Ibland spontanträffar man människor som man först får ett ganska så positivt intryck av. De verkar roliga och intressanta. 

Men så börjar man prata lite mer, lite djupare (fast inte vad-är-meningen-med-livet-djupt). Om nuvarande jobb, gamla jobb, bostad och liknande. Och så finner man något uppgivet, inspirationslöst och uttråkat som suckar åt det mesta. Samt kritiserar allt.
- Vad intressant, säger jag om jobb/boende/intresse!
-Näääää, svarar hen och suckar. Som svar på alla frågorna.
Tillslut undrar jag varför vi överhuvudtaget pratar.
Och varför personen ifråga bor kvar i området: som vi tydligen har två helt skilda uppfattningar om.
Jag känner inte alls igen mig i personens beskrivning av kvarteren. Och undrar varför man inte gör något åt det. Flytta, om det är så illa. 

Eller är det bara en image. Trodde man växte ifrån sådant när man blev vuxen.

I går kväll, så där lagom till läggdags så dundrade kavalleriet in med buller och bång. Som en hjord med vildhästar på flykt undan fara. Inne i min kropp. Mitt alldeles egna Camargue! Och med alla dessa klapprande hovar blev det inte så lätt att sova. 

Fick ju astmamedicin för en månad sedan. Har en som jag tar dagligen och en som jag kan ta till när det trots den första blir lite för tungt att andas. En av bieffekterna av Bricanyl är hjärtklappning. Som tydligen avtar efter en tids användande. Så jag får hoppas på fler dagar med krampande luftvägar så ger sig nog hästarna av så småningom. 

Fast jag har hellre dessa vackra halvvilda varelser i min kropp än umgås med en slingrande Sir Väs som sakteliga försöker kväva mig.

Vet inte riktigt hur jag ska påbörja det här. Och inte heller hur det ska avslutas.

Gick ner på P8:an och satte mig för att njuta av solen. Var dessutom hungrig så det blev en Bookmaker och en kall öl. Solen strålade som aldrig förr och även värmen var med på noterna denna härliga söndag.
Där satt jag, min mat, min öl. Hua, vad tråkigt säger en del.
Nä, fantastiskt säger jag. Ena sonen på Grönan, den andre på helgjobb och maken pysslandes på varvet. Tid för jag-tid! Inga problem med att sitta för mig själv och njuta. Trivs väldigt bra i mitt eget sällskap.

Nu blev det inte så lugnt. Jag hade full underhållning från 13-17! Ett bord bort satt nämligen Alessandro, Lars, Rebecka och Latifah, samt hunden Odessa. De gjorde hela stället till sin privata scen. Lite bakissnack, Sean Banan, beundrande av varandras tatueringar och schlagersång. Allt detta och lite till delade de med sig av (tro mig - jag skulle kunna skriva en bok).
Därefter dök elektrikern Christian "the boy from last night" upp. Rebecka som hade varit och piffat till sig, kom tillbaka i värsta outfiten. Dressed to kill – utan BH. Alla addade varandra på FB och det pussades och high five:ades.
Ingen av de omtalade hade känt varandra speciellt länge och tanken var nog att Alessandro och Lars skulle gå hem med varandra. Och jag tippar att Rebecka var ganska så intresserad av Christian.
Mitt iakttagelse är dock att Christian och Alessandro verkade ganska så bundis samt att Rebecka och Lars klickade. Återstår då att Latifah får ta hand om Odessa! 

Nåja, vad som hände sedan vet jag inte eftersom de drog vidare till Mälarpaviljongen på Kungsholmen. Kanske Yvonne eller Cerstin kan informera mig om vad som hände sen…

Kom hem till två keliga och hungriga katter och en bronsmatch i hockey som jag trodde var över sedan långt tillbaka. 

En skön söndag med värme, öron uttänjda av babbel och några fler fräknar på näsan.

