudsak kommer att satsa på de elektroniska upplagorna, medan pappersupplagan kommer att vara ”en av alla de saker Aftonbladet gör”.

Att webben skulle bli större, och till och med växa om pappersupplagorna, visste nog många.

Men kan, och kommer, de digitala upplagorna helt ersätta tryckt press?

Det är ju något speciellt med tryckta tidningar.

Nu har jag aldrig ägt en tryckpress, men man tager vad man haver.

I slutet av 1980-talet köpte mina föräldrar en kopiator.

Min lycka var gjord!

När de andra barnen sprang runt och lekte röda vita rosen, land och rike eller kastade slajm på varandra, så smet jag in i mina föräldrars kontor.

Där stod den.
Stor, vit och modeeern. Hutlöst dyr - men vilken skönhet.

En ny värld öppnade sig för mig. Plötsligt kunde jag omvandla mitt ineffektiva plitande med handgjorda böcker till massproduktion.

Djupt inspirerad av Bamse, Kamrat-Posten och någon barntidning från Svenska kyrkan skapade jag en egen tidning. Den innehöll allt från intervjuer, pyssel och brevkompisannonser till möjlighet att skänka pengar till Rädda Barnen.

På baksidan fanns en tydlig talong för blivande prenumeranter.

Ingen i grannskapet kom undan.

Den tryckta tidningen. Vad betyder den för oss? Är det av nostalgiska skäl vi låter den leva, för att den alltid har funnits, för att det alltid varit så?

Eller är det en trygghet att få de viktigaste nyheterna servererade till frukosten, noggrant utvalda och skrivna för att vi ska förstå?

Kanske är det jobbigt med det egna ansvaret, där vi själva måste söka informationen genom att följa de viktigaste nyhetshändelserna i forum eller bli våra egna reportrar på twitter.

Möjligen handlar det också om kvalitet. Upplever vi det tryckta ordet som lite bättre, lite tyngre, än det digitala? I en webbvärld där vem som helst kan klicka iväg vadsomhelst, vad gör det med kvaliteten och trovärdigheten? Det tryckta ordet har en historia av professionellt urval, faktagranskning, korrektur och logistik. Litar vi mer på det tryckta ordet?

Fortfarande får jag en speciell känsla när jag kommer till föräldrarnas kontor och ser den gamla kopiatorn trona i sitt hörn. (Jo visst, den bara går och går, till skillnad från dagens kopieringsapparater.)

Jag kan förnimma mig lukten av nykopierat papper, känna stoltheten i att se mina teckningar och texter avbildas gång på gång, och den slutliga tillfredsställelsen när jag höll min färdiga, noggrant häftade produkt i mina händer.

Tyvärr var utbudet större än efterfrågan (en vanlig orsak till tidningsdöd).

Min tid som tidningsredaktör var intensiv men kort.

(Snart övergick jag till att starta klubbar i olika teman, där jag kunde trycka upp stenciler till en måttligt road medlemsskara.

Men det är en annan historia.)

Kommentera Läs kommentarer (1)

Lagom nära döden

Det är inte ofta jag hinner gå på teater, men när man väl tar sig dit, och ser något som är riktigt bra, då blir man glad.

”Lagom nära döden” hade premiär på Uppsala stadsteater i veckan. Jag lämnade teatern med ett snett leende. Snett, för att pjäsen var fantastiskt rolig, men också hade framkallat den där bitska känslan av igenkännande.

I korta ordalag handlar pjäsen om människans paradoxala växlande mellan att vilja hjälpa varandra och att kunna trampa på varandra. I början ser vi hur de peppande, positiva hjälpsamheterna försöker att stötta diverse olyckliga varelser med hurtfriska tillrop eller ömsinta kramar. Dock kommer man inte ifrån känslan av att de bryr sig mer om uppdraget att få hjälpa, än om personen i fråga verkligen mår bra. När en av hjälpsamheterna inte längre orkar vyssja och amma (!) en medelålders misslyckad författare, utan gör uppror, så gör världen svängom och alla ska plötsligt klara sig själva.

