När jag är på väg till jobbet i Sumpan och går in i den pekorala tunnelbanegrottan Rådhuset, uppgång Kungsholmens kyrka, så passerar jag de märkliga lokalerna som ser ut att vara stulna ur berget. En är den fantastiska eritrianska restaurangen Jebena Segen, en annan är den knasiga glasburen som hyser boulebanan Cityboule. Och ibland ser jag dom när de står där med extremt koncentrerade ansikten och tävla i underjorden. När jag tog fotot en morgon stack en man ut näsan och sa: Är du sugen på att spela? Om jag är! Jag är bergtagen av Rådhuset. http://cityboule.com/index.html http://www.restaurangkartan.se/018897/Eritriansk_Restaurang_Jebena_Segen/

Så här sopigt var det efter de tömt pappersinsamlingen. Ja alltså precis EFTER att de tömt. Varför har vi ett sånt dåligt återvinningssystem i Stockholm? När jag bodde i Berlin fanns det återvinning på alla innergårdar. Det var rent, tog liten plats och så enkelt. Varför kan vi inte ha återvinning på innergårdarna eller i grovsoprummen? Som det är nu, är återvinningsstationerna underdimensionerade, långt mellan varje station och sjukt smutsiga och äckliga. Det känns som att besöka ett stort kalasbord för råttorna. Isch!

I helgen provade vi den fina isbanan i Rålis och backarna runt amfiteatern. Med i släptåg hade min son tagit med sig gammal rekvisita från min Babie Kajsa föreställning, vilket var Göran Hägglunds huvud på en pinne. Min son brukar ju få för sig att han bara måste ha med sig nåt roligt och leka med när vi går ut. Och tydligen kan Göran Hägglunds huvud på en pinne vara lika roligt som en bil, ett armband eller en nalle. Min man kände sig väldigt obekväm med att ha Göran med sig på vinterpromenad. Han sa att folk kunde ta oss för kristdemokrater eller att vi var en slags reklam för kristen, heterosexuell, kärnfamilj att vi stod för det. Jag tänker att många nog tror det om oss ändå, ner vi går gatan ner utan Göran under armen. För så är det med fördomar. De är djupt orättvisa och ibland känns de djupt kränkande.

Det var någongång på eftermiddagen i förra veckan som jag satt på ett tunnelbanetåg som långsamt skakade mig hemåt. Mittemot satt en man i trettioårsåldern och skrevade. Inget ovanligt med det. Sen kliade han sig i skrevet. Inget ovanligt med det heller. Ibland när jag ser skrevkliande män tänker jag att de lurats att tro att deras paket är så fruktansvärt stora och värdefulla att om paketen önskar något måste de genast tillstå önskan. Dumhuven helt enkelt.
För jag kan berätta här och nu till alla er som tror precis så, att nej, era paket är inte stora och de är mindre värdefulla än tex era händer, lungor eller er tunga. Framförallt så är era skrev en del av er och inte en egen levande organism som ni ska tillbe.
Sen började mannen att bli smeksam mot sitt skrev medan han tittade på mig. Jag säger kanske ”urk” eller nåtannat som råkar hoppa ur munnen och vänder mig bort. Och resten av resan söker han min blick hela tiden.

När jag går av tänker jag: Varför sa jag inte åt honom? Varför hotade jag inte med polis eller åtminstone ett rejält kokt stryk? Jag kommer att tänka på något jag läste för några år sen, att när det sattes in extra bevakning för att fånga ficktjuvar på tunnelbanan så hittade man en mängd män som i rusningstrafik tryckte sitt skrev mot kvinnors bakar. Bevakarna var förvånade över att dessa män inte åkte fast.
Och jag förstod precis, för jag är en av dessa kvinnor som numera undviker rusningstrafik. Jag är en lång, parant kvinna med en rejäl ändalykt. Eller ”fransk bak” som läraren på tillskärarkursen sa till mig. En ovanligt stor bak i förhållande till midjan ja eller en smal midja i förhållande till baken. En omodern bak med andra ord men tydligen oemotståndligt för dumhuvuden som tycker att deras paket är viktigare än deras angrepp på mig och andra kvinnor.
Och om igen undrar jag varför jag ingenting sagt. Varför vände jag mig inte om de gånger det hänt och gav dumhuvudet en rak höger? Varför denna tystnad?
För när jag var barn var jag ganska snabb med min raka höger. Jag minns en gång när några äldre skitungar började driva med mig och min kusin Henrik. Då tog jag till min högerkrok och sen gömde vi oss (i väntan på att HKIF mötet skulle ta slut och föräldrarna skulle rädda oss). Ända upp i tonåren tog jag till mina starka knytnävar när killar kallade mig hora eller flata, ja och den där gången när en kille, en midsommar försökte stänga i mig i ett rum slutade med att han fick en svullen käke där min näve landat.