I går blev det inte riktigt så som jag (och många hockeyintresserade svenskar med mig) hade hoppats. Ett avancemang var nära, men det räckte inte hela vägen fram till semi. Nä, det var de där sista förbannade minuterna som ställde till det. Så blir det till att heja fram Finland till ett VM-guld.

Nu går vi vidare och redan nästa helg är det ju Eurovision i Baku. Kanske blir det vinst där!?
Annars börjar ju snart fotbolls-EM. Och vi vet ju att Zlatan himself befann sig i Birkastan häromdagen. Månne laddade han lite skön feeling!

Det är lustigt det här med sport. Det väcker en massa känslor hos folk. En del älskar det. Andra hatar det. Och några tror sig vara experter. Även på hur det ska tyckas och tänkas.
I går flög Ikaros högt på Facebook. Svedde sig gång på gång men märkte uppenbarligen ingenting alls.
Tänk att det är så svårt det här med ödmjukhet.



OBS! Som vanligt har svalorna på bilden har inte något med texten att göra... Men de är ett strålande exempel på hur man behärskar luftrummet.

Dagen, eller egentligen natten, började med en överaktiv katt som traskade fram och tillbaka i sängen och ville bli underhållen. Och när morgonen sedan kom ville han gosa och sova vilket resulterade i att han hypnotiserade mig med sitt spinnande och sin mjuka päls. Då fick jag tillslut sova gott vilket i sin tur ledde till att jag sov tungt då resten av min yogagrupp körde ett stärkande pass nere på Rörstrandsgatan. Hmm, hade behövt en injektion Mediyoga men å andra sidan så behövdes nog den där extra sömnen… 

Nåväl, gav mig så småningom ut i det vackra vädret. 19 grader enligt väderstationen och det kändes att det var varmare i luften, nästan lite kvalmigt.

På väg ner på stan så körde jag en ”T betraktar”. Stackars människor om de visste hur jag iakttar och registrerar. Dagens alster: där fanns den unga tjejen i kort prickig, vippig sommarkjol som nere i tunnelbanan hade fullt sjå med att inte åstadkomma ”en Marilyn”, kvinnan med MonaLisa-leendet och blossande kinder som läste ett sms hon precis fått, kvinnogruppen i tunnelbanevagnen som diskuterade uppsägningar och hala chefer och så hon på buss 69 som snörpte på munnen och tittade ogillande på hunden som låg på golvet längst bak i bussen. 

Var på Posten, Sabbatsberg för tredje dagen i rad – en hel del motion denna vecka alltså! 


Väl hemma i min del av Vasastan så möttes jag av ett stort polispådrag. Det visade sig att The PhoneHouse vid S:t Eriksplan hade blivit rånat. Två beväpnade gärningsmän och en anställd skadad och fört till sjukhus. Det är helt sjukt! Det här med rån har nästan blivit vardagsmat. Händer var och varannan dag. Och hur stora pengar kan det röra sig om..? Summor värda att ta till våld och skada människor för?

Väl hemma facebookade jag lite och då fick jag reda på att skånepågen Locke  var nyfriserad. Först ville han inte lägga ut någon bild men med lite tjat från mig, Catta och Malin så fick vi tillslut en bild! 


Teresa proudly presents: Joachim ”Locke” Lundkvist! Bor i Limhamn och har en förkärlek till gitarrer. 

Har vi några singeltjejer som är intresserade så kan ni höra av er nedan med en kommentar.

I går firades det vilt på Tomtebogatan! 

Tassarna mot taket skulle man kunna säga.

En del tog det lite lugnare och låg och lurade runt hörnan.


Andra satt och beundrade sin födelsedagspresent…
Och kastade även ett getöga på hockey där svenskarna galant kunde bocka av på sin tjecklista!
4-1, och ett bättre svenskt spel än i förra matchen. Tack för den presenten! 

Och sedan åts det en smaskig hallon/rabarbertårta från Xoko.  

Nåja, när jag vaknade i morse kändes det ”ganska lika som vanligt”.
Möjligtvis något klokare men definitivt snyggare och bekvämare om fötterna!