”Vad väljer du, lycka eller olycka?” ”Vi kan inte hjälpa dig, men vi kan hjälpa dig att hjälpa dig själv!” eller ”Du kan, om du bara bestämmer dig!”
mässar människorna kring de som fallit ihop under sin egen ångest.
Och visst skrattar man när man känner igen replikerna.
Vi läser dem dagligen i självhjälpsböcker, i självhjälpsprogram, i denna epok där tron på den individuella kraften är förödande stor.

Samtidigt har vi skapat ett samhälle som är relativt fritt från större katastrofer eller misär. Vi är vana vid att ha ett system som tar hand om oss.
Vi sjukskriver oss för sjukdomar som man i vissa länder bara skulle skratta åt och vi skonar våra barn från tråkigheter som att kunna laga mat eller tvätta kläder.

Pjäsen innehåller mycket, och allt är det mänskliga känslor och relationer. Just teater, detta gammel-gammel-media, har sin styrka i att förmedla ett budskap direkt utan att störas av diverse brus. Det är något unikt i det, och något som är värt att värna.

Kommentera Läs kommentarer (1)

Stjärnor i TV

Dokusåpor är ett fenomen som slog klorna i svenskt TV-media i slutet på 90-talet och fullkomligt exploderade i olika genrer. TV-tittarna fick lära känna flera människor, som från att ha varit helt anonyma blev Robinson-Robban eller Baren-Henrik med hela (nåja) svenska folket.
Det fanns en fascination av mediets makt att lyfta en vanlig (nåja) Nobody, till att bli en kändis. Media skapade kändisar i dokusåpor. Vi såg solstekta och utsvultna öbor pakta ut varandra, vi såg storbystade blondiner ge den svenska synden ett nytt ansikte, vi såg människor gråta, älska, hata, supa och slåss framför kamerorna. Och de gjorde det frivilligt.

I dag kan man se en viss mättnad i detta. Vi orkar inte längre titta in i andra människors vardag, eller se ungdomar sitta och dega i soffor i en låst lokal. Vi vill se något annat.
Förnedrings-TV har gjort sitt, nu vill vi se folk ha trevligt. Och eftersom trevligt lätt blir tråkigt, då måste man skruva det lite extra.
Varför inte kändisar som har trevligt?

Den nya TV-trenden innebär att vi får lära känna kändisar i olika realitysammanhang.
Det är stjärnor på slott, stjärnor i köket, stjärnor som sjunger varandras sånger. Och i sofforna sitter vi, vanliga Svenssons och tittar fascinerat på de där Oåtkomliga. Han den där kände idrottaren, han är ju riktigt sympatisk! Och den där sångerskan, så duktig hon är! Och vem anade att den där gamle folkkäre artisten hade humor?

En PR-kampanj, har det kallats. Och visst är det lite så. Vi kan se ett samband mellan deltagande i TV-såpor och klättrande på albumlistorna. Det är större chans att en såpastjärna (i dess rätta bemärkelse) får sitta med i diverse morgonsoffor eller pratprogram efter att ha visat "sitt rätta jag". Så självklart, det är taktik. Men kanske också en slags win-win-situation.

Frågan är, vad kommer härnäst?
Vad blir peaken?
Kungafamiljen i en realityserie, kanske? Äta middag med kungen, se hur Silvia väljer kläder till en bankett, följa med Vickan på uppdrag...
Det vore något!
Eller förresten.
Vissa saker ska nog stanna i den fjärran och mytomspunna värld som är stjärnornas.
Glöm att jag sa det.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Kommentarsfälten stramas upp

Någon som sett ett rasistiskt inlägg i ett kommentarsfält? Ja, jag trodde väl det.

I går gjorde flera stora tidningar gemensam sak i att ta itu med kommentarsfälten.