När slutade jag använda min styrka, både den fysiska och psykiska, för att istället möta angrepp med tystnad? Jag är stark nog att bära en vuxen man ur en brinnande byggnad (jag är faktiskt sjukt stark) så då borde jag vara stark nog att säga till en man att sluta bete sig som en idiot. Jag tänker på en sak min vän Ulf berättade när vi jobbade med våran pjäs ”Ge mig en armé”. Uffe sa att när han tränade kvinnor i självförsvar så säger kvinnor att de var rädda att skada den som överfaller dom.
Eh? Vad fan är det frågan om?
Har någon sagt till mig (och kvinnorna på självförsvarskursen) att det är dåligt att slåss mot någon som hotar? Att det är bättre att ta emot förnedring och äta skit?
Kanske reagerar jag som jag gör, för de gånger som jag sagt ifrån ändå slutat med att det känts som att det är jag som gjort fel. Eller vill jag bara att det inte ska vara så att dumhuvuden ska göra mig liten. Eller vill jag tro att världen är bättre än den är och att det inte finns några dumhuvuden? Och därför möter jag sanningen med en förvånad tystnad?

Jag har inget svar. Mer än att jag ska öva in några sköna repliker att ta till när jag råkar ut för ett dumhuvud med inbillade gigantiska paket. Kanske ; ”Vad säger din mamma om att du spelar fickpingis på tunnelbanan?” eller ”Tack gode gud för att jag slapp födas med äckliga, stora, hängande pungkulor!” om ni har några bra repliker, dela gärna med er av dom.
Tack!


Fotot är förresten av den svenska topmodel reklamen som känns som dumhuvudreklam, kanske är menad som humor men som för mig snarare säger att ”det spelar ingen roll hur vacker du är lilla flicka, vi kan slänga dig i soporna när som helst”.

Vi var hemma hos konstnären Yan Martsinkievitch häromdagen och tittade på hans färgrika konst. Han försökte förklara hur det var att leva och arbeta som konstnär i Sovjetunionen som inte gillade individualister och med KGB som påtryckare. Jag sa om och igen att jag inte kunde förstå hur det var. För det är obegripligt när man bor i ett land och en tid som älskar individualism som om det vore en religion. Jag fick känslan att Yans motstånd fortfarande är elden i hans konst.
Jag kom hem och kände mig helt överväldigad av hans färger och former, som både var strikt och vilt samtidigt. Jag ser så fram emot hans vernissage den 23 januari på Replica. 
Och jag hoppas vi är många som kommer till vernissagen den 23 januari mellan 16-21.
Det är förutom fantastiska tavlor, det absolut sista som händer innan de vackra lokalerna försvinner. Så sprid ordet! Och kom!
Läs mer om Yan och se en del av hans underbara verk på: janmartin-art.com

Fru Kullman, hon usel är på att rimma

trots att hennes jobb är, att få ord att simma

samman i ett juledopp

men utan viljan i hennes kropp

blir rimmet inte ens något kul

utan bara en stilla tillönskan om en God Jul

På Stadsmissionen på Hantverkargatan säljer man kulturtanter. Eller i alla fall kulturtantskläder.
Bra där Stadsmissionen! Det behövs lite uppmuntran så vi får fler kulturtanter.
Vi behöver kulturtanten för det är hon som värnar om kulturen, det är hon som är basen för statistiken, det är hon som är trogen samtidigt som det är hon som vågar sig ner i de mörkaste teaterlokaler alltid redo för nya uttryck.
Tack kulturtant för att du finns! Utan dig är jag intet.

I flera dagar i rad har jag sett en tjej sitta vid Fridhemsplan och tigga. Ibland vid tunnelbanan och ibland vid Daglivs. Hon ser ut att bara vara tonåring och kanske kommer hon från centraleuropa. Hon verkar inte förstå svenska i alla fall.

