”Konsten att vara” Livet är av sin natur kantat av separationer, förluster och motgångar av olika karaktär. Vissa självvalda och andra inte. Vissa händelser kan te sig bagatellartade och andra blir till milstolpar i livet. Den här krönikan tillägnar jag min pappa, hans livsöde och min resa i att kunna gå vidare.

Pappa arbetade som chefsekonom på ABB. Han reste världen runt och var extremt duktig i sitt yrke. Han jobbade hårt, han var envis (sprang sex Stockholm maraton i följd), och var en stolt person med stor integritet.
   Pappa fyllde 65 år i juli 1997 och gick i pension. Hans största oro var vad han skulle göra på dagarna, vem som skulle fråga efter honom nu.
   Den 17 oktober samma år drabbades pappa av en massiv hjärnblödning. Ett par veckors intensivvård i Uppsala räddade ”livet” på pappa. Han var fysiskt stark men hjärnan var som en dator efter en hårddiskkrasch. En del fanns kvar men allt i en makalös oordning.

Min mamma gjorde ett fantastiskt arbete med att vårda pappa hemma under många år, fyllda av en enorm lojalitet och stor kärlek. Så pappa fanns för mig, men ändå inte. Pappas hjärna spelade honom sådana spratt, dagligen, alltid.
   Under sex år var vi med pappa på de flesta vårdmottagningar som finns för att söka hjälp – och att försöka förstå. Vi försökte hjälpa, förstå och söka logik i något som det inte fanns någon som helst logik i. Något man inte kan förmå att förstå eller ta in.
   När pappa förstod som minst var han som gladast och när han fick någon form av insikt ville han bara dö, och jag kunde inte hjälpa. Jag kunde inte sörja, för pappa fanns kvar. Inte heller glädjas när pappa var glad, för det var inte ”min pappa”. Jag kunde inte förstå. Så jag fastnade. Jag var bitter, full av självömkan, tyckte att hela världen var orättvis och jag var förbannad. Främst på ”min Gud”. Hur kunde detta få ske och varför? Vad var nyttan? Bara så maklöst orättvist!

Den 11 februari 2005 höll jag pappa i handen när han drog sitt sista andetag. Ögonen vände sig och jag såg ett obeskrivbart lugn, en frid, i pappas ansiktsuttryck. Pappa hade gått vidare till där han är idag. Och pappa är pappa.
   Först nu 2011, 14 år efter hjärnblödningen och sex år efter pappas bortgång kan jag sätta ord på det. Och idag saknar jag honom enormt, hans kärlek, klokhet och integritet. Jag vet att någonstans ser pappa att jag har gått vidare och att jag till slut tagit till mig av en av hans käpphästar och tillika det budskap jag vill förmedla till dig i denna krönika:
   Fastna inte i onödigheter och dumheter som endast leder till skada, bitterhet och självömkan. Lyft blicken, jobba konstruktivt, gör ditt bästa för att gå vidare. Det leder längst och gör människor gott.