Högre krav på registrering och inloggning kommer att krävas av de som vill kommentera en nyhetsartikel på nätet. DN stänger kommentarsmöjligheten på obestämd tid och uppger anledningen att man inte hinner moderera kommentarsfälten. Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, skriver i sin blogg att han ”inte vill vara en distributör av anonymt hat och intolerans.”
För visst har kommentarsfälten länge dominerats av en grupp arga och högljudda figurer, många gånger med främlingsfientliga åsikter.

Kombinationen Internet och rasistiska budskap är inget nytt. För några år sedan fälldes Aftonbladets dåvarande ansvarige utgivare Kalle Jungkvist för bristande tillsyn av den välbesökta debattsajten Tyck till, där det förekommit nazistiska tillmälen. Människor med extrema och förbjudna åsikter har en utmärkt plattform på Internet, där de anonymt kan sprida sina budskap och frottera sig med likasinnade. En välbesökt nätupplaga ger dessutom ett ypperligt tillfälle att få spridning.

En annan obekväm sak är den så kallade ”nätmobbingen”.
Om en expert uttalar sig, en person intervjuas eller någon annan blir belyst i en artikel, förekommer det ofta bitska kommentarer om personen i fråga. Detta kan i värsta fall leda till att folk drar sig för att uttala sig i media. Varför vill man intervjuas om man riskeras att hånas i kommentarsfälten, som dessutom kan vara sökbara och därmed kopplas samman med ens namn eller titel?

I vanlig ordning har viljan varit större än resurserna. Tidningarna har så gärna velat släppa in utomstående debattörer, bjudit in till god debatt, men de har inte kunnat hantera gensvaret eller bemöta vad som uppstått. Det har aldrig funnits en plan; vad ska vi göra med kommentarerna? Det är som om journalisten och skribenterna talar förbi varandra.

Internets grundpelare är att det ska vara socialt. Vi förväntar oss att kunna interagera med innehållet. Vi vill kunna dela, kommentera, debattera. Och det kommer vi att fortsätta med. Jag tror inte att ett krav på registrering kommer att döda kommentarerna.
Det har det inte gjort förr, det kommer det inte göra nu.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Exklusiv intervju med en mördare

Motvilligt läser jag intervjun med Anna Lindhs mördare i dagens Expressen.

”Exklusiv intervju” kallar man det.
Som om killen var en annan Greta Garbo.

Onsdagen den 10 september 2003 satt jag och mina studiekamrater på en kinarestaurang och åt middag. Stämningen var förväntansfull. Vi läste alla första terminen MKV och var i full färd att lära oss om TV-mediet och uppbyggnaden av debattprogram.
Samma kväll skulle TV4 ordna en utfrågning, där bland andra Anna Lindh skulle delta. Vi hade fått chansen att sitta i publiken.

Snart fick en i gruppen ett SMS från sin flickvän. ”Det blir nog inget debattprogram” skrev hon. ”Anna Lindh har blivit överfallen”.

Vi väntade ett tag, osäkra på vad som hänt. När servitören slog på TV-apparaten i ett av hörnen och nyhetssändningarna rullade förstod vi dock allvaret. Jag tog tåget hem till Uppsala, besviken.

Nästa morgon vaknade jag till nyheten. Jag trodde inte det var sant.

Anna Lindh var död.

Mördaren, intervjuad. Han skyller sitt dåd på föraktet mot politiker och samhället. Han var fattig, arg och besviken. Dessutom drogpåverkad. De där omtalade ”rösterna” verkar inte ha funnits. Det räckte med hat och droger.

Anna Lindhs mördare var inte unik, även om han gjorde något unikt. Han är inte ensam, det finns flera människor därute som drivs av samma destruktiva hat. Kanske är dessa isolerade, världsfrånvända människor en av de största farorna i vårt annars stabila samhälle. Och kanske späder vi på riskerna genom att tilldela dem spaltmetrar och engagemang i sociala medier.

Hursomhelst.

I samma stund som denne man valde att stöta sin kniv i Anna Lindhs kropp förlorade han all rätt till några exklusiva intervjuer. Jag är inte intresserad av att låta honom "tala ut".