Jag ringde till Polisen 114 14 och sa precis det där. För hon ser ut och frysa och är det verkligen det enda jag kan göra att ge henne några spänn?
Jag frågade den trevlige polismannen i telefonen, vad man kan göra för flickan.
Han visste inte.
Jag sa att det finns väldigt många tiggare just nu på Stockholms gator som kommer från centraleuropa. Många verkar vara sjuka och alla verkar frysa. Vad görs för att hjälpa dom?
Han visste inte.
Han kopplade mig till ledningscentralen.
Jag kom till en lika trevlig poliskvinna och jag sa samma sak. Det sitter en flicka som verkar vara tonåring och tigger vid Fridhemsplan.
Hon frågade var hon satt just nu. Det visste jag inte.
Ja då kunde hon inget göra.
Ring igen sa hon.

Jag har läst att många av tiggarna har kommit hit för att människohandlare tagit hit dom för att just tigga. Om det är sant, varför gör inte polisen något för att ta människohandlarna?

Här sitter jag och undrar om det enda jag kan göra är att ringa polisen igen eller skänka pengar och grejer till organisationer som jobbar för att hjälpa hemlösa?
Känns tungt.

 

Statyn på fotot är konstverket ”Hemlös räv” av Laura Frost som står på Drottninggatan.  

Jaha ja. Så var vår innergård färdigrenoverad. Djungeln är borta nedanför fönstret, istället slås man av ordning och reda genom sten och staket.
Och ingången pryds av detta jättestaket så man inte kan gå in eller ut till innergården utan nyckel. Är det verkligen lagligt att ha en dörr som man måste låsa sig in och ut ifrån? Det känns inte bra. Låt oss hoppas att det inte börjar brinna för då kommer varken brandkåren in och hyresgästerna ut.

Varför sätter man upp en jättegrind som denna? För att hålla folk ute? För inbrotten som aldrig har hänt i huset? Eller bara så att grannarna i huset mitt emot inte kommer och använder vår kolgrill och grannungarna inte kommer och gräver ur vår sandlåda?

Å vad det skulle vara roligt om grannarna ville låna vår kolgrill och vår sandlåda. Tänk vilka roliga gårdsfester man kunde ha med hela grannskapet. Vi kunde få chansen att lära känna våra grannar.

Å kom och låna var kolgrill! Jag har lite extra kol på vinden. Och jag är en hejare på att göra tzatziki.

Jag klagar. Jag gnäller.
Som många av oss på Kungsholmen.
Var är vår bio?
Säger jag.
Var är museer, gallerier, jazzklubbar och kulturhus?
Gråter jag.
Ge oss mer Kultur!
Jag lobbar alltid för mer kultur på Kungsholmen.

Men man kan också visa att man uppskatta det vi faktiskt har på Kungsholmen.
Jag är så sjujäkla glad över att vi har FRIA TEATERN och PIPERSGATAN 4 som rymmer både TEATER BARBARA och TEATER DE VILL.

Ikväll ska jag gå och se REN av Lars Norén på FRIA TEATERN på Bergsgatan 11. Skynda! Skynda! Den kritikerrosade föreställningen spelar bara några gånger till.
För mer info om Fria Teatern: http://friateatern.se
För mer info om föreställningarna och grupperna på Pipersgatan 4: http://hem.passagen.se/teaterdevill/www/
http://www.teaterbarbara.nu

Fotot är från föreställningen Ren på Fria Teatern, skådespelarna på bilden är Kajsa Lindholm och Per Lasson. Fotot är taget av Olle Sundberg.

 

 

Imorse på väg till förskolan stängde en man dörren till en frukt bil med en korg över armen, till brädden fylld av frukt. Sonen (1 år och 7 månader) blev lika glad som om han hade sett Teletubbies i naturlig storlek gåendes på Hantverkargatan. Han pekade på fina frukten i korgen, på bilen som var fylld av frukt och på mannen som bar frukten och tjoade som om han var på rockkonsert.
Mannen som blev glad över detta glada fruktutspel gav sonen bananer och en clementin och önskade att min son skulle fortsätta växa med sin fruktglädje.
Sonen sa tack (ja han sa DAT men det är så nära ordet tack han kommer) och vi vandrade lyckligt vidare mot förskolan.
Å vad jag glad över sådana små glada gester. Det är sånt som gör Stockholm lite vackrare.
Tack fruktmannen!   

