Nyheter Välkommen till Samtalet. Med jämna mellanrum framöver tänker vi samla ihop Kungsholmsbor för att snacka loss. Vi börjar med temat Lindhagen och dess framtid: Vilka verksamheter vill vi se? Vilka kommunikationer behövs? Och vad ska vi egentligen kalla det nya området?

I vårt första Samtal möter vi Stigh, Anders och Eric som ska bo här, Helena som varit med och projekterat området för stadens räkning och Gernot som driver Glass­erian och som tänker bli ett med närsamhället.

Vilka var de största utmaningarna när man projekterade Lindhagen?
Helena: Essingeleden har varit en utmaning, att fortsätta stan trots att man har en stor led som skär igenom och som skapar så mycket buller. Sen är ju området väldigt blandat, stan har inte ägt så hemskt mycket mark så det är många olika fastighetsägare. Därför har det gått ganska långsamt framåt om man jämför med Hammarby sjöstad. Det poppar upp nya projekt hela tiden och att kunna få till en bra helhet har varit svårt.
Finns det några planer för Essingeleden, gräva ner eller glasa in den? 
Helena: Det finns många idéer, men som det är nu så finns det ingenting som är på gång. Det finns ingen lösning som är möjlig ekonomiskt, men vi bygger för väldigt långt tid framåt och finns det en möjlighet att gräva ner Essingeleden så är det inte omöjligt. Just nu måste vi bygga så att vi kan skydda bostäder från buller och risker. Vi bygger kontor längs leden och bostäder längre in.
Anders: Där vi bor hör vi inte ett ljud!
Stigh: Trafikplatsen Lindhagen. Är den på gång?
Helena: Den har precis vunnit laga kraft, det är Trafikverket som har bollen och ska klubba igenom sin del.
Hur såg man på platsen när man projekterade området?
Helena: Man ville ha en blandad kvartersstad, att staden skulle fortsätta ända fram till vattnet, nu tar stan slut vid Fridhemsplan. Samtidigt ville man att flera företag skulle ligga kvar så att det blev en blandning av kontor och bostäder. Även industrier, vi har ju Octapharma, läkemedelsföretaget, här.
Vad har närheten till vattnet haft för betydelse när ni flyttade hit?
Stigh: Jag längtar alltid till vattnet. Jag och min fru kan se en bit av Ulvsundasjön från balkongen och faktiskt Riddarfjärden vintertid. Vi bodde tidigare i ett radhusområde i Salem och stirrade rakt in i en granne, så att det här är toppen. Det är jättekul att få gå med hunden längs strandpromenaden och det kommer bli så fantastiskt fint när det blir klart.
Anders: Det är en av anledningarna till varför vi flyttade hit faktiskt. När man började höra talas om det här och såg ritningarna så sa vi att ”där kan man tänka sig att bo”. Paddla på sommaren och åka skridskor på vintern. Att kunna gå ner hit med skridskorna och sätta sig på kajkanten och åka ut till stan eller Sumpan, det är fantastiskt!

Vilka tror ni kommer bo här i framtiden?
Eric: Har inte tänkt så långt, det känns som det kommer att dröja ett tag innan det här blir ett kvarter där jag och andra studenter kan bo självförsörjande. Kan mycket väl tänka mig att familjer kommer att trivas superbra här. Det är vatten och parker överallt, det är väldigt ostört trots att man bor nära city.
Gernot: Jag fick höra om ett rekord i somras, på en innergård hade man räknat till 128 barn, det är rätt coolt. Det mest klassiska är att de bott i Vasastan eller Birkastan, är 35 år, fått ett barn och har sitt andra på väg och vill bo större.
Anders: När man tar sin morgonpromenad på söndagar är det så många barnvagn­ar ute. Och jag känner liksom att nu går jag hem och lägger mig med morgontidningen och tar det lugnt, ha ha.
Är ni rädda för att det kommer bo ungefär samma typ av människor här? I Sjöstan trivs folk väldigt bra, samtidigt som många tycker att det är allt för homogent.
Anders: Jag tror att både folk som precis fått en pytteliten bebis och par som säljer sina hus i förorten kommer att bo här.  
Gernot: Det har man väl valt genom storleken på lägenheterna? Hur många små ettor finns det här egentligen? Känns inte som de är supermånga.
Helena: Nej, men det har blivit mycket fler barn här än vad man räknade med från början. Det var 2002 som vi började på riktigt här och då hade man inte särskilt många förskolor med i planerna. Det har vi fått jobba jättehårt med nu.
Anders: Så ni blev lite överraskade? 
Helena: Ja, det är egentligen samma som skett här som i Sjöstan. Där trodde man att det var medelålders par som skulle flytta in. Men det blev barnfamiljer och då hade man plötsligt inga förskolor eller skolor. Man utgick från hur det såg ut i stan då, då var det ofta så att man flyttade ut när man skaffade barn. Men sen har trenden vänt att man stannar i stan med barnen.
Gernot: Det är ju det klassiska samtalsämnet när jag jobbar en lördag. Då är det alltid: ”När ställde du dina barn i kö?”, ”Jaha, är den förskolan bra?”. Det är det enda man pratar om.
Varför valde du att etablera din verksamhet här?
Gernot: Vattnet. Jag vill inte bli det nya Wayne’s Coffee, jag vill ha ett ställe som jag själv vill gå till. Som i Friends, ett stammishak som man alltid går till. Och hur ska man göra det så skönt som möjligt? Då är vatten jätteviktigt. Men det går alldeles för långsamt i området, vilket man som näringsidkare är kritisk till. Det är avspärrat på så många platser, det är som att be att det ska gå dåligt för oss. Alla blöder och väntar på att det ska hända något.
Anders: Vi bor 150 meter ifrån dig, men det tar ju en bra stund att gå dit.
Gernot: Vi skulle behöva hjälp från omgivningen med skyltning om våra verksamheter. Nu är det är förbudsskyltar överallt och komplicerat när man kommer utifrån. Man har blivit lite luttrad eftersom allt drar ut på tiden. Men det finns extremt mycket positivt också. Alla de som bor här är så stolta över att det finns ett ställe att gå till, så jag känner att jag har support av omgivningen. Det är häftigt.
Stigh, du har ju bott här i två års tid. Vad anser du om utbudet?
– Jag saknar att kunna gå någonstans och där jag känner mig hemma och blir igenkänd. Jag hoppas väldigt mycket på en musikpub där man kan slinka in.
Gernot: Det verkar som bara de asiatiska restaurangerna kan överleva som det ser ut nu.
Stigh: Det finns ett överutbud av sushihak.
Vad vill du se för ställen i området, Eric?
– Fler små fik och ställen med musikuppträdanden. Jag vill inte ha kedjor utan det ska vara personligt. Man ska inte gå till ett ställe här och sen kunna beställa precis samma sak på andra sidan stan. Jag hade en mardröm att McDonald hade öppnat här.