Däremot läser jag gärna spaltmetrar om människor som kämpar för att göra världen till ett säkrare, bättre och vackrare ställe.

Kommentera Läs kommentarer (0)

En blogg om ett rop på hjälp

“Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal.”

Under 2010 arbetade Josefine, Linnea och Sara som volontärer på ett adoptionscentrums barnhem beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet bor omkring 100 barn.

Volontärerna blev dagligen vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel och sexuellt förtryck. Detta har barnen på barnhemmet levt med under många år. Utövarna av misshandeln kallas i bloggen Mammu och Secretary och är föreståndare vid hemmet.

Volontärerna skrev till de ansvariga på adoptionscentrum om misshandeln och förväntade sig en snabb respons. I stället hände ingenting.

”Man sade att man inte visste vem vi menade, att vi var för unga (17- 19 år) och man sade, på vårt senaste möte, att vi, på grund av vår nära relation till barnen, inte var pålitliga vittnen.”

En representant från adoptionscentrum besökte barnhemmet. Josefine, Linnea och Sara lämnade vittnesmål med datum och tidsangivelser för misshandeln, samt de äldre barnens underskrifter, allt för att styrka sanningshalten. I stället för att ta saken vidare anklagade representanten dem för att skada adoptionscentrums relation till barnhemmet och förvärra situationen för barnen.

Dessutom hade förbättringar gjorts, menade representanten.

Det visade sig dock att rapporterna om förbättringar kom från – Secretary.

Alla vet att behovet av barn för adoption är stort, och ett väl fungerande barnhem innebär stora vinster för adoptionsorganisationerna. Därför kan man tänka sig att organisationernas egenintressen kan få gå före barnens bästa. Det är ingen trevlig slutsats. Men till vem ska pengarna gå, och till vad? Och ett långsiktigt arbete är såklart bra, men om människor med ansvar utnyttjar sin maktposition, ska inte åtgärder då vidtas?

”Adoption är ett så känsligt ämne. Det ska vara bland det vackraste som finns men i detta fall så kan den inte bli smutsigare.” säger en av volontärerna.

Men äntligen kanske något börjar hända.

Bloggen har under de senaste dagarna spridits i sociala medier och bloggar. Volontärerna har dessutom fått respons från SIDA och flera personer på höga poster. Än har de stora medierna inte uppmärksammat bloggen och volontärernas arbete, men förhoppningsvis kommer det i sinom tid.

Det är inte första gången vi ser hur en liten blogg, skapad av människor med hjärta, engagemang och kämparvilja, lyckas välta stora, illasinnade kolosser.

Läs bloggen och sprid den vidare!
http://lotusbarnen.blogg.se/index.html

Kommentera Läs kommentarer (0)

Attentaten i Norge och sociala medier

Jag läste kvällspressens löpsedlar och trodde inte mina ögon.
63 ungdomar hade dött i en brand i Göteborg.
Det var höst, det var 1998 och det var ofattbart. Jag läste tidningen, såg TV-nyheterna och uppföljande debatt- och dokumentärprogram. En minneshemsida skapades med berättelser från överlevande.

Det var i stort sett allt.

År 2011 ser rapporteringen annorlunda ut.
Internet och sociala medier har blivit en självklar del i vardagen hos många människor. Sociala medier har även blivit en länk mellan oss - läsarna, till journalisterna men även de drabbade - offren och gärningsmännen.

Katastrofen i Norge har funnits i de sociala medierna från början till slut.

Från det första twittret från en av ungdomarna som gömde sig undan mördaren på Utöya, amatörfilmer av bombexplosionen som delades på nätet i rasande takt och twitteruppmaningar om att öppna låsta nätverk och ge blod till sjukhuset i Oslo, till diskussioner om gärningsman, brott och motiv på forum, de överlevandes fruktansvärda berättelser på bloggar – startade knappt ett dygn efter attacken – och hela landets hjälte stadsminister Jens Stoltenberg med sin egen Facebooksida.