Just nu demonstrerar en grupp män mot att TURteatern i Kärrtorp sätter upp Valerie Solanas SCUM manifest. Det gör dom (tydligen utan att de sett pjäsen) för att manifestet är en mansföraktande text.

När jag läste SCUM manifestet så skrattade jag bitvis. Inte för att det var bra skrivet eller speciellt roligt. Men det var bitvis som att vara tillbaka på universitet för att läsa de gamla filosoferna inom idéhistorien. Det var som ett hopkok av de västerländska tänkarna.
Fast tvärtom.
Istället för det vanliga kvinnoföraktet så var det mansförakt.

Hela den västerländska idéhistorien genomsyras av kvinnoförakt och det är en sån självklarhet att jag inte ens lyfter ögonbrynet åt de mest sjuka idéerna.
Det började med de gamla grekerna.
Platon tyckte att egendomen (dvs slavarna), kvinnorna och barnen skulle vara gemensam. Aristoteles var den som hade en massa idéer som folk håller fast vid än idag tex att kvinnors plats var i hemmet och att kvinnor är mer medkännande än män, har lättare till tårar, mer benägna att vara svartsjuka, grälsjuka och griniga.
Sen blev det liksom inte bättre.

Nietzsche den gamle idioten, jämför i sin bok Also spracht Zarathustra kvinnan med en katt, fågel eller i bästa fall en ko. I Wille zur mach sa han bla: ”… hos kvinnan finns så mycket pedanteri, ytlighet, skolmästeri, småsint arrogans, självsvåld och indiskrektion dold… som verkligen hitintills bäst tyglats och hållits tillbaka av fruktan för mannen”.
Rousseau trodde på underordning av kvinnor, Schopenhauer tyckte att kvinnor av naturen är tänkta att lyda. Hegel menade att kvinnor inte klarade av att studera tex filosofi för det var typ alldeles för svårt för deras söta små huvuden.

Och så där fortsätter det. Faktum är att det värsta är att kvinnan ofta inte ens nämns. När man pratar om de olika döda gubbars idéer om Människan så pratar de om Mannen. Kvinnan har tur om hon nämns i en bisats.

Och det genomsyrade kvinnoföraktet ligger fortfarande kvar idag som en våt matta.
Nej ingen skulle väl idag säga att de har kvinnoförakt, fast det klart att skoja lite får man göra:
”Jojo visst kör mamma dåligt, he he men du vet… kvinnor kör bättre än höns”. Eller liknande skojeri. Och då hör jag Nietzsche klinga i bakgrunden.
Eller så skämtar man lite och säger om en stressad eller förbannad kvinna:
”Jaja men hon har ju inte fått nått på länge” och vad man då hänvisar till är grekernas ord hysteria som betyder livmoder och att kvinnors hjärna typ satt i fittan och om den var i olag ja då blir hon hysterisk. Skicka henne genast till Freud!

Jag har läst fler gånger än jag minns att sånna som jag dvs kvinnor, inte har en själ, bara är en bägare för embryot att växa, inte har hjärna och inte är värd lika mycket som en man. Jag har hört det på teaterscener, på krogen, av byggubbarna i somras och senast för två dagar sedan kallade en okänd man mig för torrfitta för att jag trängde mig förbi honom på gatan.

Det är därför jag skrattade till när jag läste SCUM manifestet. För att det var så barnsligt enkelt. Nästan som den där leken när man byter ut ett ord i en filmtitel mot ordet bajs. ”Bajsa med vargar” istället för ”Dansa med vargar”.
Så enkelt.
Istället för kvinnoförakt var det nu plötsligt mansförakt.
Samma sak men samtidigt nu så förbjudet. För finns det något mer förbjudet än att kritisera män som grupp?

Teater precis som alla konster ska ifrågasätta, debattera och vara en smärtsam finne i arslet.
Tack till TURteatern för att ni satt igång folk! 

 

jag älskar gatukonsten i Stockholm. Så påhittig och rolig!
såg den här fina när jag var ute och gick härom dan. 

Ja, då fick jag bekräftat vad jag hört ryktas. Lokalen på Hantverkargatan 78 ska inte längre hysa kultur. Replica som hitintills hyrt lokalen får inte förnyat kontrakt av hyresvärden Ledarna.

