”Konsten att vara” Den här veckans krönika blir en helt annan än den jag hade tänkt mig. Jag skriver i frustration blandat med värme från den respons jag har fått från ”Konsten att tämja lejon” (Västerås Tidning vecka 42). Till er jag känner och till er jag inte känner – varmt tack!

I mitt yrke som marknadsförare är mitt uppdrag att förstå ett behov/problem och hjälpa min kund att göra detta tydligt, för sig själv och för sin omgivning.
   Jag tillåter mig själv att leka med tanken att jag istället var beteendevetare och du var min kund och ditt problem är ångestrelaterat:

Först smyger du in på mitt rum, du vill ju inte att någon ska se dig, det är ju skämmigt med ångest (det framgår tydligt av skylten på min dörr varför du är här).
   När du väl är här ska du förmedla en känsla, ett tillstånd som du inte själv förstår. Du vet att den äter upp dig inombords och att den är förlamande. Det är svårt att vara tydlig mot mig, för du förstår inte var känslan kommer från eller när den började.
Fast nu, när du väl är här med mig, känner du dig ganska trygg och den hemska känslan är inte så närvarande. Så jag uppfattar dig som ganska trygg och balanserad. Jag föreslår då att du kommer tillbaka när den otäcka känslan är närmare dig. Då tittar du på mig frustrerat och säger:
   – Men Uffe, har du inte fattat nåt? När den känslan är stark så är jag inte här! Då är jag i min vardag och mår så dåligt att jag inte ens svarar i telefon, eller öppnar post! Jag ser till att ingen kan närma sig mig och för övrigt så skulle jag inte ha vare sig mod eller ork till att ta mig till dig. Reserven är slut, jag ligger på minus och så tror du att jag ska ha kraft att prata med dig? Du har ju inte förstått hur jag egentligen mår?
   – Jo, jag förstår, nu …

Panikångest/ångest blir allt mer vanligt, minst lika vanligt som diabetes. Våra barn och ungdomar är hårt utsatta och en klar riskgrupp.
Jag väljer själv om jag vi vill ta ansvar för mig själv. Men för våra medmänniskor, barn och ungdomar har vi i min mening ett gemensamt ansvar i att våga prata om ångest, att avdramatisera utan att förta dess allvar.
   Att prata om sin ångest, identifiera tankebanor, att synliggöra vad, hur och varför man ”gör”, gränssättningar, etc. är den bästa hjälpen till självhjälp. Att förstå att du är älskad för den du är och inte för det du presterar underlättar också.
   Jag hade tänkt släppa ämnet ångest men återkommer i nästa krönika om min väg ur ångest. Ett underbart tips i väntan är låten Englishman in New York med ”min kompis” Sting. Lyssna gärna på den.
Uffe Holm