En del har ifrågasatt den tryckta pressens roll när det kommer till katastrofer av detta slag.
Är det verkligen relevant att få en morgontidning i brevlådan när den inte berättar annat än ”yesterdays news” med ett helt annat dödsantal än vad som ramlade ner i twitterflödet nyss?

Jag säger, ja.
De tryckta medierna och public servicekanalerna har sin roll.
De kan aldrig tävla med sociala medier när det gäller snabbhet och uppdatering. Försöker de vara lika uppdaterade som nättidningar och sociala forum så kommer det sluta med att de avvaktar, avvaktar och avvaktar in i sin egen död.

De ska i stället satsa på det som de kan bäst.

Om människor vill veta vad som hänt senast, om de vill veta vad andra människor tycker och tror och om de vill diskutera katastrofen, så vänder de sig till sociala medier och ny media.

Men där snabbhet finns, saknas ofta djup.
Ett twitterflöde blir oöverskådligt, i ett forum blandas expertis med personliga åsikter och en blogg är en spegling av en enskild persons verklighet.

Public service och tryckt press ska ägna sig åt sitt.
Djupanalyser, expertutlåtanden, faktagranskning, bakgrundsinformation, dokumentärer, intervjuer med makthavare och andra nyckelpersoner samt professionellt uttryck i text, bild och rörlig bild.

Så, public service och gammelpressen.
Lämna det där med att försöka komma med det senaste.

Ägna er i stället åt att vara djupare.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Lår som går ihop

Unga människor och viktfixering är ingen ny kombination. Tonåringens ångestfyllda inställning till sin egen kropp är standard, och har så varit under många generationer. Skillnaden i dag är att spegeln ersätts av bloggen. I stället för att syna sin kropp i flick- eller pojkrummets ensamhet tar man ett foto och lägger upp det inför tusentals möjliga åskådare. Vad gör det med en ung människas självkänsla?

Får det henne att må bättre eller sämre?

Vi har storbloggerskan Blondinbella, som i dag står bakom utgivna böcker, en tjejtidning och flera andra projekt, men trots detta är det hennes vikt som fortfarande diskuteras mest i kommentarerna på hennes blogg. Vi har modell- och modebloggerskorna, som fotar sig själva i smickrande poser. Vi har fenomenet Kisse, som trots elaka kommentarer fortsätter exponera sin allt smalare kropp på sin blogg.

Förutom dessa kända bloggerskor finns det otalet bloggar där unga anorektiska tjejer lever under sträng diet och tipsar varandra om hur de ska uppnå size 0.

Därför är det otroligt uppfriskande med bloggerskor som Egoina.

Egoina får ett gripande brev från en läsare som mår dåligt av vikthetsen och själv pendlar mellan självsvält och matfrossa. Läsaren frågar Egoina om hennes lår gick ihop. Detta var, enligt brevskrivaren, ett tecken på att man var tjock.

Egoina svarar inte med att håna brevskrivaren. Hon svarar heller inte med att ge bantningstips. I stället visar Egoina en bild på sig själv och skriver att hennes lår går ihop, men att hon minsann är snygg ändå. Hon uppmuntrar också flera läsare att skicka in lår-bilder på sig själva.

Responsen blir enorm. Egoina får in massor av lår-bilder från läsare. Hon publicerar dem alla i sin blogg med texten:

”Jag sitter här och gråter när jag öppnar min mailinkorg. Över trehundra människor har tagit av sina byxor för att fotografera sina lår till mig. Ni är så bra! Och så modiga!!! Jag kan inte börja att förklara hur mycket detta betyder för mig. Åh, vad jag önskar att vi allihop kunde gå på stranden tillsammans i sommar.”

Två ord om detta. Bra gjort.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Den fotograferade generationen

Fem stycken.
Och vi hade inte ens kommit ner till midsommarstången.
Fem stycken pappor sittandes på huk framför sina lekande, finklädda barn. Och gör vad?