När Teater Scenario fortfarande fanns i lokalerna hörde jag det viskas att det fanns planer på att göra om teaterscenerna till garage. Ryktena säger garage eller kontor men inte ett enda rykte säger att Ledarna tänker satsa på kultur. Sorgligt men sant.

I lokalerna där Malin Axelsson och Gertrud Larsson regisserade genialiskt, där Massa Manus föddes, där Farnaz Arbabi och Jonas Hassen Khemiri bjöd på en sällsam kväll, där Anna Järvinen hade sitt magiska skivsläpp av ”Jag fick en feeling”, där Tim Claxton drev filmklubb och visade kvalitetsfilmer jag minns och där jag själv iklädd Babie Kajsas storslagna kostym bjöd publiken på sprit och tvingade dom att skrika ”onanera mera”.

Och tusen andra konstnärligt magiska ögonblick som inte kommer följas av nya.
Hejdå fina lokalerna på Hantverkargatan 78.
Hejdå kultur.

Jag var och såg ett genomdrag av föreställningen GRÅTA MED FITTAN av Isabel Hillborg på TeaterVerket igår.
Ord och uttryck som fitta, att klitta och slemhinnerädda män studsade över scengolvet likt en tennismatch.
Skådespelaren Chatarina Gallon tog ett lugnt punggrepp om fittan och visade upp alla dess sidor, vrån och krypin. En rolig föreställning som stannar kvar.

Igår när jag kom hem tänkte jag på hur kvinnans sexualitet finns överallt, som säljfaktor, som uttryck för en kvinnas karaktär (hon har inte fått nått på länge/hysterika) eller bara som en anledning till en vändpunkt i en film. Men när hör man egentligen en kvinna prata om tex onani? Inte så värst ofta. På scenen är det nästan aldrig.

Så om ni som jag vill se Fittan i centrum, gå och se! Det är få föreställningar och börjar redan fyllas upp så skynda, skynda.

Jag har varit dramaturg för kalaset, gjort nedslag då och då och gett Isabel ännu mer jobb. (åhå vad hård jag varit kära du – att du pratar med mig än) Men vilken lyx det är att få vara med från första spirande idé till premiär. Tack Isabel!

Spelas på TeaterVerket, Västmannagatan 54, Odenplan.
Fredag 28 oktober kl 19:00
Söndag 30 oktober kl 19:00
Fredag 4 november kl 19:00
Söndag 6 november kl 19:00

Imorse gick jag och tänkte på nationalism och hur det som aldrig förr slängs omkring orden ”svenskhet” och ”i Sverige” och ”svenskar”. Så jag började fundera på vad svenskhet är. Det jag hela tiden återkom till är att svenskhet för mig, är motsatsen till amerikanskt.

För när jag tänker amerikanskt tänker jag stort, högljutt, färgstarkt, överdrivet, någon som tar för sig i bulldozer liknande stil, grälar så alla kan höra, lägger sig i, någon som säger att de älskar dig och det du gör fast du bara öppnat munnen och sagt hej.

Och tvärtom detta storslagna amerikanska, det är svenskhet för mig. Jag tänker på ord som lågmält, försiktigt och vitt (eller möjligen diskret naturskönt). Någon som tänker smått, som tar tid att lära känna, skrattar med huvudet framåt, knyter handen i fickan, gnäller i garderoben och närmar sig återhållsamt.

Fast det gäller inte när det är helg. För då dricks det. Och då blir även svenskarna storslagna amerikaner.

 

Jag sitter hemma och skriver på en pjäs och lyssnar på ljudet från lastbilsmuller och en stenläggarens hammarslag. De renoverar innerträdgården och det går plågsamt långsamt. Varje gång jag tittar ut blir jag lite ledsen för de har tagit bort allt som växte där. Det är en stenöken som brer ut sig nedanför mitt fönster. Nu när hösten kommit blir jag extra beklämd. De har tagit bort några extraordinärt vackra träd. De brukade lysa i ljusaste orange till mörkaste blodröd och varje höst brukade jag stå med kaffekoppen i handen och bara njuta.
Som ett extra andetag.

När jag var barn, ja ens innan jag kunde prata ordentligt så var träd något jag älskade. Jag visste tidigt att träd kunde bli uråldriga och därför trodde jag att de innehade en särskild visdom. Man kunde alltid vila vid ett träd. När jag blev lite äldre pratade jag med träd. De hade sett allt och hört allt och inget kunde förvåna ett träd. Träd sa inte dumma saker eller ifrågasatte, såsom vänner och familj kunde göra. De bara lyssnade utan att döma. Jag brukade välja ut ett vackert, stort, ståtligt träd och berättade allt för det. Inte förrän i tidiga tonåren slutade jag med det, när jag plötslig insåg det pinsamma med att tala ut inför ett träd.