Nu kommunikation. Spårvagn hit verkar inte bli av. Ville ni ha det?
Stigh: Jag tyckte det skulle blivit jättetrevligt. Jag är inte med på att det räcker som vi har det nu. Vi behöver bygga ut trafiken här. Få en buss som går Kristineberg runt, förbi Maxi och mot Liljeholmen.
Anders: Jag ville se spårbunden trafik. Det hade varit bra – ekonomiskt och miljövänligt. Att gå upp till Stadshagen, det är en ganska tråkig promenad under Essingeleden. Det känns som man bor i en helt annan del av världen. Kristineberg känns åt fel håll. Sen de här bussarna som går, då får man inte ha bråttom, det är som turistbussar. Det är bra att de stannar där folk bor men det skulle behövas någon mer linje för folk som ska pendla till tunnelbanan.
Gernot: Jag hoppas på båt. Det är viktigare än spårvagn. Vattnet utnyttjar vi alltför dåligt.
Eric: Mer ovanför ytan hade jag gillat.
Helena: Jag tycker att det är effektiviteten som är viktigast och jag tror inte spårväg hade varit det här. För mig går det lika bra med buss. Bussar är mer flexibla.
Tennishallen har det varit många diskussioner om. Vad anser ni om den?
Gernot: Det är rätt mycket yta för få användare kan man ju lugnt säga.
Men det är många som utnyttjar den.
Anders: Ja, jag tycker det är bra att det är så många barn där, det ska man tänka på. Men jag hade också velat se att man kunnat erbjuda andra racketsporter där, som squash och badminton. Det skulle dra många fler människor.
Det är i grunden en politisk fråga. Men hur tror du det kommer att sluta, Helena?
– Tanken 2006 var att man skulle skapa en öppen park. Tennishallen skulle flyttas, men det var svårt att lösa. Nu blir det en halv park och en tennisklubb som inte kan växa, det känns inte bra för någon.

Vi ska prata lite om namnet på området också. Vad ska vi kalla det här för?
Helena: Det finns flera namn beroende på var man är: Kristineberg, Hornsberg... Vi kallar det här projektområdet för Västra Kungsholmen, men inte för att folk ska kalla det för Västra Kungsholmen.
Vad säger du själv att vi är nu (Piren bar och restaurang)?
–Vi är i Hornsberg nu.
Stigh: Det här är Kristineberg, det har jag sett på Eniro. 
Gernot: Varför ska man alltid krångla till det? Vi är på Kungsholmen.
Stigh: Jag säger att jag bor i Lindhagen, men får till svar att ”jaha, så du bor inte på Kungsholmen” av dem som bor på östra sidan. 
Gernot: Lindhagen är en del av Kungsholmen. 
Anders: Det är helt förvirrat. När jag är ute och reser och träffar kunder säger jag att jag bor på Kungsholmen. Här säger jag att jag bor vid Hornsbergs strand, ”var är det” frågar sig folk. Då säger jag att jag bor vid Kristineberg, ”jaha där borta”, men det är ju lite långt bort från mig. Så det slutar med att jag säger Lindhagen, då vet folk. Men för mig är Lindhagen den stora öde Lindhagensgatan så det känns inte heller rätt. 
Eric: Jag säger Kungsholmen ännu så länge, men kärt barn har många namn.