Prästkragar och midsommarblomster. Den lövande stången är mittpunkten i Hammarskog. Småflickor dansar i sköra klänningar och från folkdräktsklädda spelmän hörs välkända melodier på dragspel och fiol. Midsommarbilden är komplett, med alla sina attribut. Och det nya attributet. Le phone.

Överallt, mellan midsommarfirarnas små öar av filtar och picnickorgar, syns något blixtra till i solskenet. Det är mammornas och pappornas platta smartphone-skärmar som reflekterar ljuset när de höjs mot himlen.

Klick, klick!

Den nya generationen är den fotograferade generationen.

Jag räknar snabbt till fem pappor. De står på huk, leende, med den gnistrande, platta telefonen i handen.
Dansa lite till, lilla Lisa, klättra upp på stenen, lille Ville, så ska pappa bara fota en gång till!

Klick, klick, där satt den. Årets bild.

Eller kanske ska man säga årets bilder, för runt varje scen finns en bildserie på 6-10 stycken foton. Det är inte bara en jakt på Den Perfekta bilden.
Det är ett konstant samlade.

De bästa korten skickas direkt. Till Facebook, till Flickr, till bloggen.
De mms:as till mormor och mejlas till faster.
Resten tankas in på hemma-burken, där pappa eller mamma på kvällskvisten sätter sig och redigerar korten. I dag vet alla vad brightness och contrast är. Digital scrapping är modernt hemslöjdarbete. Du kan vara din egen proffsfotograf, din egen grafiska designer. Det är busenkelt. Och dyra bildbehandlingsprogram är ett minne blott när du kan ladda ner de bästa fotoeffekterna i en enda app.

Själv är jag inget undantag.
I ”viktiga skåpet” tronar min skatt.
En fet extern hårddisk, smockfull med digitala bilder. Några från tiden innan barnen. Sedan en miljon kort på barnen, uppdelade i mappar efter år, månad och händelse.

Jag erkänner - jag är fångad. Jag tänker i bilder.
Ser jag barnen kramas sådär förtjusande rafsar jag maniskt efter mobilen. Ser jag sonen dansa sådär youtube-roligt så filmar jag för glatta livet.
Och när barnen äter sin första potatispuré, när de tar sina första steg, när de fyller sitt första år – då är jag garanterat där med min kamera.
Klick, klick, forever.

Sist jag räknade så hade vi 5 kameror. Tre smartphone-kameror (som vi alltid bär med oss), en liten digital kamera och en systemkamera.

”När vi åker på semester borde vi skaffa en sådan där undervattenskamera!” föreslog sambon lyriskt.
Jag var inte sen att hålla med.

Kommentera Läs kommentarer (0)

Väder Uppsala

Huvudkolumn

Blogg: Medier

Journalisten och varumärket

Rättegång mot en avskydd man

Hej, jag är en tjej på 11 jordsnurr...

Kony 2012, slug propaganda eller en vilja att förbättra världen?

Hej Estelle. Hejdå flickorna på TV2.

Medier och förändringar

Innebandypojken som försvann

En tyst plats

Gilla, gilla, gilla

Bilden som aldrig blev av

Har du tid att vara ajour?

En kärleksförklaring till pappersupplagan

Lagom nära döden

Stjärnor i TV

Kommentarsfälten stramas upp

Exklusiv intervju med en mördare

En blogg om ett rop på hjälp

Attentaten i Norge och sociala medier

Lår som går ihop

Den fotograferade generationen

Featurekolumn

De 10 senaste blogginläggen

Vill du blogga?

Åsikten

Senast kommenterat

Sök

Senaste blogginläggen

Familjenytt

Spela Sudoku!

Extrakolumn

Läs de fem senaste inläggen

Arkiv

Sök

Läs senaste numret!

Läs senaste numret av 30 dagar

Senaste kundbilagan

30 dagar tidningsställ

Tipsa oss om evenemang

Läsarpanelen

Veckans Sportwire länkar