Nöje Huvudstadens hårdrocksscen: Hur mår den? Var det bättre förr? Och vart går man? Vi låter två högaktuella namn inom metalkulturen ge sin syn på saken.

– Död åt posörer. Det var det enda som gällde.
Yasin Hillborg berättar om det hårdnackade hårdrocksklimatet i början av 90-talet. Då spelade han i lokala death metal-bandet Afflicted. I dag är han omtalad som regissör av dokumentären ”Så jävla metal”.
– Olika typer av metal var strängt separerade, minns Hillborg. Om du gillade de hårdare stilarna thrash och death, var det otänkbart att äga plattor med mjukisarna Cinderella och Mötley Crüe. Glam, sleaze – förbjudet för en thrashdödsare!
Järnridåerna mellan smink och Satan har försvunnit under de två decennier som gått sedan Stockholm var världens huvudstad för death metal, en brutal undergenre inom hårdrocken. I dag är läget annorlunda, och på ett ställe som Pub Anchor trängs Whitesnake-fantaster med black metal-fanatiker. Hillborg ser det som både positivt och negativt.
– Visst är det fånigt att bara få gilla en typ av musik. Samtidigt, den där stenhårda fankulturen som fanns inom scenen finns inte kvar längre. Jag saknar den totala hängivelsen. Nu är det mer blaha-blaha. Det krävs en insnöad attityd för att något nytt ska skapas.

Bättre än 90-talet
Hårdrocken är sedan flera år folkligare än någonsin. Men hur ser framtiden ut: uppåt, nedåt eller stiltje? Även om Hillborg stör sig på att ett etablerat rockställe som Debaser inte har en renodlad metalklubb – ”skärpning, anta utmaningen!” – tror han att intresset i huvudstaden ännu inte slagit i taket.
– Scenen här är hyfsat välmående. Jämför med 90-talet då Studion och Gino stängde. Då var det totalt dött. Jag hoppas på en fortsatt positiv utveckling för den levande metallen.
Journalisten Ika Johannesson har, tillsammans med Jon Jefferson Klingberg, nyligen släppt boken ”Blod Eld Död – en svensk metalhistoria”. Det är en hyllad djupdykning i den svenska metalhistorien, med tungt fokus på 08-området kring skiftet mellan 80- och 90-tal.

Behöver en träffpunkt
Johannesson säger att det förr fanns tydliga ställen där ”alla alltid hängde”, något som inte finns i lika stor utsträckning i dag.
– Fritidsgårdarna fyllde den funktionen, säger hon. Där var det alltid konserter, och folk bara umgicks och lyssnade på metal. Nu flyttar de klubbar som finns, som Blod & Svärd, runt.
Johannesson medger att det är svårt att göra direkta jämförelser med metallivet då och nu. För 20 år sedan var scenen mikrobisk och de flesta var under 18 år, vilket gjorde det rimligt att hänga på fritidsgårdar.
– Man kan såklart hänga på barer som Anchor, Kellys och Bröderna Olsson, men jag kan ändå sakna den typen av självklara hak. Det Stockholm behöver är en bestående träffpunkt för alla hårdrockare.