Ibland är något av det svåraste som finns att se verkligheten som den är, inte som jag önskar att den skulle vara. I mitten av november gick min pappa bort och för knappt två veckor sedan dog min mamma. Båda blev några år och 80. Många gånger har funderat över hur det kommer att kännas när mina föräldrar dör. Vilka tankar som kommer i perspektivet bakåt i tiden (alla minnen), och framåt (sitt eget åldrande, att bli den äldsta generationen i släkten). Nedstämdhet, deprimerad, tomhet, orkeslöshet? Och allt det där har kommit i olika skepnader, styrkor och frekvens. Och gått. Jag tror midnfulnessträningen de senaste tre åren har hjälpt mig mycket där. Att låta känslor och tankar få komma som de vill utan att stöta bort eller hänga sig kvar vid dem. Att stanna upp. observera, acceptera och släppa eller svara medvetet på en känsla eller tanke. Men det är som sagt absolut inte lätt att lära sig att acceptera. Och i svåra situationer behöver vi nog gå igenom tillstånd och känslor sorg och saknad. För det är ju inte så att acceptans är något man lär sig och sedan kan, utan mer en växelverkan mellan att inte acceptera (förneka, försöka ändra på, känna att livet är orättvist etc) och att acceptera.
När jag tänker på min pappa kommer ord som anspråkslöshet, nöjdhet och acceptans till mig . Han var ganska nöjd med själva ”vanligheten”, vardagen, tryggheten. Det jordnära. Men det är ju förstås inte svårt att känna sig nöjd med livet då man är i sin krafts dagar med vår i luften och obegränsade möjligheter framför sig. I sådana stunder räcker livet precis som det är. Som jag kan tänka mig att det var för pappa vid stugan på Öland. Där solen sken för det mesta, han tog sina morgon- och kvällsdopp från bryggan, klippte den gigantiska gräsmattan, muttrade kärvänligt åt sin hund som jagade fiskmåsar och gladdes åt en allt ökande skara barnbarn som kom och hälsade på ibland. Dagarna kom och gick i trygg och skonsam takt. Däremot kan det vara långt tillv. tacksamhet när livet gör ont. Att mista ett barn, en hund, känna sig gammal, ha smärta i kroppen, få ett sjukdomsbesked. Men han fogade sig i det också. ”Vi börjar bli gamla nu”, upprepade han många gånger de sista åren av sitt liv. Mamma och jag drog väl nte alltid jämnt. Det beror nog på att vi delade stoltheten och envisheten, men däremot inte hennes principfasthet om hur livet ”skulle vara”. Men var och en blir lyckliga på sin fason, som mormor sa. Mamma betydde mycket för mig som barn och jag har så mycket att tacka henne för. Och för alla mina fyra barn var hon världens bästa farmor. Barnens bästa stod alltid i första rummet för henne. ”Gå och lägg er och vila en stund”, sa hon flera gånger åt min syster och mig när vi satt hos henne på sjukhuset strax innan hon själv gick till vila. Den eviga. Då var vi nog henens små barn igen. Det är lätt att bli offer för sina förväntningar om hur livet bör vara. I antiken talades det om apatheia, som den ”heliga bekymmerslösheten”. Idag har ordet apati en negativ laddning som inte fanns från början. Midfulnesstraditionen pratar om att inte sträva. Att befinna sig i ögonblickets tidlöshet och för en stund inte behöva göra någonting eller gå någonstans. Och livet är ju just en stund på jorden. Hemligheten kanske är att ha tålamod och låta livet ha sin gång. Tacksa mhet är ”not having what you want but wanting what you have”, säger ett engelskt ordspråk. För en del, som för min pappa, är det enklare. Vi andra måste lära oss att se och bejaka det.
Till sist en rad ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken: För det förflutna:
Tack (min anm: mamma och pappa)!
För det kommande: JA!
Titta gärna in på min facebooksida också