För mig är tanken på att hugga ner ett gammalt träd för att få bättre utsikt något som inte går att förstå. Jag läste en insändare som sa, ang de mördade träden på Norr Mälarstrand, på ett ungefär att lagom är bäst och man ska inte låta träd växa sig för höga. Det förstår jag inte heller. Precis som att titta på havets växlingar är det underbart rogivande att titta på naturens växlingar. Att ha ett ovanligt vackert träd som utsikt är en fröjd.

Jag tror många blev upprörda över trädens död, inte bara för den äckliga egoismen det symboliserar utan också för att det är ett stycke historia man förstör. Träden planterades mellan åren 1941-43. De har alltså kastat sin skugga över promenerande människor i ungefär 70 år.

Nu har mullret utanför mitt fönster tystnat. Nu har de tagit en paus.
Igen.
Men det är en helt annan historia.

Det är dags för mig att skriva vidare.

 

Jag vet inte vad som hände. Plötsligt var det höst och jag har inte hängt med. Jag skulle ju ha så många picnicar, sitta på uteserveringarna och alla konserter jag inte såg och parkteatern har slutat spela.
Men nu är det höst.
Fast jag ser att många är lika förvirrade som jag.
På stan går den ena personen klädd i vantar medan personen bredvid går klädd i shorts.
Själv klär jag mig i mina sommarklänningar eftersom jag inte vet om jag kan använda dom nästa vecka eller vänta tills nästa sommar. Och på sätt håller jag kvar sommaren lite till.
Och lite till.

Jag läser A-K Grenningers artikel om att "Rädslan för fler brott är obefogad" och tänker att Vårt Kungsholmen är bra som publicerar sånna artiklar. För människor behöver höra det om igen. Många människor verkar gå omkring och vara rädda för alla möjliga brott som de inte behöver vara rädda för.

Tänker på min morfar Allan som en gång berättade hur han och killarna från hans by i Skåne brukade gå till någon bygräns där de stämt träff med den byns killar, för att slåss. Han brukade ha med sig en cykelkedja att slåss med. Varför dom gjorde det vet jag inte. De kanske tyckte att det var roligt att slåss? De hade inget annat att göra? Vem vet?

Poängen är att våld inte är något nytt. Brott är inget nytt. Men vår rädsla verkar vara större än någonsin.

Hörde på radion härom dagen att antalet mord i Sverige har gått ner de senaste 40 åren. Sen har jag bl a läste att inbrotten sjunkit med 50 % de senaste tio åren. Rån mot förare inom kollektivtrafiken har minskat, rån med eller utan vapen har minskat, bilstölder har minskat, överfallsvåldtäkter har minskat och rån ur bilar har minskat. osv.
RÄDLSAN FÖR FLER BROTT ÄR OBEFOGAD

Såg nyss om den underbara musikalfilmen ”Singing in the rain” och känner nu en enorm lust att steppa.
Är det för sent att lära sig?
Å vad det vore roligt att en solig dag steppa gatan ner.

Jag såg förresten musikalen ”Singing in the rain” här i Stockholm för några år sen. Och älskade den. Jag är annars djupt misstänksam mot musikalgenren men tack vare briljanta Karl Dyall sjöng och dansade jag hela vägen hem. Tack Karl!

Jag känner nu starkt att det finns tillfällen i livet när en liten steppdans är det enda raka. Om jag kunde steppa skulle jag dansa en liten glad dans framför Kungsholmens brandstation för att pigga upp alla stackars brandmän som snart ska flytta fast dom inte vill. Sen skulle jag steppa till sången ”Always look on the bright side of life” på Daglivs för har man någonsin sett surare människor? Och kanske skulle jag köra en glädjande korridorsstepp utanför den där sura granntanten. För något riktigt jobbigt måste hänt henne i livet annars skäller man väl inte ut sina grannar, titt som tätt, utan anledning.

Ja också kunde man ju sjunga och dansa i regnet som Gene Kelly en riktigt plaskig dag.

http://www.youtube.com/watch?v=LN8parxJtkc